Jag tänkte slå...

Jag tänkte slå på stort och beställa en helt ny garderob till Minna på Ellos, men det blev inget av det just nu. Jag måste fundera lite först...
Tycker ni att jag är snål som anser att Minnas kläder ska kunna återanvändas till Pluttonauten? Kanske är jag trög som försöker hitta kläder som passar till både flickor och pojkar?
Hur som helst så hade jag väldigt svårt att hitta det just på Ellos sida. Det finns billigare bodys och byxor som skulle passa till båda, men av erfarenhet vet jag att de där billiga kläderna blir sladdriga och urtvättade efter bara några tvättar- totalt värdelöst. De håller inte i sömmarna och är av allmänt dålig kvalité.
De dyrare plaggen är antingen "pojk" eller "flick", dvs. blå och tuffa eller rosa och söta.

För att förtydliga vad jag menar med "passar";
Alla barn, oavsett kön, kan naturligtvis ha vilka kläder som helst. Vad jag vill ha i en basic garderob är kläder som inte är förknippade med ett kön- unisex, könsneutrala eller vad ni nu föredrar att kalla det.
Fast finns det såna, egentligen? Igår hade Minna på sig blå byxor, röd tröja och röda sockar och alla som pratade med henne eller om henne på öppna förskolan kallade henne för "han". Det är väldigt svårt att se skillnad i och för sig, men mest troligt hade ingen trott att hon var en pojke om hon haft rosa kläder på sig.

Skitsamma. Jag är trött och inte riktigt frisk så jag orkar inte med någon ingående analys.
Drar iväg på jobbet i stället och hoppas på att förkylningen lagt sig till imorgon.

Nu går hon förresten, helt för egen maskin och nästan hellre än att krypa. Minna alltså. Hon kan huka sig för att plocka upp saker från golvet och sedan ställa sig upp och gå vidare.
--------------

En liten update bara,
såg precis att det här med pojk- och flickkläder är ett populärt bloggämne just nu.
Sorry att jag härmas.
Jag blev bara irriterad.
Men nu har jag bestämt att jag beställer det jag tycker om till Minna och pluttonauten får använda det jag tycker att han ska ha. Punkt.

I brist på annat.

Igår kom Minna spatserandes med en apelsin i ena handen. För en sekund tänkte jag inget speciellt, sen slog det mig; hon går ju alldeles själv och utan uppmuntran! Hon fortsatte vidare som om det var den mest naturliga sak i världen och det är det ju, det vet jag, men jag har fortfarande inte vant mig vid att min bebis kan promenera.
Det bästa med Minna däremot är hennes kaffebjudningar. Hon lånar sin fars tomma kaffekopp och bjuder nallen, hunden och katten. Ibland låtsas hon dricka själv, då gör hon ett sörplande ljud och säger sedan "uääck". Det beror helt säkert på att vi sagt att kaffe är blä när hon visat att hon vill smaka.
Bara jag och min sambo tycker att det här är intressant men i brist på annat att göra sitter jag framför datorn och tråkar, den som inte vill läsa är varmt välkommen att sluta genast.

Ett tolvtimmarspass kvar i morgon, sen börjar stora allvaret med renovering, kalasförberedelser och julbestyr. Jag kan väl inte säga att jag ser fram emot något av det men jag längtar verkligen tills det är klart. Det lär inte spenderas så mycket tid framför datorn, men då kanske jag har något intressant att berätta när jag väl skriver. Vi får hoppas det.

Hej alla offerkoftor.

Jag funderade på en, för mig, ganska intressant sak just idag.
Ni som blev alldeles blåa av ilska och fasa över hur jag hanterade min sjukdom efter förlossningen och Minnas kolik precis efter det, alltså HUR förbereder ni er mentalt för att kunna irritera er på bästa sätt när min nästa bäsilainen kommer till världen? Jag förstår ju att ni redan har diskuterat vid bordet angående hur lämpligt det egentligen är att Ärtan nummer två ens är på gång (det är inte hybris, jag tänkte väl mest att eftersom ni hade så otroligt starka åsikter förra gången finns det åsikter nu också), du till exempel Anonym, som menade på att jag lämnade bort Minna för att dricka vin och inte för att försöka återhämta mig från min sjukdom, du borde ju rimligtvis ha något att tycka om denna saken.

Med risk för att bli kölhalad, doppad i tjära och rullad i fjädrar samt stenad kan jag bara säga en sak; Blir det likadant igen kommer jag att göra på precis samma sätt. Jag kommer inte att låtsas att allt är bra, jag kommer att ta stöd i människorna omkring mig och jag kommer att tänka på bebisens och mitt eget bästa.
..och ja, jag kommer att tycka synd om mig själv. Visst finns det andra som har det värre, men allvarligt talat, hur många av er gnällspikar tänker så varje dag? "Okej, jag har magsjuka och kaskadkräks samtidigt som jag sitter och skiter vatten men det är inte alls synd om mig för uteliggare har det värre" liksom.

Hur förbereder jag mig då, inför bebisens ankomst? Nu är det ju i och för sig länge kvar men ändå. Svaret? Inte alls. Jag förbereder mig inte ett skit. Hur ska man egentligen kunna göra det? Det enda jag vet är att den kommer att komma ut, and that´s it. Kanske kommer han att skrika, kanske inte. Vara vaken hela nätterna, eller så inte. Sånt får man ta när den dagen kommer.

För övrigt så är Minna, trots att vissa anser att hon haft en fruktansvärd start i livet i och med att hon fick sova hos farmor och farfar tre gånger under hennes första tre månader, pigg och glad. Envis, men snäll. Nyfiken, social och framåt, full av skratt och bus. Hon somnar lugnt om kvällarna och vaknar glad om morgnarna. Hon är inte överdrivet "mammig" eller "pappig", men när hon vill ha tröst, mat eller bara vara gosig, då kommer hon till oss. Hon är trygg i olika miljöer och älskar att vara i centrum. Hon ler och pratar med alla i mataffären.
Kort sagt, hon är som ungar är mest.
Vem vet, kanske hon börjar supa och slåss i tonåren på grund av det som hände? Den som lever får se.
Fast det gjorde då jag också, och jag blev aldrig bortlämnad. Inte ens till dagis.

..och hela världen den log.

Fast så är det inte riktigt nu när julen börjar närma sig.
Tycker snarare att alla är extra sura och tvära, de plöjer sig fram som idioter och skiter fullständigt i andra.
Jag ska köpa julklappar i nästa vecka, eller någon vecka efter. Svårt att säga, men en sak är säker, det ska göras på en tisdag eller torsdag, vid öppningsdags. Sen ska jag hålla mig så långt borta från alla affärer som jag fysiskt kan.

Vi höll på att krocka idag, familjen, jag och vår skruttbil. En annan bil stannade inte vid en stoppskylt utan körde rakt ut i korsningen.
Det var inte för att det var halkigt, den saktade in för bilen som körde framför men missade tydligen att kolla om det kom nån bil bakom den.
Broms, broms och tut-tut blev det, och en (gissar jag) väldigt stressad förare lyckades i sista sekunden inse att den gjort nåt galet, körde över på fel sida av vägen och undvek med nöd och näppe att bli påkörd från sidan.
Stressputtar i trafiken är väl ändå bland det onödigaste som finns?
Jag säger som min pappa;
"Det är bättre att komma fram lite senare än att du eller någon annan inte kommer fram alls". Vuxenpoäng.

Jag ska passa på att dela ut en riktigt hård känga till UNGDOMARNA som sladdar omkring här utanför på ICA-parkeringen också.
Ni är ju för fan dumma i huvudet. Åk och sladda någonstans där det inte bor folk,
och betala grannens postlåda som ni körde sönder.
Till och med jag kan ju sladda utan att ha sönder saker, om ni nu ska vara här får ni då fanimej öva lite mer någon annanstans först. Så sämst. Hoppas era bilar exploderar och att ni i framtiden aldrig får en lugn och tyst kväll, att era ungar väcks av någon annans vrålande skitbil, att ni måste köpa ny postlåda en gång i veckan och att ni tappar körkortet för att ni kört 50 på 30-väg. Sen hoppas jag även att ni blir allergiska mot wunderbaums, mellanöl och bränt gummi-lukt.

Hej då.

Åh, fy fan.

Det har varit en sinnessjukt stressig vecka, den avslutas med helgjobb så inte ens till helgen får jag vila. Helgen efter fyller Minna år. Det blir inget stort kalas, det blir två små. Ett med andra bebisar och ett med familjen. Köpesfika. Känns som att promenaden till ICA (50m) kräver mer energi än vad jag har just nu men i värsta fall kan jag ju alltid skicka hennes far.
Hennes far, som har ännu mindre tid än vad jag har. Han ska renovera lilla toaletten, måla väggarna i trappen, sätta in dörrar, spika lister... jag ska väl försöka hjälpa till men någon måste ju sköta om det lilla monstret också.
Nämnde jag att vi båda jobbar heltid? Skiftgång, aldrig samtidigt?

De senaste dagarna har jag varit helt slut, Minna är inne i en "ma-ma-ma-ma BÄR MIG"-period, jag bär, Minna trycker på lysknapparna och förundras över att lamporna tänds och släcks. "App!App!". Jajjemän. Knapp. "Mpa ÅÅÅ!". Lampan på. Rundgång i hela huset, sen tillbaka från början. När min rygg är nära att knäckas och jag tror att bebisen är på väg ut av sammandragningarna sätter jag ner henne, då dunkar hon skallen i golvet och slår händerna på sina ben samtidigt som hon vrålar det högsta hon kan.
"Sluta nu Minna, mamma bryter ryggen" brukar jag säga då. Det verkar hon skita i.

Nya ord,
fläkt, tick-tack, blöja, kaka.
Upprepas en miljon gånger per dag.

Ny magbild fast samma lika.

Här händer det inte mycket på magfronten. Linnet är lite vridet, det är väl det som är skillnaden från förra veckan. Nu har alltså halva vecka 21 gått. 18½ vecka kvar, så än finns det tid för magexplosion. Jag har faktiskt mindre mage nu än när jag väntade Minna, det tycker jag är lite udda. I och för sig har vikten inte ökat nämnvärt men bebisen växer ju så snart, snart borde det börja synas ordentligt. Inte så kul att gå och se lönnfet ut.

Idag har jag upptäckt orsaken till Minnas dåliga mage och humör. Två framtänder håller på att bryta sig ut, det är en ordentlig glugg emellan så jag gissar att ungen kommer att kunna vissla utan att forma läpparna till ett "o". Bra egenskap, ytterst användbar.

Nu ska jag fortsätta hets-elda, sotaren kommer i morgon och då får man minsann inte elda i kaminen för då kan han tydligen bränna sig på skorstenen.

Helgsysslor.

Ska väl börja med att svara Lea (bättre sent än aldrig); Bebisen är beräknad till den 6/4. Jag räknar kallt med att gå minst en vecka över tiden, precis som med förra, så jag tittar inte så mycket på beräknat datum. Men nog vore det ju trevligt att slippa de där "extra" dagarna :P

Vi råkade få barnvakt igår så då passade vi på att ställa i ordning allt i Minnas rum, tvätta stora tvättberget och städa stora röran. Sen sov vi. Jag vaknade 06.15 i vanlig ordning, trots barnfri morgon. Idag har vi bara gjort en massa andra trista saker, inte något värt att nämna. Viktiga, nödvändiga men oerhört tråkiga.
Nu är jag trött, men innan jag lägger ner måste jag ju få fråga;

Om era ungar har varit risiga i kistan (läs; vattenbajs typ tusen gånger per dag) när tänderna spruckit igenom, hur länge har det pågått? Dagar? Veckor?

Tur i oturen.

Livets ironi.
Eller tur i oturen.
Man kan se det lite som man vill.

Igårkväll hade jag ett fruktansvärt mysamedMinna-behov. Jag lade dock band på mina känslor och lät henne ligga kvar i sin spjälsäng där hon snarkade för kung och fosterland. Till klockan 00.44 (ja, jag tittar alltid på mobilen när hon vaknar mitt i natten) då hon började fisa och låta något så förskräckligt.
Minna håller antingen på att få någon liten tand, svårt att säga eftersom man aldrig får titta i hennes mun, eller så är hon bara extremdålig i magen. Hon har nämligen skitit igenom blöjan typ tre gånger per dag i två dagar. Inatt var det dags för nattpremiären.
Det var bara upp, tända lampan (vilket framkallade ett förtjust ÅÅÅH från personen i spjälsängen) och igång med sanering av unge. So far so good. Efter det var Minna pigg. Jättepigg och på prathumör. Det tog två timmar innan hon somnade om, nöjt tänkte jag då att hon säkert skulle ta en liten sovmorgon i morse. Ack, så jag bedrog mig.
Kvart över fem steg vi upp.

Nu har frukosten intagits och det är dags för operation städa huset.
Tack och lov för att jag har en unge som älskar dammsugaren.

Nötter och frön och sånt.

Nu har jag bakat bröd. Bröd med lite kolhydrater.
Jag testar, tänkte jag, och det blev faktiskt gott. Lite äggig smak men jag gillar ju ägg så länge de inte är stekta.
Nej, jag ska inte börja med GI eller LCHF eller nåt sånt skit. Jag är bara i en skära-ner-på-kolhydraterna-period, för min mage är så svullen (det beror inte på att jag är gravid, den svullnaden går inte över förrän om 19 veckor ungefär) och jag binder ganska mycket vätska i kroppen. Jag känner mig jäst och uppblåst och allmänt hängig så nu är det testing, testing som gäller.
Eftersom jag trycker i mig ganska mycket mackor verkade det som rätt att börja testa där. Vettigt, eller hur?
Två olika sorter blev det, men herregud alltså, vad många fröer och kärnor och mjöl det finns i världen! Jag blev nästan fartblind när jag stod där på ICA och skulle handla, det var liksom omöjligt att sluta när man väl lagt ett par påsar i korgen.
Till sist kunde jag slita mig därifrån och gå till kassan.
Det är inte så billigt att baka eget specialbröd.
I synnerhet inte om man inte kan hejda sig.

Alltid finns det något att haka upp sig på.

Först och främst, tack för alla grattisar! Det blir jättekul med en lillebror, ganska precis lika kul som om det hade blivit en lillasyster.
Thus this.
Fick en kommentar av en "närstående" igår.
"Jaha ja, vad är det då?"
"En pojke är det" (Orkar inte vara dryg och säga "ett barn", de fattar ändå inte)
"Ja men så kul. Äntligen en av det RÄTTA könet".

Förstummad blev jag.
Drog ett tafatt "hehe" och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Som tur var, var detta ett telefonsamtal för annars hade personen i fråga sett min stora haka liggandes nånstans nere vid golvet.
Det kom aldrig fram om det var ett skämt eller inte, men hur som helst om det nu skulle ha varit det- sånt där tar jag inte som roligt. Är Minna av FEL kön? Mindre värd? Är jag av fel kön? Personen själv i fråga? Hade det varit SYND om mig om det hade varit en flicka vi väntade?

Så jävla sjuk människa, hopplös som jag är kan jag inte låta bli att haka upp mig på den kommentaren. Finns det faktiskt folk i min närhet som tycker att min lilla fina, perfekta Minnaflicka är snäppet sämre än en pojke? Så hemskt.

Vår pluttonaut.

Tio små fingrar, tio små tår. Allt på rätt plats, utom själva bebisen som låg upp och ner och sprattlade som en fisk på torra land. Detta blev alltså den bästa bilden, det är benen som är uppåt.
Minna ska alltså bli storasyster, det visste vi alla redan, nyheten är väl att Pluttonauten är en lill......ebror :)

På hög nivå.

Alltså. eftersom jag inte är någon expert på att uttrycka mig i ord och eftersom mina tankar snurrar så fort att fingrarna inte hinner med på tangenterna- på grund av det kommer det här inlägget säkert att bli krångligt att förstå och därmed ganska meningslöst. Men jag ger det en chans i alla fall, vi får väl se vart vi hamnar.

När jag bodde utomlands jobbade jag med barn. Jag arbetade på förskola och i just det landet (England) är barnen allt mellan tre månader och fyra år, de går på olika avdelningar så klart, men den röda tråden är lärande. Allt ska ha en mening.
Säga vad man vill om att ha lärande som den röda tråden, yadda yadda yadda, det är inte det jag vill skriva om så det lämnar jag därhän.
Däremot så vågar jag påstå att jag under mina år inom det yrket och just i den miljön lärde mig otroligt mycket om barns beteenden, ja, mycket barnpsykologi om man nu ska uttrycka sig på det viset.
Jag arbetade med många människor som jag respekterade oerhört mycket och som tillförde mycket i mitt sätt att tänka kring just barn och barnuppfostran.

Så, för att komma till den berömda kritan- jag kan bli vansinnigt irriterad när folk skriver att de har ett "trotsigt" barn. Vad menar de egentligen med det? För dem kanske det bara är ett uttryck, något man säger när ungen gör precis tvärtemot vad man vill att den ska göra, när den står och gallskriker i affären efter något som den vill ha men inte får, när den vägrar ta på sig kläderna och gå till skolan... men jag kommer aldrig (jag lovar) att säga det om mitt barn. Inte på ett negativt sätt i alla fall.
Det vissa kallar "trots" ser jag som positivt. Ett barn är en människa, om än en liten sådan, och har en egen vilja, en egen personlighet.
I Sverige är det fult att visa vissa känslor. Man FÅR inte bli arg, man får inte skrika på varandra, man får inte bestämt uttrycka sin vilja, det anses som fult och stötande. I synnerhet barn ska lära sig att man, till exempel, inte FÅR bli arg på mamma när hon säger att man ska städa.
Min unge får vara arg, hon får vara arg utan bestraffning och hon får vara arg utan att jag lägger någon skuld på henne för det. Däremot så har hon inget ut av det, annat än att hon får lufta sina känslor och ge uttryck för dem (inom rimliga gränser förstås, att kasta, förstöra och slå är inte något som jag accepterar. Däremot så kan detta sätt att uttrycka ilska bero på att barnet blir frustrerat, brist på ord eller annat kan ju resultera i utåtagerande och destruktiva beteenden och handlingar, då måste man helt enkelt ge barnet andra "verktyg" så att de ändå kan förmedla hur de känner).
Ett litet barn tänker aldrig "nu ska jag vara TROTSIG och olydig och besvärlig bara för att vara det". I deras huvud har de en fullkomligt legitim anledning till det beteendet.

Uhh... fattar ni vad jag menar? Jag förstår det knappt själv.
Som ett litet exempel kan jag ta min alldeles egna lilla Minna, damen som har ärvt mitt hemska humör och min starka vilja (fast ännu har hon inte svimmat av ilska, som jag gjorde när jag var liten).
Minna vill mer än gärna vara vid spisen. Det får hon inte, utan varje gång hon går dit lyfter jag bort henne och sätter henne en bit ifrån. Hon går dit igen, samma sak. Igen. Igen. Till sist blir hon så frustrerad av att hela tiden bli bortlyft så hon sätter sig och skriker i högan sky, dunkar nävarna i golvet och lägger sig ner och sparkar.
"Du får vara arg Minna", säger jag då. "Du får vara arg men du får inte vara vid spisen för du kan bränna dig". Sedan säger jag inget mer och tio sekunder senare ger hon upp. Hon fick visa mig att hon blev arg, jag bekräftade detta men sen hände inget mer, det var inte så kul eller spännande alltså.
Jag förstår att hon blir arg. Jag förstår att hon går tillbaka till spisen tusen gånger, det är inte för att vara trotsig utan det är för att hon VILL VARA DÄR. Spisen är rolig och hon vill leka med knapparna. Jag säger nej. Det blir en viljornas kamp men hon försöker inte trotsa min vilja. Hon försöker bejaka sin egen. Det tycker jag är bra.

Dagen U.

Då har den äntligen kommit, dagen U som i "ultraljud".
Jag hoppas att bebisen är frisk, det är väl den enda önskning jag har. Sen hoppas jag att den som utför ultraljudet eventuellt kan skymta om det blir en lillasyster eller en lillebror, det skulle vara kul att veta. Jag ÄR ju så nyfiken.

Det lär väl dyka upp någon liten bild här, så att ni också får se Pluttonauten. Det brukar i och för sig inte vara så mycket att se men lite är ju alltid mer än inget.

Jag blir vansinnig.

Jag hittar ingen syskonvagn som passar. Mini kommer att vara 16 månader när ännu mer Mini anländer och jag tror att en vagn som rymmer båda ungarna kan vara en god idé. Vi är ju ute och går stup i kvarten är ytterst tveksam till att Minna vill eller orkar stå på en ståbräda under promenaderna.
De där breda farkosterna får man väl inte ens in genom ytterdörren.
De långa, där måste en av ungarna sitta så den inte ser ett skit. Säkert populärt hos Ärtan 2 då hon eller han blir äldre. Att Ärtan 1 skulle sitta där bak är inte ens att tänka på.

Några tips?
Fast å andra sidan, vad ska man IN med skiten att göra?
Vi har det nog trångt redan. Den får stå ute på bron. Problemet löst.
Självhjälp är bästa hjälpen.

Skiteli-dodeli-lej.

Varför kan jag inte bara vara intresserad av dumma TV-serier? Det vore så enkelt att fördriva tiden om kvällarna, alltså, det är ju enkelt i alla fall eftersom det finns massor man kan göra men just att bara slappa framför TV:n är inte speciellt kul när man bara blir irriterad över att det är skitdåliga program på densamma.

Jag tror att jag är en väldigt besvärlig tittare, en sån som aldrig går att få nöjd, för jag ställer helt orimliga krav. Det får inte vara fjantigt (Erik&Mackan, Karatefylla), inget byggprogram (Arga snickaren), inget där folk letar partner (Ensam mamma, Bonde söker...)... inte heller andra dokusåpor går hem. Vampyrserier har jag aldrig fattat vitsen med. Tecknat orkar jag bara se en tio minuter eller så, sen är jag less.
Filmer är för långa, jag blir rastlös.
De flesta dokumentärer är för konstiga.
Det är nog själva "titta-momentet" som jag inte gillar. Enklaste lösningen vore nog att åka till biblioteket och låna en bok, tror att jag och Mini ska ta och fixa det i morgon.

Nedräkning.

Nu har den börjat, nedräkningen till ultraljudet. Fast dagarna bara flyter på så egentligen räknar jag inte så värst mycket. Hoppas bara jag inte glömmer bort det när det väl är dags.

Igår steg Minna upp klockan 05.00, hon hade supermycket att fixa till fars-dag frukosten påstod hon. Det slutade med att JAG fick göra ALLT själv och när det äntligen blev kväll efter en lång dag med badhusbad och svärföräldramiddag somnade jag som en klubbad säl strax efter åtta.
Idag är jag utvilad, typ.

Dagens datum är 14/11 och vi har fortfarande ingen snö. Är det någon som längtar? Själv är jag lite kluven, jag tycker att det är mysigt med snö och jag har inga problem med snöskottning (det sköter mannen i huset, oftast, i alla fall när jag är gravid). Däremot så kan jag känna att vinter, det blir det ändå liksom, förr eller senare. Ifjol var vintern rekordlång och rekordkall och rekordtrist, med en kolikunge och -30 grader i flera månader blir man allt annat än glad i hågen. Därför är jag som lite inne på att det är skönt så länge den varar, snöbristen alltså.

Mina fantasier del 2

Nu tror ni att jag ska snuska mig.
Det ska jag INTE.

Jag ska planera i fantasin.

Det är nämligen så här, förstår ni, att jag är 28 år. 28 år och på tjocken. Förra året var jag 27 år och på tjocken. Innan denna bebis anländer hinner jag vara 29 år och på tjocken, ett litet tag i alla fall.
När jag är på tjocken (hur många "på tjocken" tror ni jag får in i ett inlägg?) blir jag inte speciellt vältränad, snarare tvärtom. Allt dallrar utom magen som bara ser så där allmänt lönnfet ut, jag får små spindelnät av blå streck på benen och torr, fnasig hud.

År 2013 fyller jag 30 år. Det är det jag fantiserar om.
Förhoppningsvis ska jag lyckas undvika att bära ett barn i magen just det året, och förhoppningsvis har jag mer vältränad kropp just då än vad jag någonsin haft förut. Kanske lite hängigare bröst men för mig är det bara en fördel. Mina satt liksom under hakan före Mini, lite längre ner efter. Jag räknar kallt med att de kommer att hamna i en bra position efter nästa unge.

Jag ska ha ett hejdundrande kalas och bara dricka sprit och cola zero för det är minst kalorier i det.
Jag ska ha på mig något som framhäver min övernaturligt platta mage (när den går inåt, är det konkav det? Har för mig att någon sa till mig, på NO:n i nian, att jag ska tänka konVÄX= utåt).

Å, vad jag längtar.

Ungefär hälften

Här är min vecka 20-mage. Själv märker jag ju stor skillnad men.. det är som förra gången. Egentligen ingen idé att visa magbilder före vecka 26, 27 nån gång kanske.
Fast det ÄR en bebis där inne, en stark en. Vild är den också.
Jag kan nog räkna bort det där "lugna barnet", men det gör ingenting. Ungar är som ungar är och jag hoppas nästan att det blir ett till odjur, fatta hur kul de kommer att ha tillsammans.
Sen tror jag att jag passar i grått hår.

Sånt, och sånt.

Som svar på kommentarerna till föregående inlägg;

Men det förstår ni väl att jag inte kan. När mina barn blir äldre och jag är alldeles för gammal för att rimligtvis ens ställa upp i ett sånt där TV-program, då vill jag ärligt kunna säga att det var DE som gjorde att jag inte hade möjlighet. Skuldbelägga dem, med andra ord. "Mamma hade drömmar men ni kom i vägen".
Lägger jag upp en filmsnutt med mitt gnolande förstår ni alla att mina fantasier är just det, fantasier, av en anledning.
Därför är det stört omöjligt.

Snuttanpluttepruttan sover förmiddag och jag funderar på att kamma mig så att jag ser respektabel ut, i alla fall på skallen. Det kan dock hända att jag ger fasiken i det och vilar en stund på soffan i stället, vi får se.

MEN NI! Jag är i alla fall bättre än Lahleh. Vem som helst kan ju sjunga de där sångerna så där som om man är jättebajsnödig.

Brukar ni låtsas?

En av våra skruttomobiler är en jobb-bil. Den är vit med bruna fläckar och har inga lampor inuti sig, ni vet de där hastighetsmätarna och det, dem ser man inte. Det är svårt att veta hur fort man kör utan att tända lilla taklampan.
Den saknar också radio och högtalare. Sambomannen plockade ur dem före min tid. Han tänkte som så att det var lika bra eftersom sannolikheten att någon skulle stjäla hela musikanläggningen var ganska stor. (Han hade typ tusen inbrott i den där bilen innan vi träffades. När han blev tillsammans med fröken Glömmeralltidattlåsabilen, dvs. undertecknad, slutade inbrotten plötsligt. Respekt kallas det. Och nej, det var inte jag som bröt mig in i bilen).

Det är skittråkigt att köra bil till och från jobbet utan att lyssna på musik så jag brukar göra min egen mix av låtar. Sjunger fint och kommer ihåg snuttar från ganska många texter så det blir en salig blandning. Ibland har jag sett lite av "IDOL", "True Talent" eller "Så mycket bättre". Jag har en tendens att tycka att jag personligen är gaaaanska mycket bättre än de flesta som är med i såna program så många gånger när jag sitter där och vrålar låtsas jag att jag är på en audition eller ännu bättre, i en final. Mitt i finalsången kan jag komma på en annan, mycket bättre låt och börjar då sjunga på den, så klart. Man vill ju ha bästa låten, då är det störst chans att vinna.
Och vinner, det gör jag alltid.
Smal är jag också, i mina fantasier. Har långt, blont hår och snyggast kläder ever. Alla älskar mig.

Det kanske bara är jag som kör omkring i en skruttbil utan radio men om det finns någon annan där ute som har 2,5 mil till jobbet och sitter i en liknande bil- seriöst- låtsas! Resan går så mycket fortare.

Läggdags i dårhuset

Här är vi rutinkänsliga. Mellan 18.30-19.00 är det gonatt, utan undantag. Snutte, välling och sen sova.
Ett stort plus är att Mini somnar direkt man lägger ner henne.
Ett stort minus är att det INTE funkar att hålla henne vaken en stund till om man är borta, ha besök eller se TV med normalt ljud. Hon är superkänslig trots att vi försökt vänja henne vid "vanliga" ljud som prat och TV. Hon sover så lätt, vaknar till och med om hunden går och dricker vatten. Jag är precis likadan så jag gissar att hon har fått det från mig.
.. och jo, håller man henne vaken sover hon skitdåligt och vaknar ännu tidigare än vanligt. Inte något drömscenario, precis.
Men det skiter jag i. Jag tycker faktiskt att det här med hennes sömnbehov och mönster bör respekteras. Det är inte vi som på något sätt har vant henne vid detta utan det har kommit av sig självt och hon mår bra av det. Sover mellan 11-11½ timme, ibland lite oroligt på nätterna men det är hursomhelst hennes "natt". Jag kan bli lite irriterad när folk menar på att vi måste anpassa henne efter våra behov, vara uppe senare och vakna senare till exempel, tycker liksom att det är onödigt att börja störa i något som hon egentligen inte styr över. Hon är ju otroligt intensiv under dagarna och sover nästan ingenting, så när babyn är trött- ja då får babyn sova. Sen är det väl mitt problem om jag vill sitta uppe till två på natten och se på TV.
Att jag också är kvällstrött och morgonpigg gör ju det hela lite enklare.
Då vet ni det.

Idag åkte vi och handlade mat när affären öppnade på morgonen. När vi kom hem gick vi ut i skogen och plockade granris och mossa, sen passade vi på att göra fint på bron. Man vet ju aldrig när snön behagar falla, så det var nog på tiden att fixa det nu.
Vi har städat och lagat mat och sjungit och klappat händer, hälsat på morbror, spelat telefonspel, badat och dansat. Varit ute med hunden, hälsat på grannen, ställt ut gröna tunnan, hängt tvätt, plockat ur diskmaskinen.
Dagarna går fort när man har mycket att göra.
Jag får en skön känsla i kroppen på kvällarna- det är fan underbart att vara ordentligt trött. På riktigt alltså.

Medan tid är.

Jag ska skynda mig att vara lat ett tag medan Mini fortfarande sover middag. När hon vaknar ska vi besöka en vän, sen ska vi hem och städa för idag vankas söndagsmiddagsbjudning. Visserligen är det bara familjen som ska bjudas, men ändå. Ibland är det ju kul att göra fint bara "för att".

Å hörni, i förrgår, när Mini blev prick och precis elva månader, tog hon sina första riktiga steg utan att hålla i sig i något.
..och nu vaknade hon. Tjoho.

Framåt vi tåga.

Alltså, förlåt.

Jag lever.
Jag bestämde mig bara för att ta med Mini och åka bort ett tag, så vi tog tåget till första bästa Gällivare och hälsade på en av hennes mostrar. Förutom ett och annat besök på facebook (vem kan hålla sig?) har internetanvändandet varit lika med noll. Ganska skönt faktiskt.

Så, tack för kommentarerna i föregående inlägg. Jag tror att det löser sig, eller, jag är ganska säker på att det gör det. Ut ska ju ungen hur som helst.

Alldeles snart, till veckan kanske, ska jag ta tag i att hälsa på folk. Jag har inte glömt en enda, någon har varit snäll och bjudit mig på middag men det har inte blivit av. Jag är INTE otacksam, det har bara varit mycket och så åkte jag som sagt bort ganska oplanerat.

Vi ska komma och hälsa på er också, L&E, när det passar :)

Men just nu ska jag koka kaffe och passa på att njuta när bebisen sover förmiddagsvila. När brukar de förresten börja sova en gång per dag? ....
... och är det normalt att en 11 månaders äter TVÅ frukostar? Välling vid 05.30 när hon stiger upp och sen gröt och macka vid 07?