Uppradat.

Idag har jag;

-Kommit hem från jobbet för första gången på nästan tio månader. Jag var ju ledig en månad innan Minimojen föddes.
-Tagit bort alla sommarblommor. Tvättat krukor. Satt enris i blomlådorna. Skurat bron.
-Varit på Familjens Hus. Det är skönt att vara någonstans där Minna är så upptagen att hon inte ens hinner gnälla eller ta sönder saker.
-Försökt roa en trött bebis som inte ville sova. Hon ville bara grina så det fick hon göra hela eftermiddagen.
-Lagat middag.
-Varit ute.

Snart ska jag på jobbet igen. Jag älskar att jobba natt, det är härligt att ha lediga dagar. Speciellt när sambopappan är hemma och gör nästan allt trist så jag får göra vad jag vill.

Som kola.

Alltså, jag är ju förjävla seg.
Men vad ska man egentligen blogga om när allting bara skiter sig? Det som skiter sig, är väl det naturliga svaret på den frågan, till och med jag förstår det, problemet är bara att jag blir passiv när inget går som jag vill. Jag har ingen lust att skriva om en gnällig unge, en ryggskottig sambo (inte hans fel) och en hund som kräks. Inte heller vill jag upplysa min omgivning om min krånglande mage, tvätten som aldrig verkar ta slut (ond cirkel) eller att vårt hus är dammigt hela tiden trots att jag går med putsduken i handen dag ut och dag in.
Jag blir helt enkelt halvt deprimerad när allt går åt helvete och då orkar jag inte göra någonting. Som tur är går det snabbt över.

Ikväll börjar jag om att JOBBA! Så onaturligt härligt. Äntligen kommer jag att få möjligheten att faktiskt sakna lilla Ärto-Fjärto, när vi inte ser varandra tjugofyra timmar om dygnet sju dagar i veckan. Jag är nästan helt säker på att hon kommer att uppskatta mig mer också. Just nu är det pa-PA-pappa-pa hon säger när hon är glad, Ma-Ma-Mamamamama gnäller hon fram när hon är trött/sur/ledsen/allmänt gnällig. Det får mig att vilja dö stora irritationsdöden ibland, speciellt när jag är så trött att jag nästan svimmar.

Från det ena till det andra, igår beställde jag en ny bilbarnstol, en Britax Two-Way. Som den oansvariga förälder jag är kollade jag inte upp omdömen och sånt först och märkte i morse att många tycker att det är en sämre stol för små barn. Well, well, säger jag och tänker på hur det var förr i tiden när bilbarnstolar knappt existerade. Sambons föräldrar hade honom liggandes i baksätet när han var riktigt liten, när han blev större bältade de fast honom i en cykelbarnstol. Själv fick jag, när jag var lite större än en melon, sitta i knä. Jag hade ju tre äldre syskon och två föräldrar så det blev liksom lite dåligt om plats. Allt eftersom tiden gick fick jag två yngre syskon. Denna ekvation löste sig galant, det fanns ju tre knä-platser där bak.
Jag tror nog att Minnas Two-Way stol duger fint.

Elakt.

Vi väntar främmande. Eller, vi känner ju de som ska komma, det kanske skulle vara mer rätt att säga "vi väntar besök". I vilket fall som helst, när det vankas besök städar jag. Plockar undan, sprejar lite doftsprej och dammsuger. Ställer möblerna rakt. Klär på lillfjärten rena kläder och kammar mitt hår (ibland). När besöket dyker upp säger jag "Alltså URSÄKTA röran!! Men vi har inte hunnit städa det har varit SÅÅÅÅ mycket att göra!!".
Då får gästerna ångest. De undrar hur det ser ut här hemma när vi HAR städat, eftersom "röra" tydligvis är noll damm och pinaler på golvet.

Är det elakt att göra så? Man kanske inte får ljuga på det viset? För i ärlighetens namn ser det ju ut som kom och hjälp mig här hemma, i alla fall dagtid. På kvällen plockas det undan, varje kväll samma sak, på morgonkvisten drar en nollåring fram allt hon får tag i och lite till. Så kommer det väl att vara i ungefär sjutton, arton år till ungefär, jag har mina kvällar räddade fram tills jag är i fyrtioårsåldern. Bra planerat.

Förutom att jag ljuger om att jag inte har städat så är jag ganska ärlig. Det är ju inte för att ge människor ångest jag städar utan det är för att jag inte vill att de ska bli skitiga när de är i mitt hus. Med hund, katt, barn och sambo (och mig själv förstås) blir det fort hårigt, sandigt, dammigt- ja, helt enkelt smutsigt. Oreda kan jag stå ut med men ren och skär SMUTS- där går faktiskt gränsen för mig. Att hålla hund- och katthårsmängden på golv och möbler inom rimliga gränser är väl det minsta man kan göra, speciellt när man har en liten typ som kryper omkring och upptäcker allt i sin omgivning.

Men jag ska sluta. Inte sluta städa, utan sluta ljuga. När någon kommer hit ska jag säga JAG HAR PRECIS DAMMSUGIT SÅ NI KAN GÅ IN UTAN SKOR. Fastän det är lite damm och hår kvar på golvet. Ja, för SÅ noga städar jag inte.

Nå, jag överlevde.

Så här var det. Jag höll jävlat på att avlida i förra veckan. Fruktansvärt less på att vara hemma och drälla, göra samma saker dag ut och dag in och aldrig någon-förbannade-sin få sätta mig ner på röven utan att behöva ställa mig upp två sekunder senare på grund av att bebisen är där hon inte får vara.
Så jag packade helt sonika väskan. Sambon och väskan. Lämpade av ungen hos första bästa människa jag såg på stan (GJORDE hon verkligen det?!! ÄR DET SANT?! Bara jag som vet). Sen tog vi oss en paddeltur med kajakerna, tältade på en ö, lagade svingod mat och hade det allmänt trevligt.
På ön fanns tre läskiga renar med bjällror, det upptäckte vi när vi vandrade runt. Sent på kvällen kom de vandrande mot vårt lilla läger och jag blev upprörd. "Ta BORT dem!" "Försvinn dumma renar!". Jag tvingade Emil att skrämma iväg dem och sedan lade sig friden åter över vårt tillfälliga hem.
Dagen därpå paddlade vi tillbaka i regn och blåst, åkte hem, duschade i kallvatten för jag hade oturligt nog stängt av varmvattnet innan vi for. Av misstag, inte av snålhet. Vi hämtade barnet och en soffa och åkte sedan hem igen för att städa, packa upp och laga mat.
Tillbaka i hjulet, men med lite mer energi än innan.

Jag är förresten en naturbegåvning när det gäller kajakpaddling. Må så vara att jag lider av höjdskräck, har spindelfobi och är smårädd när jag åker bil- stora monsterhavsvågor däremot, fruktar jag icket. Det blir ju snarare lite mer sport när det blåser.

Eran helg då? Äventyr?

Jag drar

Jag drar på äventyr i helgen, om ni nu undrar vart jag tagit vägen.

För jag ska göra något hemligt.
Fast ni får veta det sen, om jag kommer tillbaka vill säga... farligt, spännande.

--------
Jag har tappat räkningen på hur många nätter jag varit vaken, inte ett gott tecken. Lillfjärten Minna är fortfarande snorig, vi lider alla tre. Men sömn är ju överskattat har jag hört.
Vi har varit på BVC med snärtan idag.
9190 g
71 cm
Hon fick högsta betyg av barnmorskan.
Om någon undrar så fick jag svar på en fråga jag hade, nämligen om Minnas vana att vakna vid 4-snåret för att äta var normal eller inte.
I och med att hon då sovit nio timmar i sträck räknas det INTE som att hon äter "på natten". Hon vaknar helt enkelt på grund av att hon är hungrig som en varg (märks på vrålet om inte annat) och inte för att jag skämt bort henne med flaskan. BM rekommenderade att vi skulle fortsätta ge henne mat så slipper vi en megahungrig bebis som skriker i två timmar bara för att hon inte "ska" ha mat före klockan 06. Det kommer inte att bli någon skillnad heller, dvs. hon kommer inte att sluta vakna för att vi inte ger henne mat eftersom hon vaknar på grund av att hon är hungrig. Hon följer viktkurvan perfekt och behöver den där extra frukosten då hon är så otroligt aktiv och rörlig hela tiden. Annars hade hon inte gått upp ordentligt i vikt.
Så är det med den saken.
Visst hade det varit bekvämt att inte behöva kliva upp och blanda den där flaskan men va tusan, man skaffar ju inte bebisar för att det är bekvämt. Tids nog slutar hon med extrafrukost och skulle hon nu mot förmodan inte göra det är det väl något jag får leva med.

Slutpuffat

Gissar att Piteå Kommun kommer att få många arga anställda på grund av det här. Människor blir väldigt upprörda för att de inte får göra vad de vill under sin arbetstid.
Men alltså, vad är det egentligen att bli upprörd över?

Jag har själv jobbat inom kommunens verksamhet, inom äldreomsorgen. På den tiden rökte jag som en borstbindare och det fanns till och med rökrum (nej, jag är inte hundra år gammal) dit vi illaluktande bolmare vallfärdade i tid och otid.
På ett äldreboende finns det ALLTID någonting att göra, ibland har man knappt tid att ta sin lunchrast, men rökarna minsann, de hittar alltid tid för sin cigarett. Jag har hört något om att man har rätt till fem minuters paus per timme, av egen erfarenhet vet jag att många rökare tar minst en kvart per timme- oavsett om det finns mycket att göra eller ej. Någon annan får göra deras jobb helt enkelt.

Ska man ha betalt för att röka? Det låter ganska orimligt tycker jag. Schemalagda raster- rök på.

Därför tycker jag att det är bra att rökning under arbetstid förbjuds, men samtidigt anser jag också att en viss möjlighet att välja själv borde finnas.Varför inte köra med "stämpla in- stämpla ut" metoden? Alltså, rökarna kan gå iväg och röka precis som de gjorde förut men tiden räknas bort från totalt arbetad tid. För i ärlighetens namn tror jag inte att det är speciellt många som kan påstå att de gör någon som helst nytta på jobbet när de står och puffar på en cigarett.

----------
Idag har jag och sambon paddlat kajak, det var regnigt och blött men skönt att få komma ut ett tag. Minna är fortfarande inte pigg och hon har dessutom sovit som en fisk idag (dåligt). Resultatet? En grinig unge.

Suuuuuuck.

En hel dag med gnäll, gnäll, gnäll. Får hoppas på en gladare bebis i morgon.

Nu ska jag titta på Simpsons och bara vara lite hjärndöd en stund.

Det är inte alltid så jävla härligt.

Nä, det är just inte alltid så jävla härligt med barn. När de har en igentäppt näsa full med snor till exempel, och vaknar sjuttiofem gånger på en natt. Jag tycker synd om babyn- det gör jag verkligen- men jag tycker också ganska synd om mig själv och babyns pappa som inte får sova ett dugg. Det känns ju liksom inte som någon större idé att somna om när man vet att det är tio minuter innan man måste vakna igen.
Tur att det inte är ett permanent tillstånd, ännu större tur att jag har en karl som kliver upp med snorkråkan och låter mig sova en timme längre, städar och tänder ljus så att jag, när jag väl stiger ur sängen, nästan får ett slaganfall av glädje.

Muntert

Håller på med garderobsurstädningen from hell.

Så jävla tråkigt.
Fel inställning? Men alltså, det ÄR ju tråkigt. Det är inte ens kul när det är klart för om två veckor ser det likadant ut igen.

Evighetsgöra.
Vuxenslit.

Tänk så lätt de hade det förr i tiden när de gick omkring i samma lika kläder varje dag. Tvättade en gång per år. Man kanske skulle bli lite mer old fashion?

Lill fjärtan

Jupp. Hon vaknar fortfarande före fan om morgnarna. Släktdrag, tydligen. Min sida. Försöker ändå att skylla på sambon i viss mån, han måste ju ha någon skuld i det hela.
Två tänder nere. Precis lagom, om ni frågar mig. Det gör inte ont när hon bits och så ser det roligt ut.
Drar sig och ställer sig upp mot möbler. Ramlar om man pratar med henne.
Öppnar lådor och skåp. Älskar att leka med skor, katten och sitt troll. Hatar sin blå giraff, den förstör, tycker Minna och försöker strypa den samtidigt som hon pratar argt bebis-språk.

Minna älskar mat. All mat utom fisk på burk. Jag matar henne ofta för då är hon tyst.
Gör kladdiga "puss"avtryck på TV:n, golvet, mina kinder.. lite överallt faktiskt. Hon älskar att pussas.
Tycker om att vara ute och gå (sitta i bärstolen) i skogen. Gillar inte att åka vagn om hon inte ska sova.
Typ tusen gånger per dag får jag hämta henne från diverse olämpliga ställen, hundskålarna, soppåsen, lampsladdar och gardiner (perfekta att dra i) och kaminen. Hon har definitivt ingen självbevarelsedrift.

Men hon är ju ganska glad av sig, det tackar vi för. Kolikmånaderna i början har vi förträngt och Minna har numera ALLTID varit ett väldigt snällt och glatt barn.
Om än lite tvärsöver men det tror jag kommer från hennes far.

Slappa dagen, slappa magen.

Jag känner mig så jävla sunkig, trots att jag duschade igår. Måste plocka ögonbrynen, fila fötterna som är hårda efter sommarens barfotagåing, raka benen, banta, ta av mig mjukiskläderna och borsta tänderna. Men JA ORK IT! En vansinnigt deprimerande håglöshet har omringat mig och lagt sig som en tung, blöt filt. Ja ork it. Kanske ikväll. Kanske imorrn. Kanske på söndagen om två veckor, dagen innan jag börjar jobba. Borsta tänderna ska jag väl ta och göra före kanske, men det andra vettefan.

Det är väl bara att bryta ihop och gå vidare gissar jag.
Men man får väl bli less ibland? Så där less så man bara vill kräkas rakt ut och sitta kvar.


Såg kändisen Monstermalla i lokaltidningen igår. Hon har fint hemma och är duktig. Ibland blir jag arg på såna människor men jag inser att det egentligen är mig själv jag blir förbannad på. För att jag är en slöröv. För det mesta blir jag imponerad av folk som jobbar häcken av sig utan att klaga speciellt mycket, de förtjänar verkligen uppmärksamhet. Fast jag ska nog ändå starta en egen tidning och ha med folk som jag själv, som latar sig i soffan och tycker och tänker om allt som händer i världen utan att egentligen ha någon riktig aning om någonting.

Läste ni förresten om gubben som satte fast några tjuvar? Han bodde långt ute i skogen och blev misstänksam när en bil körde bakom honom på landsvägen. Det brukade aldrig köra någon annan bil där, så han tog registreringsnumret och tror ni inte att det var elaka bovar?! Lite hederlig misstänksamhet är ALDRIG fel.
Sensmoralen är väl; Var skeptisk mot allt och alla. Det kan vara tjuvar.

Praktikern

Fi fasiken, hur bra får man vara egentligen?
Det gick inte en enda propp när jag kopplade in lamporna.
Har tydligen lärt mig något av mina misstag.

Notera det passande produktnamnet.

En del bilder.

Det är bättre att komma sent än aldrig.

Komma tillbaka till bloggandet alltså. Jag har haft en lång, lång paus under sommaren som ni alla (om det finns någon kvar) garanterat har märkt. Jag har heller inte läst några bloggar, i alla fall inte regelbundet.
Jag har bara varit. Skött bebis, hund och hus. Karl ibland när han varit bakis. Tyvärr har jag totalt missat att sköta om mig själv så nu har jag både unibrow i pannan och fläskringar runt det som en gång var min midja.
Men sommaren har varit bra. Varm och solig och allt det där, garanterat värt ett kilo eller tio plus på vågen.

Så till nutiden, den 28 augusti börjar jag om att jobba, det ska bli skönt!!! Att drälla hemma med en pytte under armen är väl gulligt och så det också men jag har verkligen saknat mitt jobb. Lilla Mini ska vara hemma med pappan ett tag, lite teambuilding kan man väl se det som.

Här hemma har vi byggt upp en vägg och fixat i ordning ett sovrum, ett till är på gång. Mannen i huset har smällt upp ett staket ute och sprungit runt med gräsklipparen i ett desperat försök att hålla gräsmattan i trim. Det har gått ganska bra men jag fattar inte att gräset inte lär sig. Varför ödsla energi på att växa hela tiden när det ändå kommer en gubbe med en maskin och hugger av en?

Egentligen har vi som bara flummat runt här hemma, vi tre människor i familjen. Gått upp på berg och eldat när vi inte fixat nåt i huset, solat, badat och druckit lite vin. Det som folk brukar göra mest hela sommaren.
Det har varit SKÖNT.

Minna har fått två stycken små tänder som hon vägrar visa. Hon bits bara med dem. Ungen har börjat öva på att ställa sig upp så jag håller tummarna för att hon inte ska ramla och slå ut tänderna nu när de äntligen börjat visa sig. Hon äter ALLT utom babyburkmat som innehåller fisk (jag har smakat den och den smakar tvål så jag fattar varför). Hemlagad fisk gillar hon däremot. Kanske för att den smakar mat.