Grattis kungen, hejja Sverige!

Grattis kungen på din födelsedag. Jag vet att du inte läser min blogg men nu har jag gjort årets goda monarki-gärning.

Monarki. Många har en massa åsikter om det, avskaffa eller ha kvar, bra eller dåligt. Jag har inga som helst tankar kring det. Jag bryr mig inte, helt enkelt! Måste man tycka något om monarkin? Spelar det någon roll att vi ger en massa miljoner till kungen? Det är ju inte som om de bättre behövande hade fått dem i stället, om man nu avskaffade kungahuset. Pengarna hade säkert gått till något ännu onödigare, typ bygga tusen nya rondeller i Härnösand.

Jag har hört att det är hockey ikväll så jag säger väl hejja Schweden. Jag är inte den som är den, nog hejar jag på Sverige. Däremot så kollar jag inte på matchen, fy så trist.

Nu är middagen serverad, sambon är förste kock (haha det var lite roligt, fattar ni?) i vårt hem och jag klagar absolut inte!

Det ena och det andra

Inte världens bästa kvalité på videoklippet men ni ser ju i alla fall. Ungen tar sig framåt och älskar telefoner. Idag har vi varit och hälsat på Mini´s moster Ida hela dagen, självklart var bebisen på ett strålande humör, som alltid när vi är borta. Vi käkade på Chiliköket och tog en sväng på Elgiganten, Minna vaken, glad och nyfiken. Man kan nästan tro att någon lobotomerat henne.

Ikväll är det tjejkväll på stan. Jag hade gärna varit där och handlat lite, fick ju till och med erbjudande om sällskap, men sambon jobbar kväll och Minigrisen sussar så sött i sin säng redan klockan 19 så det bidde ingenting. Trist, det var hundra år sedan jag var på stan med någon annan och gick i affärer och snackade strunt. Man kunde nog till och med ha tagit ett glas vin och bara tittat på folk.
Ibland är jag en dum och elak människa. Jag tittar på folk och tänker "Men heeeeerrreguuuu så hon/han ser ut". Jag menar, hur ser JAG ut då? Tunt, flygigt hår, osminkad, oftast i mjukis.. jag är ju en dekmorsa för fan! När jag sminkar mig tar det två minuter innan jag råkat klia mig i ögat och kletat ut mascaran. Jag vill nog inte veta vad folk tänker om mig.

Såg på väderrapporten på tv, det ska tydligen regna i morgon vilket innebär att sambon inte kommer att kunna olja in bron som han förberett idag. Han har nog tvättat den i onödan, stackarn. Positivt med det hela är dock att han då kan hjälpa mig vika tvätt, jag hatar hatar hatar det och försöker alltid smita undan.
Förresten tror jag att jag har lite ont i ryggen, då ska man ju inte vika tvätt har jag hört. Det är nog lika bra att det regnar imorrn.

Mini i gåstolen.

Jamen vafan.

Jag är lite sur. På mig själv.
Men det kan inte hjälpas.

Jag hoppas innerligt att ni skiter i att läsa om ni blir tråkade till döds av det jag skriver. Det är ju nämligen så att till och med jag halvsomnar när jag ögnar igenom vissa inlägg. Tyvärr är läget inte bättre än så. Just nu.

Minna blir mer och mer förbannad för varje dag som går. Hon VILL ju kunna krypa! Stackarn, jag förstår verkligen att hon blir frustrerad, vem skulle inte bli det om man såg en massa intressanta grejer som man vill ha men inte kan ta sig till? Idag blev hon surast någonsin, hon försökte ta sig framåt men på något vis ålade hon sig bara baklänges. "Alltid en början, Minna" sa jag tröstande men hon blev inte gladare för det. I gåstolen kan hon förflytta sig men fastnar alltid vid någon mattkant eller stol. Detta utlöser naturligtvis ett raseriutbrott.
Det är nog inte lätt att vara liten och vilja så mycket.

Idag har vi som bara varit ute. Det har varit vår-blåsigt och härligt, löven har nu krattats upp (jag lite, sambon mest) och jag lyckades hinna med att rensa ännu en rabatt. Livet kanske återvänder ändå! Minimojängen grejade med sitt i barnvagnen och vi var en ganska harmonisk liten familj där ett tag.
Jag har hunnit komma på tusen projekt som jag vill fixa ute i sommar, vart det hela slutar lär vi ju märka till hösten.

Vad jag ska göra i veckan.

- Tvätta och lämna tillbaka en vinterjacka som jag har lånat.
- Räfsa lite löv, kanske.

Tror ni att jag hinner det? Jag vill ju inte stressa ihjäl mig.

Hoppas att ni har haft en trevlig påsk. Min har varit okej, utom igår då fröken Fredriksson gnällde hela dagen. Eftersom hon gnällt hela dagen tyckte hon att det var lika bra att gnälla hela natten också, när hon ändå var i farten. Idag fick sambon åka bort med henne så jag fick sova en stund. Det gjorde jag men sen blev jag rastlös, städade, tvättade och fixade älgstek med potatisgratäng. Vila är fan överskattat, va.

Jag känner mig fet, förresten. Påsk innebär ju stora mängder mat och jag har ätit som en kossa. Usch. Nu är det ju snart sommar, då ska man inte känna sig fet! Dags att avsluta påsken nu, det är verkligen på tiden. Annars har ju vikten gått stadigt neråt så jättemissnöjd är jag inte, bara lite.

Inget att tycka eller tänka om, bilder i stället.

Vi är alla glada över värmen!

Framsteg

Nu säger Mini "ma-ma-ma-ma". Jag tolkar det som "mamma" och kramar henne extra mycket. Inte extra hårt för då skriker hon bara.

Det här med att ha bebis i huset, väder och strunt.

Just nu sitter jag som världens mest privilegierade småbarnsmorsa framför datorn med ett glas vitt vin och lite mörk choklad. Jag är iklädd pyamasbyxor och linne och har håret i en knut. Det är nu, framåt kvällskvisten, som jag har tid att reflektera över vardagen i allmänhet och livet i synnerhet.

Saken är bara den att det inte finns så mycket att reflektera över. Med en liten bebis i huset har vi tydligen förvandlats till någon sorts pensionärer som gör samma saker dag ut och dag in. Vakna, äta, leka, morgonpromenad osv osv tills klockan blir 19 och damen somnar. Jag kan knappt bärga mig tills den dagen då hon är stor nog att följa med ut på fjällvandring!

Visst kan man ta med pyttebebisar på fjällvandring, folk har gjort det förr, men Minna är ingen sådan bebis. Hon går inte ens att ta med på stan då hon gastar som besatt i vagnen när hon inte sover. Att ligga och titta är inte hennes grej precis. Jag är avundsjuk på folk som kan ta med sina bebisar till olika ställen utan att hela världen blir upp och ned. En gång tog jag med Minna och gick till ICA, hon skrek som en stucken gris hela vägen dit, i affären och hela vägen tillbaka. Samma visa när jag skulle på Clas Ohlson, eller när hon råkar vakna i vagnen om vi är ute. Att köra bil någonstans om M inte är sömnig är ett helvete. Hon vrålar hela resan. Man blir ganska stressad av en vrålande bebis så jag anpassar mina små utflykter till hennes sovtider.

Nu har vi kommit i fas igen efter vår lilla resa, rutinerna är på plats och läget stabilt.


Minna har börjat busa i sängen om kvällarna. Inom en snar framtid måste vi sänka ner sängbotten för hon lär snart masa sig över den och dratta i golvet. Det vill vi ju inte.





Här sitter Fröken och väntar på pappa som har jobbat natt.


So far ett väldigt intetsägande inlägg men jag ska tycka något, jag lovar, nämligen detta;
Döm inte en människa förrän ni vandrat en mil i hans/hennes skor.

Övrigt:
Det ska bli sommarvärme till helgen, jag jublar.
Igår fick jag ett seperyck och putsade fönster, städade, rengjorde fläkten och planterade om blommor. Jag vet inte vart jag får min energi ifrån men jag hoppas att den stannar.

När katten var borta...

..dansade både jag och sambon på bordet av glädje. Han har blivit ett mjauande monster sedan Ärtan kom till världen och jag har mer än en gång hotat honom med den berömda "lådan". (Mörk pappkartong med katt inuti, hagelgevär, no more Mr Cat). När han inte hade synts till på några dagar räknade vi liksom bort honom.
Jag- ..jaa.. men vi måste väl nästan sätta upp en lapp på ICA.. lever han så lever han ju.
Sambon- Mmm.. fast han har nog blivit överkörd.
Jag- ..jo.. (lång tystnad).. eller så har räven ätit upp honom. Han är nog död.

Så var icke fallet. Katten kom precis tillbaka, mer mjauande än någonsin. Mitt i Minnas godnattrutin.
Jävla kattskrälle.

Bör väl tillägga..

..en stor och fantastisk nyhet för oss- inte lika intressant för er.

Minna har nu, 4,5 månad gammal, lärt sig att rulla. Hon rullar lite varstans och fort går det, så fort att hon inte hinner med själv ibland. Rygg-mage-rygg-mage "OJ! Nu rullade Minna till ICA!". Vi måste vara uppmärksamma nu så att hon inte försvinner för oss.
Hon har även lärt sig att hasa sig fram men tydligtvis går inte det fort nog för hon blir fly förbannad efter ett tag.

Så var det med den saken.

Hem till byn

Nu är vi hemma igen. Vi har varit långt bort i skogen och gjort ingenting förutom förstört Minnas fina dygnsrytm, tydligen. Äsch, vem vet, den kanske hade blivit knasig även om vi varit hemma. Man kan ju inte bara sitta på arschlet i huset. Det går nog till sig igen.

Det har varit en stillsam helg och solen lös med sin frånvaro. Egentligen borde jag läsa ikapp alla bloggar men det får jag ta och göra i morgon, jag måste nämligen städa upp och plocka ihop efter dagens bravader. Det ligger leksaker och grejer överallt, jag blir vansinnig om jag vaknar upp till en ny dag och bara ser stök.

Så jag nöjer mig med att säga att jag finns.

Alltså vad är tanken egentligen?

Satt och funderade lite över det här med barnafödande och presenter. Man får ju miljarders med grejer av vänner, familj och bekanta- nästan alltid kläder till den lilla babyn. Nog är väl det fint och allt, men är det egentligen så det ska vara?

Själv kommer jag ihåg två av presenterna som anlände när Minna föddes. Jag kommer till och med ihåg personerna som gav dem just eftersom de var så, ja vad ska man säga, speciella. Den ena är en blöjtårta som jag tog massa bilder på, skitsnygg var den. Den andra presenten var två flaskor vin, för övrigt den enda present som var till MIG (eller oss då men det var jag som drack dem i slutändan haha).
Jag vill inte verka egen-nyttig eller otacksam eller så men visst är det lite knäppt att nyblivna morsor inte är de som får presenter? Kanske räknas babykläder och sånt som presenter till familjen? Gah, jag vet inte. Självklart är jag glad för alla kläder Minna fick och naturligtvis går jag inte och är sur över att det inte var JAG som fick presenter, jag undrar väl mest i största allmänhet varför presenterna riktas till babyn och inte till morsan som ju faktiskt gjort det mest fantastiska, burit ungen inuti sig i nio månader och sedan, med stor möda, klämt ut den mellan benen.

Ta inte illa upp, ni som ger kläder. Jag gör det själv. Ger kläder till folk som fått barn alltså. Mini har använt alla kläder hon fått och de har varit superfina allihop (utom ett set som jag fick av någon, jag vet att de inte läser min blogg så det här kan jag skriva, som var av skitdålig kvalité. Det slängde jag omgående. Visst är jag grym?). Jag undrar väl egentligen bara varför man, including myself, inte överöser mamman med presenter. Som sagt, det är ju hon som gjort ett jättejobb.


Nu ska vi då se om fröken behagar sova hela natten igen. Hon har gjort det tre nätter i rad nu så det är bara att hoppas att det fortsätter i samma spår.

OBS! Årets händelse! Omg!!

Natten till idag sov Minna-mojängen....waiiiiit for it.....HELA NATTEN LÅNG! Utan att vakna för den sedvanliga natteflaskan! När jag vaknade av hennes glada joller blev jag förvånad över att det var ljust ute. Har jag matat henne i sömnen? tänkte jag och tittade runt efter en tom flaska. Nädå. Det var sant. Ungen hade sovit från 19 till 06. Vilken bedrift, vilken händelse! Det finns inte ord till att beskriva hur fantastiskt jag tyckte det var, det visar ju faktiskt på att det går framåt. Nu är jag ju en obotlig pessimist och tror att hon, varje natt resten av hennes första levnadsår, inte kommer att göra om detta utan fortsätter vakna minst en gång för att äta. Som min mamma brukar säga, "om man förväntar sig det värsta blir man glad om det näst värsta inträffar".
Hursomhelst, detta kommer jag kunna leva på i år och dagar.
Jag har till och med skrivit upp det i kalendern.

I morgon är det måndag och veckan börjar om, med träning och allt. Det är så skönt att ha kommit igång med gymmandet ska ni veta, mitt humör är betydligt bättre och alla runt omkring mig har dragit en lättnadens suck. Att Minna har svårt att sova om dagarna ger extra motion, jag går väl i runda slängar cirka en mil per dag. Entimmesrundan på morgonen är 6,5 km, sedan beror det på hur mycket hon trilskas men ofta blir det en halvtimmesrunda på eftermiddagen (om inte Emil är hemma då får han ta henne när hon skriker). Så motion, det lider jag ingen brist på.

Nu ska jag dra i mig en Varma Koppen och två luftsmörgåsar aka Wasa Crisp. Väntar hem den arbetande mannen alldeles strax.

Förresten så har jag kört sönder bilen idag igen fast det var inte mitt fel som vanligt, det var bara det att jag råkade köra. Den hade garanterat pajjat ändå.

Bildextra

Punktpunktpunkt.

Jag vill bara tacka för alla kommentarer på föregående inlägg och understryka, om det nu var någon som missade det, att det jag tycker är hemskt är att folk har så lite att prata om att de måste diskutera andras liv.

Det har varit lite paus igen, händer väl ofta nuförtiden men förhoppningsvis blir det bättre framåt hösten..typ. Full rulle hela tiden här borta, Minna börjar bli en väldigt bestämd och ARG liten krabat som mest troligt kommer att ge både mig och herr F värsta sortens hörselnedsättning, tinnitus och nervösa ryckningar. Jag skojar inte, hon är seriöst den argaste bebis jag någonsin har träffat. Allt är liksom eländes elände i hennes ögon. Som alla andra barn är hon söt när hon sover dock och just sovandet börjar bli lite bättre, sakta men säkert. Hon tycker så klart inte om det men har nog insett att det tyvärr inte är hon som bestämmer i det här huset.

Igårkväll var vi hos svärisarna och drack lite vin, vavavoooom. Det var gott men det blev sent (sent för mig är strax före midnatt) och Minna vaknade som vanligt klockan 06.00. Hon sken som en sol och visade inga som helst tecken på att hon eventuellt skulle somna om så det var ju bara att kliva upp då. Kontentan av det hela är att jag är ganska trött just nu så jag ska leka tant och lägga mig att sova väldigt snart.
I morgon ska jag försöka mig på att ladda upp några bilder till denna nya dator som fortfarande fungerar som den ska. Jag har faktiskt lyckats fånga ett av Minnas sällsynta leenden på bild och det måste ju omvärlden få beskåda.

Just nu längtar vi till på torsdag då vi ska åka ner till Åliden (fråga mig inte vart det ligger för jag kan inte förklara), det kommer garanterat bli en najs helg.

Vad fan spelar det för roll?

Alltså, det verkar ha blivit ett jävla liv och tyckande och tänkande i vissa kretsar när det gäller HUR I HELA FRIDENS DAGAR vi kunde sänka oss till den nivån att lämna Mini hos sin farmor och farfar ett dygn när hon var pytteliten.

Vad fan spelar det för roll? Jag var sjuk, ungen hade kolik och jag kan ärligt säga att jag var cirka två minuter ifrån att bryta ihop totalt. So-jävla-what? Jag kan även påpeka att nej, jag var INTE rädd att missa något av hennes utveckling. Det enda hon gjorde var att skrika, oavbrutet gasta, timme efter timme och -surprise surprise- det gjorde hon även där. Enda skillnaden var att det inte var jag som gick omkring och bar henne runt, runt. Jag låg hemma och var sjuk. Inte förkylningssjuk, riktigt sjuk. Jag var INTE ute på krogen och söp mig full, jag hade inte vild och hämningslös "nivetvad" med sambon som för övrigt mådde piraya även han. Även om jag nu hade gjort något av ovanstående- varför stör det vissa? Det rör mig inte i ryggen att folk INTE lämnar bort sina barn, bra för dem, jippie, så varför är det så fruktansvärt kul att diskutera om det är rätt eller fel eller ok att lämna bort sina barn? En pinne har två ändar (vissa har en pinne i ändan). Då kan man ju lika väl tvista om det är fel att inte lämna bort sitt barn också?


"Man borde veta i förväg vad man ger sig in i och förvänta sig alla möjliga situationer". Veta i förväg, jo jag tackar jag. Är det NÅGON som i förväg vet hur det kommer att vara att skaffa barn? Är det någon som förväntar sig sjukdomar, kolik och elände? Skulle inte tro det. Man ser ju framför sig en lycklig tid, lite sömn och "det vanliga".

Ibland undrar jag vad folk har för problem. Kan de inte bara bekymra sig om sitt, låta andras göranden och låtanden vara och lämna sina high horses en gång för alla?
"Jag har minsann aldrig..." "Jag skulle aldrig komma på tanken att..." bladderibludderibla. Minna säger intressantare saker än så.
Med detta inlägg sätter jag punkt för barnbortlämnings-snacket, nu är jag less. Är det någon som har synpunkter på vårt sätt att sköta vårt barn eller frågor angående hur mycket vin vi dricker får ni mer än gärna höra av er.

Så intressant att man dör....eller så inte.

Eftersom jag förvandlats till ett surt monster finns det numera mängder av saker jag finner olidligt irriterande.
Typ Facebook. Jag känner inte hälften av dem jag har på "vänner"listan men vill inte ta bort dem för tänk, o hemska tanke, att jag skulle råka träffa någon av dem på stan och de liksom "Asså vaffö to du bort mig från fejjan?". Inte för att jag tror att det skulle hända i verkligheten egentligen men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Vad skulle jag svara då?

1. För att dina statusuppdateringar gjorde mig skitirri, de var ju totalt meningslösa.
2. Jag blev less på att se din profilbild, den är ganska ful.
3. Facebook ringde och sa att jag hade för många vänner så jag var tvungen att ta bort några och då åkte du eftersom vi inte setts eller talats vid på år och dagar.

Trean åker ju egentligen direkt man får väl ha typ en miljon vänner eller nåt och det har jag ju inte. Än. Varje dag kommer det en "vänförfrågan" från någon. Det känns nästan som om man bara behöver se någon på gatan så vill de bli "vän" med en. Är jag så satans snygg, snäll och underbar eller?
Jag löser det på bästa sätt och nekar de flesta. Har faktiskt fått ganska bra kontakt med folk genom facebook också så det är inte bara klag.
Men VARFÖR, jag vet att jag har sagt det förr, VARFÖR skriver alla typ "HÄRLIGA (insert valfri dag här)", vad de har eller ska äta eller en massa annat dravel? Har de inte tänkt bjuda mig på mat är det ju totalt meningslöst för mig att veta det. Nä, fram för mer informativa statusuppdateringar, hur mycket ni får tillbaka på skatten, hur många gånger ni spydde efter lördagens fest och liknande.


Ett STORT grattis till Fatima och hennes familj som nu har blivit större! En till liten pojke, på sin pappas födelsedag, och en nybliven storebror- ni måste vara så stolta!

Nu ska jag dra ut och sola, sola, sola bort min sura min.

Man kan ju inte annat än...

att gratulera Jenny (www.jeanny.blogg.se) och hennes karl som fått en liten flicka! Bebisar ploppar ut till höger och vänster och jag tycker att det är lika roligt varje gång. Jag kommer inte ens ihåg att Minna varit så yttepytteliten som bara en nyfödd bebis kan vara men med största sannolikhet var hon ju det. Nu är hon en rejäl bit som man får ont i ryggen av att bära omkring på.


Nya rundan 6,5km, personligt rekord idag, klockade in på precis en timme. Utan stavar med hund som inte ville följa med och drog bakåt i kopplet.
Jag tyckte att det var en ganska bra tid men visst går det att promenera fortare om man vill, vi får väl se var det landar tidsmässigt i slutändan.
Det är en mysig runda med många fina hus att titta på, det gillar jag. Trista storvägsrundor med lastbilar som dundrar förbi är inte speciellt trevliga.

Dagens snackis har definitivt varit plusgraderna, på facebook, med grannar... så jag skiter i ytterligare tjat om dessa, ni har garanterat redan pratat om dem/sett dem i någons uppdateringar eller kanske till och med kollat själva på er termometer.
Jag vill däremot få informera er lite om ett av våra projekt, nämligen "Operation Stuga". Det är nämligen så att vi råkat få en fin liten röd stuga av min far, en timrad sak som är typ tusen år gammal. Den måste lagas och fixas på alla möjliga sätt och vis men första steget blir att riva upp golvet och befria den gamla stugan från lite mögel.
Alltså, jag vet ju inte mycket om stugor och så, vad jag å andra sidan är extremt medveten om är hur jävla jobbigt det är att renovera. Vi är långt ifrån färdiga med huset och nu har vi tagit oss an en möglig stuga i ett myggparadis. Vi får väl se hur detta slutar men lite gråt och tandagnisslan längs resans gång lär det garanterat bli.