"Fri" helg.

I morgon åker Mini och hennes pappa ner till Västerbotten och stannar där, hos Gammelmormor och Gammelmorfar, till på måndag. Jag gissar att jag kommer att sakna dem båda lite grann men mest av allt kommer det faktiskt att bli skönt. Inte ledigt, men skönt.
Jag ska ta tillfället i akt och putsa fönster, städa och fixa- fantastiskt att få göra sånt i fred. Ingen stress.

So far, so good. Vad jag däremot kan halvt irritera ihjäl mig på är hur olika kommentarer man får beroende på vem som åker bort. När jag har varit bortrest med Minna har folk sagt till Emil att "ÅÅh, så skönt, nu får du vila upp dig blablabla". Till mig är det helt annat ljud i skällan.. "Men stackars dig! HUR ska du klara dig i tre dagar utan bebisen? Oj, oj, oj...". Ja.. hur ska jag klara mig? På samma sätt som hennes far har klarat sig utan henne, månntro? Varför ska det automatiskt vara så att det ska vara svårare för mamman än för pappan att vara ifrån sitt barn i några dagar? ...och varför ska man som mamma låtsas att man inte uppskattar tiden man får för sig själv för att man har sådan enorm separationsångest, medan man som pappa ska se till att ta vara på tiden och njuta ordentligt?
Tusen frågetecken och säkert tusen åsikter, men nu är det så att jag och Emil, vi sitter inte ihop. Jag och Minna har visserligen gjort det en gång i tiden men navelsträngen klipptes för cirka tio månader sedan och det blev då möjligt för andra än jag själv att transportera henne.
Jag tycker att det är orättvist att förvänta sig att man själv (mamman) minsann ska ha med sig barnet vart som helst men se det som omöjligt att pappan, om han skulle ville resa bort och mamman inte har möjlighet att följa med, skulle få ta med sig barnet.
Så det så.

Just nu: Längtar bort från jobbet och hem till grinfian som håller på att få fler tänder.

Onyttigheter.

Drog precis i mig en halv pizza... så flottigt och inte speciellt gott men jag var ashungrig. Fattar däremot inte hur folk kan klämma i sig pizza eller skrovmål var och varannan dag, man känner sig ju inte speciellt fräsch efteråt, inte jag i alla fall. Gissar att det är en vana, som allt annat. Jag är då inte ledsen över att jag är van vid nyttigare mat :)

För att förtydliga föregående inlägg lite, jag kommer ju inte att strunta i att köpa presenter till Minna- däremot kommer jag att fundera noga på vad hon verkligen skulle ha glädje av länge, i leksaksväg alltså. Hon har ju redan så mycket, mormor&morfar, farmor&farfar, mostrar och vänner har gett jättefina saker som hon använt flitigt och som kommer till användning igen när nästa stjärna anländer.
Några förslag?

Vad jag hoppas.

Jag hoppas att Mini ska slippa prylhetsen som ju faktiskt börjar redan när barnen är små. Jag är sorgligt medveten om att de vuxna i hennes närhet inte kommer att lyssna när vi säger "överdriv inte med presenterna vid födelsedagar och jular", hon kommer att bli överröst med saker som används några gånger och blir kastade i en låda efteråt för att de inte nyttjas mer. Det handlar inte om otacksamhet, nejdå, det handlar om att försöka förhindra ett skapat behov, en önskan om att materiella ting inte ska vara så fruktansvärt viktiga i hennes liv och att hennes utveckling inte ska "styras" av så kallade pedagogiska leksaker (som enligt flera undersökningar inte är ett dugg bättre än målade dasspappersrullar, där barnen själva kan vara med och utveckla sin kreativa sida- de får tillverka sakerna själva).

Fattar ni vad jag menar?
Jag inser ju själv att vissa saker "måste" hon få senare i livet för att inte hamna utanför- sad but true. Jag är glad att vi kommer att ha råd med i princip allt för tråkigt nog så dömer även barn andra barn utifrån vilka saker de har, vilka kläder de har på sig och hur deras rum ser ut. Tveklöst ett resultat av föräldrarnas åsikter och värderingar...

Men hur som helst, nu när Minna är så liten vill jag börja med att inte hetsa kring hennes födelsedag- den ska inte vara en dag fylld av presenter och ha-begär, den ska vara en dag då hon känner att de som kommit kommer för att träffa henne, leka med henne och se henne alldeles extra mycket. Inte för att hon fattar att det är hennes födelsedag men tids nog kommer hon att göra det och då hoppas jag att hon inte förknippar den med grejor, grejor och åter grejor, utan med att vara omgiven av människor som ägnar henne ALL uppmärksamhet för några timmar. En dag då hon känner sig extra EXTRA uppskattad och viktig.

Så surne..

Buhu, buhu... jag mår som en rutten potatis, skitäckligt. Hela, hela tiden har jag en stinko smak i munnen och en ännu stinkigare andedräkt, jag måste tugga tuggummi eller äta hårdbröd hela tiden för att inte gasa ihjäl min omgivning med min hemska mun-odör.
Det blir värre om jag äter så jag äter nästan inte. Det blir värre om jag dricker vatten men vatten måste man ju dricka annars dör man.
Graviditetsbesvär, tydligen ganska vanligt också. Fy fan.


Som om det inte vore nog så har jag fått en massa utslag som kliar. Det kan vara bett också, säkert LÖSS. Nä. Det kan väl människor inte ha? På kroppen? Eller? Jag har duschat så det är inte det att jag är skitig eller så. Kliar nästan ihjäl mig. Vattkoppor är det inte för det har jag haft. Verkar som att jag måste googla.


Grattis förresten LEA, tänkte kommentera tillbaka i din blogg men den var stängd och låst :)

Ledig blev jobbig.

Jag skulle ha varit helledig fram till fredag kl. 22, det såg jag verkligen fram emot. Men vad händer? Jo, en timmes jobb nu på förmiddagen pga. vårdcentralsbesök för brukaren. Bilbesiktning i morgon. MVC-tid för provtagning på torsdag, fredagen bjuder på ett extrainsatt personalmöte (bokat av mig så det är väl mitt eget fel).
Förkylningen jag drabbas av en gång vart femte år har slagit till med full kraft och jag vill bara sova.

Men, med min nya förbättrade inställning till livet tänker jag "det är väl inte hela världen". För det är det ju inte. Det kunde ha varit värre.

Jag höll förresten på att bli spetsad häromkvällen, sambon hade bäddat med ett nytt täcke och det var fullt med spikar i det. En gång för länge sen har jag haft det uppspikat framför en dörr (fråga inte) och spikarna blev alltså aldrig borttagna. Där satt jag, mitt i natten, och petade ut små vita spikar som knappt syntes och förbannade sambon i all hemlighet. Man bäddar väl inte med spiktäcken till sin gravida flickvän, va?! Nä, det är way out of order.

Brun-utan-sol

Så här stor har hon hunnit bli nu, Minimojen. 9½ månad. Hon säger en massa ord, jag förstår att ni vill veta vilka, det är ju oerhört intressant.
Mamma och pappa, så klart. Mjau. Kisse. Voff. Titta. Där (fast det låter mer som DÄ!). Ja alltså, jag tycker ju att det räknas som "en massa", det beror lite på vad man jämför med. Jag jämför med när hon var tre månader gammal.
Hon har även lärt sig peka fast använder två fingrar. Hon är bäst på att klappa händerna. Ett underbarn, in deed.

Idag har sambon och hans far rensat skorstenen från isolering. Det var jättebra men de glömde en liten detalj- sot. I en skorsten finns det sot. Det blev jag varse när Mini kom krypandes, hennes ögon och tänder syntes superbra i allt det svarta hon hade i ansiktet. Sjuttiofyra skurningar och ett ordentligt bebisbad senare är det NÄSTAN sotfritt i huset.

Kära svärmor har rensat mina rabatter. Jag skämdes för det var så mycket ogräs, i sommar har jag enbart koncentrerat mig på att leva (två månader) och mått ganska illa (en månad). Nu är de i alla fall ogräsfria och jag är enormt tacksam. Enormt.

Så otroligt trist.

Seriöst, jag måste ta mig i kragen och försöka fatta hur man gör en estetiskt tilltalande (läs; snygg) bloggdesign. Min ser ju ut som om nån har kräkts på den och försökt torka bort med en diskhandduk. En billig diskhandduk från Dollarstore som inte ens funkar att torka disken med.

Man brukar ju säga att det är insidan som räknas men om någon har spytt på utsidan vill man väl inte ens fundera på vad som finns inuti? Ni fattar vad jag menar.

Jag tänker ta mig tid till det. Snart, kanske. Någon gång.

I morse tog Minna sovmorgon, typiskt då jag ju faktiskt var tvungen att vakna före fan och åka på jobbet. Sambon njöt nog av det skulle jag tro, han som fick sova vidare. Han tycker förresten att det är alla tiders att vara pappaledig, tror väl jag det. Papporna har det bra som får vara hemma med barnen när de faktiskt börjar bli små människor och surra och gå, jag kan tänka mig att det är mer stimulerande än att vara hemma med en pyttebebis som liksom "bara" ska skötas om.

Så här i efterhand kan jag däremot faktiskt säga att jag faktiskt HAR uppskattat Minis bebistid, när jag tänker efter, även om det var väldigt jobbigt, speciellt i början. De är ganska mysiga ändå.

Jag tror att jag äntligen har ACCEPTERAT att jag blivit mamma. Det kan låta konstigt men för mig kom inte allt så där jättenaturligt, jag har verkligen fått kämpa för att inte gräva ner mig i ett djupt hål och aldrig komma upp igen. Jag har låtit det ta sin tid och försökt att inte stressa över att det inte bara klickade, att jag inte kunde go with the flow och njuta av mammagrupper, babysim och diverse andra aktiviteter som andra verkar ha trivts utmärkt med från första början. NU börjar jag känna mig som en morsa. Känner lugnet.

Det är nog tur det för med andra på jäsning har man väl liksom inget val, nu är det dubbelt allvar typ. Haha.

Baka scones.

Jamen VARFÖR kan jag inte ens baka scones? Jag följer receptet till punkt och pricka och ändå blir de torra och smular sönder så fort man ens tittar på dem. Jävla scones. Jag ska förbanne mig aldrig mer försöka. YOUR BAD (alltså, inte "du är dålig" översatt, det heter you´re bad, utan "din jävla förlust sconeshelvete du ska aldrig mer bli bakad).

Jag skulle lägga in en bild, inte på scones utan på Minna men det verkar ta åratal just ikväll så jag skiter i det.
Hon sover förresten sedan länge, min lilla terrorist. Idag var vi och badade på ett badhus (surprise, surprise..) och hon blev helt knäckt av allt simmande och plaskande och duschande. Är det någon som vet, när vi ändå är inne på ämnet bad, om det säljs badringar för bebisar med sån där "sits" i någonstans i närheten av Piteå? Alla orter nedanför polcirkeln men norr om Umeå. Gällivare går också bra för där har jag släkt. Nä, men vet ni vad jag menar?

Raindrops keep falling..

..men inte på mitt huvud för jag håller mig inomhus.
Latar mig.
Är lite snuvig.
Ska strax iväg på jobbet.

I början av april blir Minna storasyster. Jag ska jobba ungefär fem månader till, får se till att njuta ordentligt av jobbtiden så jag kan uppskatta nästa föräldraledighet ordentligt :)

Jag måste köpa nya skor men hittar inga jag vill ha.
Jag måste även packa väskan för i morgon ska vi iväg och bada och jag vill inte bada naken.

Det är mycket "måsten" när man är stor.
Usch för det, ibland, men det hör liksom till antar jag.
MÅSTE handla, städa, tvätta och diska.
Fast egentligen när jag tänker efter så är jag nog en sån som gör saker när jag vill i stället för när jag måste många gånger. Det blir som lite mindre jobbigt då för ärligt talat, är det NÅGON ENDA människa som dött av att äta mackor en dag, tusen miljoner dammtussar, en full tvättkorg eller en hel diskbänk belamrad med smutsiga tallrikar?
Tror inte det.

Fullklottrat.

Jag fick endast EN kommentar på mitt förra inlägg, det känns skönt att någon bryr sig om att jag håller på att förpassas till de sälla jaktmarkerna.
Nä, men för att vidareutveckla det där om njurar och galla så har jag ju lite besvär med smärtor då och då, själv gissar jag på njurstenar men eftersom det var två månader sist och ultraljudet gjordes först igår så ser de naturligtvis inte något som skulle kunna vara konstigt. De försvinner ju liksom oftast efter ett tag, när man har ont så gör det dock jävulskt ont.
Annars mår jag toppen. Fina fisken, rajtantajtan. :)

Dagen idag är en onsdag och just nu sover monstret förmiddagsvila. När hon vaknar ska vi åka in till stan och röja på öppna förskolan, det brukar vara populärt. Det är skönt för mig också för Mini roar sig själv och jag får sitta och sörpla kaffe och skvallra med andra lata föräldrar.
När vi är less på det åker vi vidare till Minis mormor och efter det vettefan men då är klockan säkert jättesent så det är dags att åka hem och fixa middag. Jag fick älgstek igår förresten, om ni undrar. Inte fisksoppa och det blev jag glad över.

Vi (läs mannen i huset) har monterat in nya billbarnstolen. Alla som är föräldrar och har bil vet att bilbarnstolsmontering är en stor orsak till skilsmässa och stora bråk, men det gick faktiskt över all förväntan. Bebisen har provsuttit och betyget blev BRA. Hon sitter som en kung i den så nu kan vi krocka hur mycket vi vill. Babyskyddet är förpassat till källaren där det ska stå och samla damm i väntan på nästa passagerare.

Ajj äm daaaaajing.

På grund av två saker.
1. Snart ska jag på ultraljud. De ska kolla mina njurar och min galla, gissar jag, fick inte veta vad läkaren skickat remiss på. Man får inte äta under sex timmar innan undersökningen och jag, mitt matvrak, är ju van att äta lite och ofta. Man får heller inte dricka något 2 timmar före och nu håller jag på att förgås. Av törst och hunger.
Har jag tur väntar en älgstek när jag kommer hem. Har jag otur blir det fisksoppa.

2. Jag vet en grej som väldigt få personer vet. Det är en rolig grej, men lite tråkig på ett sätt. Men mest rolig.
Jag får inte säga det till någon och det gör mig vansinnig. Kanske får jag säga det snart.


Idag skickade jag iväg sambon och barnet och jag har sovit på soffan i två timmar. Otroligt skönt. Jag borde väl ha putsat fönster men det regnar och då känns det liksom onödigt.

Va hä nå bjärrn i spåre?

Åh.

Varför ska jag alltid försätta mig i konstiga situationer? Plocka upp liftare, klättra upp där jag inte kan klättra ner, och så var det ju konversationerna med okända människor.

Jag är en sån som tycker att man ska vara artig och hälsa på gamlingar även om man aldrig sett dem förr. Hejhej, ska man säga och sen gå vidare. Man ska absolut inte lägga till någon följdfråga som jag råkade göra i helgen när jag skulle traska runt elljusspåret. Jag mötte en gubbe.

Hejhej sa jag. Hej sa gubben.

...Va hä nå bjärrn i spåre? undrade jag.

Dumt.

Det slutade med att gubben raljerade om björnar och gevär och bärplockare i all evighet. Till sist slet jag av honom hörapparaterna och sprang därifrån, typ.

Eller så lyssnade jag tålmodigt på hans rövarhistorier.

Det var i alla fall inte en enda björn i spåret, inte vad jag märkte.

Förresten den där jäkla låten "Under the coconut tree"- så sämst. Menar, vem vill ens nuppa och hångla och ha sig under ett kokosnötträd? Man kan ju få en kokosnöt i skallen och DÖ. Heter det inte palm förresten? Palmtree.

Andra låtar jag irriterar mig på;

"Hollywood Hills". Text: Bye, bye Hollywood Hills forever..blablabla... I'm gonna come back to walk these streets again. VADÅ?! Hejdå FÖR ALLTID... jag kommer tillbaka! Ööööh.

Robyn "Tell your girlfriend". Text: You just tell her that the only WAY her heart will mend is WHEN she learns to love again. Syftningsfel deluxe.

Sist men inte minst, namnet på Nicke Borgs (vet ni vem det är) platta; Homeland. Vafan är homeland? Heter land (Sverige är ett land, på svenska) land (uttala det läänd) på engelska eller? Idioti. Det låter då skit.

Aaaaaaahhh... så skönt.

När man sitter och matar sitt lilla barn ser man ytterst sällan något gulligt i situationen. När man däremot kommer hem efter jobbet och någon annan är skedchaufför- då är hon ju sötast i världen!!