Hjälp, då.

Från och med i morgon är jag officiellt föräldraledig. Jag har ångest för det är flera veckor kvar innan jag är beräknad att bli förälder "på riktigt", så vad fan ska jag hitta på?

När herrn i huset är borta och jobbar dagtid (vilket händer ibland) MÅSTE jag rasta hundarna två gånger. Det är skitjobbigt. Jag vaggar fram som en pingvin och tycker synd om mig själv heeeela promenaden. Min positiva attityd är som bortblåst på grund av andfåddhet, ont i magen och andra roliga på-slutet-krämpor. Inte kul med motion, alltså.

Någon kan väl komma och hälsa på, någon gång? Jag är inte så het på att köra bil, det är nämligen ytterst obekvämt.
Jag är medveten om att vi bor längst borti åssit men kom igen, det är LIKA LÅNGT för mig att åka till er som det är för er att åka till mig!
Någon som vill följa med på badhuset? Bada varmvattenbassäng (tis&tors kväll) med pensionärerna, basta och kanske raka benen? Inte mina ben, dem kan jag faktiskt (och ska, inom en väldigt snar framtid) raka själv.

Någon som vill ge bort en garderob? Helst inte världens fulaste men det går nog bra med den också. Det är en sak vi har väldigt dåligt av i detta huset- garderober.
Eller en byrå.
Eller nåt med korgar.
Bara någonting skulle vara fint. Då kan jag pyssla med det och vara strängt upptagen i säkert tre dagar.
Kanske vore idé att åka på reprisen? Vet inte om folk har en massa garderober och byråer som bara står och skräpar, det lät lite långsökt nu när jag tänker efter.

Partyhattarna på

Blås i trumpeterna (vilka ni vill), dansa macarena, klappa händerna och fira- idag jobbar jag mitt sista skift! Från och med klockan 16.00 idag ska jag enbart ligga i soffan, pilla naveln (lite svårt men jag kan ju pilla där naveln en gång var) och äta praliner dag ut och dag in. Jag ska bli en första klassens lyxhustru. I några dagar eller veckor. Sen ska jag amma, byta bajsblöjor och lida av sömnbrist. I typ en miljon år. Det är det värt. Kanske.

Här på jobbet borde jag få något gjort för att visa att jag egentligen är oumbärlig och att mina kollegors liv kommer bli extremt mycket fattigare utan mig i närheten. Sagt och gjort. Vi ska gå och handla ost, det lär nog visa dem.

En blödig flodhäst

Bara att erkänna, hormonerna har tagit över. Det, i kombination med några timmars dötid, har resulterat i snor-rinnig, röd jättenäsa och lite små ångestattacker.

Vadå bebis?! En riktig, komma ut, vår alldeles egna? Det måste vara ett skämt.


Ååå.. bebis! En riktig, komma ut, vår alldeles egna! (Snor, snörvel). Fantastiskt.


Måste jag köpa fler pyttiga bebiskläder eller har jag tillräckligt? Är det något extremt viktigt som jag har glömt? Panik. (Snor, snörvel).
Hur lång tid kommer det att ta att bli smal igen? Tänk om jag aldrig blir smal igen? Tänk om huden på magen inte drar ihop sig nåt alls! Thank God för plastikkirurgi.

Omvänd psykologi suger

Funkar inte alls, hon verkar snarare trivas bättre med att jag inte försöker vålda ut henne med tankekraft. Håhåjaja, nu ger jag snart upp. Fast i morgon hade jag tänkt testa att locka ut henne med en pingla eller lite godis. Det måste man göra när ingen ser för annars tror folk att man blivit galen när man står och pinglar och håller en godis mellan benen.
Man kanske HAR blivit galen då?


On a different note så har jag möblerat om idag, sitter nu halvdöd och irriterar mig på att jag inte mäktar med att flytta taklampor, att jag inte har obegränsat med pengar och att en tant på TV vann 300000 på jättetrisslotten i morse. Det borde ha varit jag!
Jag ÄR missunnsam när bra saker händer människor som jag inte känner (riktigt ärligt? Ibland när det gäller såna jag känner också) för jag tycker verkligen att jag förtjänar en massa bra saker förutom dem jag redan har. Nog tycker jag att man ska få vara lite missunnsam och bitter ibland, det gäller bara att hålla det på en lagom nivå.


Sista arbetspasset i morgon, hörni! Ni anar inte hur skönt det känns, börjar inse nu att Ärtan Meya inte är så långt borta! Jo, för lite overkligt känns det allt fortfarande, jag har som vant mig vid att hon är där inne och bråkar och har sig så blotta tanken på att hon en dag inom en ganska snar framtid ska titta ut är överväldigande.


Dagens efterlysning;
När jag bodde i Tyskland läste jag en bok. Den hette "Den Bär..." nånting, nånting. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad den hette men det var ingen barnbok. Den var ganska udda och konstig, handlade om en björn som ni kanske förstår. En massa spöken och gastar och hans resor till en massa knäppa öar. Häxor tror jag också var med på ett hörn.
Jag har googlat och sökt och letat men det enda jag hittar är "Bear in the big blue house", det är alltså ett barnprogram och inte rätt. Nog för att jag har erfarenhet av det också, dagisbarnen i England älskade det programmet, men det är fel.
Någon som har NÅGON aning om vad jag kan tänkas mena för en bok? Vill gärna läsa den igen.

Dagens teknik

Dansa ut ungen.
Verkar inte ha fungerat för hon är fortfarande kvar, så även ontet. Ska köra lite omvänd psykologi i morgon, typ "kom INTE ut, jag VILL inte att du ska komma ut, ve och fasa, stanna där inne!". Har många knep på lager.


Jag har en väldigt viktig fundering, faktiskt.
Idag när jag körde in till stan hade jag sån satans värk i ryggslutet så jag tryckte igång sätesvärmaren... skööönt! Njöt för fulla muggar tills en hemsk tanke slog mig; Vad händer om vattnet skulle gå ordentligt och bara forsa ut? Blir det kortslutning, elektriska stolen, dödsfälla?! Stängde snabbt av den eventuella mördarmanicken och ringde till sambon. Han skrattade lite men började nog fundera själv. Någon som vet svaret på denna fråga? Har det hänt tidigare, gravid kvinna hittad död under mystiska omständigheter? Bäst att ta det säkra före det osäkra.

På tal om vattenavgång så håller jag tummarna för att det ska gå på jobbet, då får kollegorna sig en ny och förhoppningsvis bekvämare säng.

Jag provar allt.

Nästan allt.
Lånade en bok på biblioteket igår, i den boken kunde man läsa mycket om positiva tankar och psyke, mindfulness och sånt hokus-pokus. Men det kan väl inte skada?

Så, inatt när jag vaknade av att det gjorde jätteväldigt ont mitt inuti mig tänkte jag positivt. "Hej bebis", tänkte jag. "Vill du komma ut nu så får du väldigt gärna göra det, välkommen!". Hon kom inte ut. Jag fortsatte att tänka positivt, tog två panodil, gick ut på promenad med två missnöjda hundar (vadå gå ut klockan två på natten? Är matte jävlat it i ordning?! Skönhetssömnen förstörd! ...men okej jag bajsar väl då.) och vände och vred mig ett tag, orolig för att råka väcka sambon som sov så gott. Jag somnade till slut.


Idag- en okej dag. Lite dimmig på grund av sömnbristen men lyckades ändå följa med sambo och hundar till stranden för spring och bus. Kan ju tillägga att springet och buset inte sköttes av mig. Jag gick mest som en barbamama och skrek "Vänta på mig, gå med mig!", förgäves så klart för ingen, absolut ingen, orkar väl gå i snigelfart om man inte har ont eller är jättetjock.
Jag sov när vi kom hem.

A dick is a dick is a...

Ni som varit duktiga och läst min blogg tidigare vet att jag haft problem med min telefon. Inte problem med att hitta den eller så, men tekniska problem. Den var inne på lagning tusen gånger, sedan fick jag reklamera den.
Nu har jag en telefon som är nyare än den gamla och jag är nöjd.

Hur som helst, ni kanske också kan dra er till minnes att det var krångel med att få en lånetelefon? En idiot till butikschef som ljög och sen blev sur när det visade sig att jag hade rätt? Det var i alla fall han som lämnade ut min nya telefon.
Ni kan aldrig gissa vad han hette.
Dick. SÅ jävla PASSANDE! Jag var två sekunder ifrån att börja asgarva och kissa ner mig inne i affären men jag lyckades behärska mig såpass att jag bara fnittrade lite lätt.

Det är det roligaste som hänt mig den senaste tiden.

Förtydliganden

Jag är inte stressad för att jag vill att bebis ska komma tidigare, jag är stressad för att jag har ont precis hela tiden och bara känner för att grina. Förvärkar varje dag i en månad är inget jag ser fram emot, precis. Nu har ju jag varit envis som synden och jobbar en vecka till men så här med facit i hand hade det nog varit bättre om jag fått vara ledig föregående vecka också. Tur att man har världens bästa sambo som lagar mat, jobbar extra skift och rastar hundar.
Läkaren jag träffade på specmödra i söndags förklarade att hon genom tidigare vikuppskattningar beräknade en viktökning på 300-350 g/ vecka för min Ärta, så om man går efter det kommer hon att bli ganska stor. Vid varje UL har jag fått datumet tillbakaflyttat så det verkar som att jag har en liten slutspurtare i magen :)
Meeeen som jag ser på andra kommentarer är ju viktuppskattningen inte något att bry sig om egentligen, så det ska vi bara glömma.

Nåja, nu ska vi vara glada över det lilla, vilostund strax och sol ute!

Det är så många saker jag skulle vilja passa på att göra under de lediga veckorna innan bebis kommer. Åka tåg och hälsa på Ärtans småkusiner långt nere i söder, göra färdigt lilla toan i källaren, tapetsera, tälta, åka på IKEA, köpa julklappar.. miljoner saker. Hoppas att jag hinner med att köpa alla julklappar i alla fall, det vore ju hemskt skönt.

Visst har jag blivit tråkig? Det kan jag inte hjälpa. Jag kunde ju alltid ljuga och säga "idag har jag hoppat bungyjump" eller "sprungit 6 km" eller något annat mer eller mindre intressant men jag har på känn att ni skulle ana att jag for med osanning. Jag säger som det är i stället; Jag äter och sover och klagar. Mitt liv i en liten ask just nu.

Tack förresten för alla pepp-kommentarer :)

Nå, vet ni vad?

Jag är en tråkig människa som bara går och väntar på dagen B. Bebis alltså. Bebis, bebis, bebis, inget annat i mitt huvud för tillfället. Jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt men nu sitter jag här med lång näsa och fetstor mage och bara längtar efter en skrikig, bajsig och krävande unge. Vilka tvära kast.

Igår fick jag till min stora glädje bricanyl, smärtstillande och insomningstablett på spec-mödra. Detta resulterade i att jag fick sova ett par timmar inatt, ganska lugnt med sammandragningarna idag och faktiskt, tro det eller ej, så passade jag på att hets-göra saker jag inte orkat de senaste veckorna. Tvätta, vara ute med hundarna, hälsa på folk, vara ute lite mer med hundarna, promenera.. kanske dumt. Jag borde väl ha vilat men det var så SKÖNT att kunna röra på sig utan att vika sig dubbel av förvärks-smärtor och sammandragningar så jag kunde inte låta bli.

En herregud tjock unge kommer jag att få om jag går tiden ut. 2600 g cirka redan nu, med fem veckor kvar till BF ungefär... det betyder 5x300g, vilket är 1,5 kilo för er som inte är så haj på matte. 1,5+2,6= 4,1 stora, tunga kilon. NÄ säger jag åt det, inte en chans. Mellan den 13 och 14 november trycker jag ut Ärtan, vare sig hon vill eller inte. Typ.

Är nu enligt UL i vecka 35+3, alltså tre dagar längre gången än beräknat förra UL. Hon har en stor mage (mått 36+2) så hon brås på mammsen.

Hej.

Nu är det fredag och helg. Jag jobbar nattskift heeela helgen lång, vilken lycka! På måndag har jag prick och precis en dag kvar att jobba innan jag blir en sån där föräldraledig människa, jäää! Fortfarande förvärkar, igårkväll blev det lite värre än vad det har varit men det är mer okej nu. Jag hade tänkt hålla mig borta från allt vad specmödra heter, åtminstonde i helgen sen får vi väl se hur läget är. Jag tror att det kommer att försvinna snart.


Igår var en riktigt rejäl skitdag men se på fan, den passerade den också! Alltid finns det något att vara glad över, att jag fick fina överraskningen av en kompis gav ju faktiskt dagen en liten guldig kant!
Får frukost/lunchen serverad idag- lyx :)

..och det vrids och det vänds och det suckas.

Jag skulle vilja att någon spelade in mig när jag "sover". För jag sover inte, jag jobbar på det. Natten har INTE varit bra, orsaken heter förvärkar. Tydligen något som man ska ha, men inte får man någon bebis av det. Nädå. Det är bara träning inför de riktiga värkarna. Lite "smaka på det här, vad tror du om det fast tusen gånger värre?", typ.

Förvärkar gör inte ONT, ONT, de gör mensvärkont. Mina försvinner tydligen inte om jag tar alvedon eller panodil så jag får vackert leva med dem. Det börjar på kvällen och fram till fyra slumrar jag bara lite lätt för att vakna till när det liksom ilar i magen och den blir hård som sten. Upp och promenera runt i huset lite (bara för att, det hjälper inte speciellt bra), för att sedan lägga mig igen och samma procedur upprepas en tio, femton gånger fram till runt fyratiden ungefär. Då somnar jag. Hade inte varit några problem om man inte hade haft livet att kliva upp till strax efter klockan 06.
Jag må låta konstig men jag längtar till riktiga värkar som ger resultat. Ska jag nu ändå ha ont är det lika bra att ha skitont direkt i stället för att gå i flera veckor och ha småont. Hur vet man egentligen vad som är skitont och småont? Det är ju så olika från person till person, vissa skulle påstå att mitt småont är skitont eftersom jag har en väldigt hög smärttröskel (formad av njurstensanfall och andra roligheter). Jag kan nog kallt räkna med att när blod och/eller vatten samlas i byxorna, då har det startat. För är det bara ontet kommer jag mest troligt att övertyga mig själv om att det är förvärkar, oavsett om jag håller på att svimma eller ej.


Precis nu ska jag dricka mitt kaffe, sedan promenera hundar. Begravning efter lunch idag, så att vila kan jag ju glömma.

I sanningens namn

Mina vänners bebisar ploppar ut, den ena efter den andra och själv står jag ensam kvar med magen i vädret. För att göra saken värre verkar det inte bättre än att vädret i magen börjat köra ihop sig, jag är fylld av beundran för min sambo som inte med ett ord nämnt att jag nog mest troligt är en läckande gasbomb som är på väg att brisera.
Själv hade jag garvat ihjäl mig åt honom hade han haft sådana bekymmer.

Jag känner mig inte speciellt sexy med andra ord men det är sånt man får leva med.

När vi ändå är inne på väder och vind kan jag ärligt säga att jag verkligen hoppas att det blir snö i morgon! Längtar efter kallt och vitt. Varje dag närmare vinter är en dag närmare Ärtan, det gillar jag.

Intressanta fakta

Lär känna mig lite bättre,

saker ni inte visste ni ville veta!

När jag var liten fastnade jag med tummen i en kaffepanna. Jag lekte med den i badkaret och den fastnade ordentligt. Ingen tid för påklädning fanns, med en överhängande tumamputeringsrisk var det bara att vira in ungen (mig) i ett badlakan och åka upp på akuten.
Mitt hår var kortklippt efter en hubba-bubbaincident och där, mitt i väntrummet, trodde ett annat akutfall att jag var en pojke.
Tack gode gud att jag inte var påklädd, tänkte nog jag då, och flashade hela härligheten. "Titta! Jag är ingen pojke!" Pappa skäms fortfarande när han drar sig till minnes denna händelse. Själv kan jag tycka att jag var ett ovanligt skärpt barn.


Så här i magsjuketider när var och varannan verkar drabbas kan jag meddela att jag, i vuxen ålder (eller, sedan jag var 11-12 ungefär) drabbats av magsjuka EN gång. Om den gången nu räknas, det var tre år sedan och jag kräktes två gånger innan jag blev frisk. I övrigt har jag inte varit sjuk alls, faktiskt. Inte ens en sketen förkylning. Lite trist när man vill ha uppmärksamhet.

Förut sov jag aldrig. Jag var hyperaktiv och det var ingen större höjdare, ska jag ta och tala om. Det slutade med sömntabletter (världens bästa uppfinning) och nu sover jag faktiskt ganska bra om ni frågar mig. Alltså, jag äter inte tabletter längre utan sover bra ändå.

Mina fötter är nästan lika breda som de är långa. Gympaskorna är mina bästa vänner.

Jag har världens tunnaste hår. Kommer nog att vara flintskallig innan jag fyllt 30.

Jag kommer nog att bli bitter och elak mot ungdomar när jag blir äldre. De har ju en massa roligt att se fram emot medans det enda jag ser i horisonten är ålderdom, död och elände. Jag har full förståelse för sura gamla tanter, det måste man ha om man själv ska bli en.

Vart är världen på väg

..när sjukvårdspersonalen blir sjuk?

Fast det är väl människor också, de som alla andra. Ibland verkar det inte som det, bara.

Barnmorskan sjuk idag så jag får minsann vänta med mitt besök. Det spelar ingen större roll. Idag är en ontimagen-liggaisoffandag. Jag har aldrig kännt mig så ofrisk som jag gjort den senaste veckan, nästan så att jag börjar misstänka hypokondri. Har talat om för sambon att detta med att vara gravid inte var något för mig så nästa barn, om det nu blir ett sånt, får bli antingen hittebarn eller adoption.
Lindrigt med hittebarn men vad jag har förstått är det inte så många som lägger sina nyfödda i korgar utanför folks dörrar längre.

Två jobbveckor kvar innan hemmavistelsen börjar. Jag är redo, kan jag ta och tala om.

Er önskan är min lag

Eller, jag skulle ha gjort det anyway.




Vill ni veta nåt sjukt?




Min mage har sjunkit ner! Kolla.



Vecka 30


Vecka 35.


Visst ser ni? ...och trots att det kanske ser ut som bristningar så NÄ, inga såna! Ytliga blodkärl, javisst, men inte EN ENDA bristning. Fast nu har jag väl ropat hej innan jag kommit över bäcken.
Tur att ni inte valde tvättkorgen för den är tom nu.

Hur som helst, det känns att bebis ligger med huvudet neråt. Hon trycker på, det ilar i livmodertappen och jag har, tro det eller ej, mensvärk till och från.
Jag hoppas att hon kommer snart. Sammandragningarna är inte så farliga, det värsta är ilen som kommer lite då och då. Plus en konstig krampaktig känsla i ljumskarna, jag faller nästan ihop. Tror att det har att göra med ligament och sånt där.

Om ni undrar så längtar jag tills hon behagar komma ut. Satte mig ner och skulle skriva förlossningsbrev men det kändes så otroligt fånigt så det slutade jag ut, jag har ju inga speciella önskemål egentligen förutom att klämma ut ungen utan att spricka från hål till hål om man nu ska vara grov i mun.
Jag tror att hon kommer snart.

Poll of the day

Tack för alla kommentarer på senaste inlägget. Som ni säkert förstår, börjar jag bli duktigt less på tjockislivet nu. "Det är inte länge kvar" är en klen tröst när en halvtimme till känns som en evighet.

Dagens undersökning, vad vill ni se?

1. En sprillans ny bild på den groteskt stora gravidmagen

2. En bild på vår överfulla tvättkorg. (Då måste jag skynda mig för det ska tvättas idag).

3. Inget.

Jag är ledsen..

... men tyvärr, ingen särskild lust att skriva om någonting alls. Inte mycket att berätta heller, jag bara sover, är sur och irriterad och väntar på fröken Bebis. Jag mår skit, faktiskt. Risig i kistan, mår illa, trött hela tiden och som sagt, på riktigt uselt humör. Törstig. TJOCK! Jag äter hela tiden nu, vågar inte väga mig. Mycket kakor.

Något annat som var uselt i veckan var ju den där BB/Förlossningsinfon. Vi gick faktiskt dit men efter en timme kände jag att jag verkligen inte ville slösa bort mer av mitt liv på att titta på bilder av badkar, barnmorskor som pratar i telefon och entréer. Det fanns folk som satt och antecknade, jag undrar vad de skrev? "Badkar, ej bubbel- vanligt! Bada en stund, sen upp."? Filmen de visade var från stenåldern nån gång och de tjatade om bröl, krafter och en massa annat tjafs. Jag vill väl inte VETA OM att jag kommer att BRÖLA heller?! Fy farao så pinsamt. Nu måste jag tänka på att inte bröla också, somm om jag inte hade nog med intebajsanermig och intespricka.

Till råga på allt så har jag börjat tveka när det gäller namnet och tittar oavbrutet överallt för att se om jag hittar nåt som jag verkligen, verkligen känner är rätt. Svårt som fan.

Mindre bra idéer.

Ni vet när man är halvt mellan sömn och vaken? Det är ju då man får sina mest briljanta idéer, eller, det tycker man i alla fall då. Igår när jag låg och vilade kom jag på en alldeles ypperlig plot till en bok/film. Jag blev eld och lågor och kunde inte vila längre, så bra var det!
Efter några timmar skulle jag berätta handlingen för min sambo. Det lät inte alls lika bra som det hade gjort i mitt huvud och slutade med att han tyckte att jag skulle hitta på något trevligt i stället för att stå och prata en massa goja.

Då hittade jag på att vi skulle åka in på Colorama och köpa tapeter och tapetklister så han får tapetsera klart någon gång. Jag är ungefär 97% säker på att han ångrar att han sa så där till mig.

Jag har egentligen inte tid att sitta här som ett fån, ska äta frukost och sen ge mig ut på äventyr. Jobb i eftermiddag och resten av veckan, har börjat nedräkningen till 1:a november nu! Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var ganska tungt att jobba men så länge jag orkar hålla mig sysselsatt ska jag verkligen försöka!

Lite sammanfattning

Kanske väl tidigt att börja sammanfatta själva graviditeten redan i vecka 34, men det skiter jag i.

Sammanfattning, vecka 0-34. I siffror.

Trötta dagar; Kanske 1/10 av tiden. Eller njä, det var i överkant. 7 fulla dagar.

Tycka synd om dagar; Samma. Tycker synd om mig själv när jag är trött.

Antal spyor; 1. Kan ha varit snabb-magsjuka, är inte säker.

Så här många gånger har jag sagt "Ska vi inte prata om MIG nu" till min sambo; Typ 8. Alla igår.

Barnmorskebesök; Alldeles för många för min smak. Tusen.

Värden; Skitbra, nästan. Massa siffror, svårt att komma ihåg.

Kilon; 12 kilo plus hittills. Inget jag är speciellt orolig över, de kommer att försvinna fort.

Föräldrapenning; Ingen ännu, men från och med 1:a november bra med slantar trots ledighet.

SF-mått v 34 (33+0); 33. Över kurvan med en stor ökning den senaste veckan.


Sammanfattning utan siffror.

Jag har alltså inte mått illa eller haft någon foglossning att prata om. Jag har känt mig som vanligt förutom att magen har blivit större. Min kondition är sämst i världen, tydligen får man tillbaka den ganska snabbt efteråt. Det är jag glad över.
Vi tog reda på att Ärtan är en flicka. Det är jag också glad över. Jag har högvis med kläder åt henne och hon kommer troligtvis att måsta byta 5-8 gånger per dag för att hinna ha allt innan hon växer ur det.
Herr Sambo tvingas känna på magen i tid och otid och jag tror att han börjar bli ganska less på mitt tjat om hur jag vill att själva förlossningen ska gå till. Stackarn.

Ibland har jag varit arg på bebisen som tar så lång tid på sig men det verkar inte hjälpa ett dugg.

Tur att tiden fortfarande går fort, vissa påstår att den sniglar sig fram men det beror nog på att de sätter sig på sina arschlen och väntar.

Can we fix it? Yes, we can!

Tog tag i dagen med buller och bång. Ringde lönekontoret och förklarade vad som var fel. "Vad heter du då" frågade kvinnan, trots att jag presenterat mig innan. Efter ännu en presentation kom frågan "...och vad var problemet egentligen?".

HALLÅ! Talar jag för döva öron? Sluddrigt? Nåja, förklarade igen. Det är inte andras fel att de blev som de vart när de int vart som de skulle bli.
Slutade med att jag själv fick fylla i mina inkomstuppgifter beräknat på aktuell lön. Grattis! Vad vinner jag? Löneförhöjning och ändrad beskrivning av mina arbetsuppgifter borde vara på sin plats. Herregud, jag tror jag ska göra verklighet av mina planer att köpa ett par snygga glasögon utan styrka och ha dem på mig för att få en ny slags image. Lite så där kontors-chic.

Jag märker ju redan att jag kommer att balansera föräldrarollen med lätthet. Organiserad, kunnig och flexibel (med viss reservation för flexibel, men man lär ju få fixa just den biten) kommer jag att glida fram med min Blackberry och hyperstajlade unge.
Jag är som gjord för kontorskvinne-livet, vad fan håller jag på med egentligen?

Att anställa inkompetent personal

Jag är en person med väldigt starka åsikter om det mesta. I begreppet "det mesta" ingår även kompetensbedömning vid anställning av personal. Jag är själv gruppchef på mitt jobb och där ingår att intervjua människor vid nyanställning eller vikariat. Jag ser det som viktigt att personen jag väljer är kompetent och vet vad denne gör.

Så varför, säg mig varför, är inte detta något som alla tycker är viktigt? HUR kan man anställa en löneadministratör som är så totalt nollad när det gäller inkomstuppgifter för föräldrapenning att hon plitar ner uppgifter som inte är aktuella och inte har varit det på två år? Till och med jag förstår hur dessa uppgifter ska redovisas, jag hade fyllt i allt själv om det inte hade varit för att FK kräver att ansvarig löneadministratör ska göra det.

Jag blir less, trött och irriterad på människor som inte tar sig tid att lära sig hur saker och ting fungerar utan gör allt halvdant. Ordentligt ska det vara! Jag sköter mitt jobb och jag förväntar mig att andra sköter sitt. Fel kan alla göra men när det handlar om ren och skär lathet, eller om sådant man bara SKA kunna för att kunna kalla sig vad man nu kallar sig, ja då tycker jag faktiskt att jag har all rätt i världen att bli sur. Klaga!
Tog saken i egna händer och ringde försäkringskassan för att få mina misstankar att det hon skickat mig var fel bekräftade så nu behöver jag "bara" ringa till lönekontoret i morgon och reda ut den här soppan. Blanketterna har redan skickats 100 mil dit och sedan 100 mil tillbaka igen, jag har helt enkelt inte tid att sitta och vänta på att få tillbaka dem igen.

Att ägg finns är ju fan briljant

You kokar it, then you låter det kallna och sen kan you äta it när du känner för det. Vänta inte för länge bara, även ett hårdkokt ägg kan härskna!
Min sambo är fruktansvärt glad i ägg. Hur lindrigt är inte det? Koka ett på morgonen när han ligger och sover och han är ÖVERLYCKLIG när han vaknar. Som Homer med donuts, fast ägg är väl snäppet nyttigare gissar jag.


Humöret och formen är bättre idag, kroppen verkar ha återhämtat sig från simningen i tisdags. Kanske chockar den genom att upprepa proceduren nu i eftermiddag, vem vet. ELLER, så tar jag ut hundarna i dystert grått landskap, vi får se.

Ärtan-Fjärtan i magen har rivstartat dagen genom att trycka så hårt på min kisseblåsa att olyckan var nära. Jag satt och körde bil på väg hem från jobbet så det fanns inte så mycket att göra åt det annat än att hålla mig och skrika "Men lägg av! Det räcker! Jag pinkar ner mig JUUUU!". Att peta tillbaka hjälper inte ett dugg, då blir hon bara sur. Annars brukar jag faktiskt peta på ganska bra på flickebarnet, satt för mig själv igår och funderade på om det är något som kommer att märkas när hon är ute. Kommer barnmorskan att utbrista något i stil med "Det här barnet har ju pet-skador, bäst att ringa socialtjänsten med en gång!"? Hoppas inte. Jag har även daskat henne lite lätt på vad jag tror var rumpan (kan lika gärna ha varit skallen) då hon låg och putade med den så att det såg ut som om jag hade en handboll ovanför magen. Kunde bara inte låta bli, ju.

Något om allt

Väldigt intensiv vecka i veckan, det känns i kroppen men samtidigt är det härligt att jobba mycket, man hinner inte fundera på saker och ting och tiden går fort som bara den. Det är nästan så att jag är lite nervös, menar, nu är det inte länge kvar tills jag springer omkring hemma i flera veckor INNAN bebisen kommer- klockan lär gå i snigelfart.

Nu börjar jag känna mig totalt värdelös. Magen är gigantisk (positivt är dock att själva kroppen i övrigt inte blivit speciellt fet), tröttheten på väg tillbaka (börjat om med järntabletter igen, håller tummarna för att det hjälper) och så fort jag tränar eller så blir jag dödstrött dagen efter. Igår var jag till exempel och simmade, har inte mått speciellt bra idag. Men det har nog med andra saker att göra också, personliga saker.

Mormor dog natten mot måndag. Sorgligt för mig men för henne kändes det nog ganska skönt att få slippa ha ont. Det tar väl på krafterna också antar jag, för hur det än är blir man ju ändå ledsen när man förlorar någon som står en nära. "Hon fick ett långt liv" är ingen vidare tröst, om än det är sant.

Jag hoppas på en grå, regnig och blåsig dag imorgon, en hemma-städa-pyssla-dag. Det vore skönt faktiskt, känns som att jag inte varit hemma på jättelänge.

Bebis

Vore bra om bebisflickan kunde komma snart så att jag fick något som skingrade tankarna lite. Fast man får ju inte vara självisk. Ett tag till ska hon bakas, och komma ut helfärdig och så där "nypafastinteförhårtfastänmanäralltbrasugen"-knubbig. Ska vi säga fyra veckor till, Ärto? Låter inte det som en bra överenskommelse?

Verkar bli en grå och blåsig dag idag, bäst att komma igång med något att göra innan jag växer fast i soffan.

För er som undrar; 04.54, cirka. Vaknade jag. Av att telefonen ringde.

När sömnlösheten ändå hägrar.

Efter ett 24-timmars arbetspass är jag inte speciellt sugen på att ta tag i saker och ting här hemma men å andra sidan, om jag alltid väntade tills jag var sugen med att göra saker (städa, tvätta, diska, ha sex, vika tvätt, gå ut med hundarna) skulle det inte bli mycket gjort.
Därför planerar jag nu att inom en snar framtid, dvs. så snart jag skrivit klart, starta tvättmaskinen och börja fixa i kontoret/hundrummet/bebisskötrummet. Alltiett-rummet kan man väl säga. Jag är inte riktigt säker på hur jag vill ha saker och ting där inne så det är bara att sätta igång.

Jag känner ändå att jag inte kommer att sova särskilt mycket inatt så det är lika bra att göra något produktivt av tiden jag är vaken.

Köpte "MAMA gravid"-tidningen igår. Vad hela den där förbannade tidningen förmedlade var följande;
1. Det är skitjobbigt att vara gravid. ALLA får ALLA MÖJLIGA besvär.
2. Att föda gör SKITONT. Självaste Hin Håle skulle inte ha kunnat komma på en värre bestraffning till kvinnan om han så funderade tills hjärnan brakade ihop.
3. Är man gravid ska man unna sig kläder. Gravidjeans för 2500 spänn är man värd- minst.
Att man sedan mest troligt aldrig mer kan ha kläderna är väl skitsamma.

Tanken slog mig som en blixt från klar himmel. Det har blivit INNE att vara motvalls! Folk är så fruktansvärt spyless på puttenuttigulliplutti, allt är underbart, fina fisken, lätt som en plätt att det börjat luta alldeles för mycket åt andra hållet. Nu ska man plötsligt vara megabitter och cynisk och kräkas galla, är det någon som skulle råka nämna att något är bra, ja då är man helt sonika PRÄKTIG och ljuger.
Men, vadå, om det är inne att vara motvalls, då är det väl motvalls att vara nöjd? Kärringen mot strömmen liksom, som man brukar säga.

Här kommer då jag, som från min upphöjda piedestal aldrig missat en möjlighet att se ned på präktighetens grå massa, jag, som minsann skulle klaga på ALLT under min graviditet (foglossningar, illamående och halsbränna).. ja, här kommer jag och har nio månader som är totalt befriade från allt vad krämpor heter. Inte ens en liten förkylning har jag åkt på. Ska jag känna efter ordentligt så jo, jag har lite tandvärk på vänster sida nere men jag tror mer att det beror på popcornskal som har lirkat sig in under tandköttet än på att jag är gravid.
Vad vill folk att jag ska säga? Att hitta på saker för att verka intressant och förbannad har aldrig varit min grej och kommer nog aldrig att bli heller.

Ganska synd om mig som gick miste om chansen att vara bitter och tjurig, menar, det finns väl ändå ingen bättre tidpunkt än när man är gravid?

Ändrade planer

Det blev stranden och 1½ timmes spring och godisletande i stället. Lika glada är vi så klart för det :)

Nu har jag fem minuters paus kvar innan städningen.. tufft liv.

Håll igång tills du brakar ihop.

Jag och hundarna ska på utflykt idag, vi passar på när hussen i huset jobbar.
Den här vägen går vi.





Då kommer vi hit,

och när vi kommer hem ser båda hundarna ut så här. Fast en är inte svart och brun och vit. Oftast.



Min teori är, att ju mer jag rör på mig- även om det nu går i snigelfart- desto bättre mår jag. Hittills inga problem med något blodtryck eller liknande och det ser jag som något som stödjer mitt resonemang. Så länge man tar det i sin egen takt är rörelse bättre än vila.
Att vila från stress och andra trista saker är ju en helt annan grej. Det började jag med redan innan jag blev på tjocken. Typ flera år innan.
Jag KAN vara den minst stressade människa jag känner.

Jodå...

Jag vet att det är längesedan och jag vet att jag är seg.. men ibland känns det faktiskt som att man bara inte har ork eller vilja eller nånting alls. Det har jag väl inte nu heller egentligen men jag tar mig i kragen, som man brukar säga.

Idag förundras jag över två saker, nämligen dessa;

- Hur orkar folk ödsla tid och energi på att tjura över smågrejer? Har de inget bättre för sig? Peta navelludd, typ.

- Om en tjej blir gravid och väljer att behålla barnet som killen inte vill ha, varför är det då synd om killen? Är det inte hans ansvar, om han nu inte vill ha barn, att se till att han stoppar ordentligt med gummi runt pillevinken? Speciellt om det är en tjej man inte känner? Varför ska kvinnor ta ansvar för det? Menar, en man är ju inte precis handlingsförlamad.. ja, det ska inte vara så i alla fall.

Min Ärta (som nog blir en Meya) väger cirka 1750 gram. Hon ser ut ungefär som på bilden ovanför, ganska snygg alltså.