Så kommer den lilla rösten igen!

Den lilla rösten.
Den säger;
"Varför ska du sluta snusa? Du vill ju snusa! Eller hur? Egentligen så vill du inget annat än att köpa en dosa och bara snuuuusa resten av livet. Kom igen nu, du VILL ju!"

Vill jag, eller tror jag bara att jag vill? Gissar starkt på alternativ nummer två. Är övertygad om att det är det rätta svaret, för hur man än vrider och vänder på det så kan ett beroende och en vana luras ibland. Det luras och får en att tro att man själv väljer att ta den där snusen/cigaretten/silen när det egentligen är den egna viljan som är utslagen och beroendet/vanan som bestämmer.

Så jag skriker tillbaka, vrålar till den lilla rösten.
"Jag vill it alls, röstjävel"!

Men det är inte alls så jobbigt som jag trodde att det skulle vara.
Jag är inte arg, ledsen eller sur.
Bara hyperaktiv för jag hinkar kaffe i stället för att snusa. Igår kunde jag inte somna, jag låg och vickade med tårna halva natten, har inte alls känt mig trött idag för det första jag gjorde på morgonen var att svepa en kanna kaffe. I den stilen har jag fortsatt, lätt att jag druckit minst två liter kaffe idag. Minst. Ni skulle se mina ögon, de är som tefat.

Jag blir irriterad.

Ja, alltså. Fy fan så jobbigt. Dyrt. Onödigt. Vad är det som är så trevligt med att se ut som bilden ovan? Ingenting.

Först tänkte jag sluta snusa efter nyår men sen kom jag på andra tankar.
Jag slutade igårkväll i stället, men jag har gjort vissa reservationer.
Går jag upp tio kilo börjar jag om att snusa igen, det är min dealbreaker.
Men jag har inte tänkt gå upp tio kilo.

OBS. Det är inte jag på bilden. Jag har mindre näsa och betydligt narigare läppar.

Gomorron!

Jo, jag glömde ju..

Kommer ni ihåg när jag var hos frissan i april? Då jag fick världens ondaste förvärkar och trodde att jag skulle dö? Då jag sa till henne att jag inte ville verka otrevlig men jag hade väldigt ont och kunde inte prata, men att jag nog inte skulle föda på direkten så hon kunde säkert klippa klart?
Inget sånt hände idag, men när frisörskan tvättade mitt hår skrek jag plötsligt "ajajaj"! Hon blev jätteskraj och frågade om vattnet var för varmt. "Nä" svarade jag. "Jag gick bara rakt in i ett älghorn igår och har jätteont just där det spetsade mig. Tvätta lite lösare är du snäll".

...och vad tror ni händer?!

Just det.
Precis ingenting.

Jag var in på resebyrån (jajjemän, det finns fortfarande sådana uråldriga affärsverksamheter) för att få lite tips på resmål. Resesäljaren rekommenderade något ställe på Gran Canaria, Melonien eller något liknande hette det, där alla hotell kostade strax över 20000-lappen. Alltså, inte HELA hotellet, även om jag faktiskt trodde det för en sekund. Menar, för det priset borde man få minst sjutton hotellrum i fem veckor.
För det priset skulle man få ETT hotellrum UTAN havsutsikt och inget krubb på planet. Tack och hej resetant sa jag och ilade hem för att boka på nätet.
Fast jag klippte mig hos frisören först. Samt handlade.
Äsch, jag har inte bokat ännu, jag måste jobba först.

Jag har alltså klippt mig idag, men det syns inte så mycket. Jag hade god lust att klippa kortkort igen, den mest lättskötta frisyren jag någonsin haft, men i samråd med frisörskan beslutade jag mig för att stå fast vid att spara det långt igen. Jag vill ju verkligen ha långt men mitt tålamod är ungefär lika långt som en myra. En mycket liten myra.
Vi får se vad som händer nästa gång jag går till frisören.


Från det ena till det andra, i morgon fyller min lilla Ärta två år. TVÅ ÅR! Det är ju helt fantastiskt att hon har överlevt så länge trots att jag hade barnvakt åt henne när hon var bebis.
Jag har "bakat" idag, frysta bullar, kakor i lådor och två Daim-glasstårtor. Väldigt lätt och väldigt snabbt även om det var lite lång kö på affären. Om det är någon som önskar att jag ska baka till deras kalas är det bara att höra av sig, lämna lite pengar och säga vad ni ska ha så springer jag på affären åt er. Jag är hyfsat bra på det, ibland blir jag tankspridd och glömmer hälften men då åker jag bara dit en gång till lite senare.

Nu ska här förfasas!

Jamen visst!
Jag är på mitt allra bästa tyckatill-humör, och känner mig en smula "jag ger fan i om du tycker att jag är dum i huvudet" -aktig, so, here we go.

Varför är det intressant att bry sig i att jag och min sambo tänker åka utomlands utan barnen i en vecka? Det snackas om att det inte är en "riktig" semester, men whaaaat? Testa själva, åk utomlands MED två små barn som inte får egen plats på flyget, åk sedan utan. Säger ni att resan utan barn inte var semester måste ni ha gjort något galet.
Jag har ett liv, det kallas vuxenliv och involverar även ungarna. Att jag sedan har turen att kunna lämna dem till mor- och farföräldrar när jag vill eller behöver, är det något dåligt? Mina ungar är bland de gladaste, trevligaste och självsäkraste barn jag någonsin träffat på, och då har jag ändå jobbat inom förskolan i flera år.
Däremot så har vi en oerhört hektisk vardag, vi jobbar heltid båda två och sköter ungar mest hela dagen så möjligheten att kunna få rå om varandra i en vecka är guld värd för oss.

...och det var det.

I helgen är jag och Wille hemma själva, vi skulle egentligen på dop men nu är W sjuk, så blev det med det. Vi myser på här i huset och jag kan garantera att han blir lite extra bortskämd nu när han är ensambarn i ett par dagar. Hade nästan glömt hur lindrigt det var att bara ha en ligist i huset :) 

Svunna tider

Det var länge sedan jag var så här full.
Ibland får jag en stark längtan att bara liksom supa till lite, gå på krogen och skämma ut mig en smula, äta fyllekebab på det lokala kebabhaket, åka taxi hem och stupa i säng klockan fyra på morgonen för att sedan sova bort halva dagen och äta chips resten av den.

Dessa små stunder av tillbakalängtan är och förblir bara fantasier, för även om vi skulle ha barnvakt så kommer barnen hem igen dagen efter och då är det nog ingen hit att vara dunderbakis. Tror inte riktigt att jag skulle få ligga i fred på soffan med min chipspåse, precis.

Jag är bäst.

I morgon ska jag få komma till vårdcentralen och ta alla möjliga prov, de som rabblades upp för mig på telefon var nog i princip alla prov man kan tänkas ta, alla utom högskoleprovet. Inte bajsprov heller. Men i övrigt var det nog så många prov man möjligtvis kan ta innan blodet tar slut. Hursomhelst, de höll med mig, de där på vårdcentralen, om att jag inte är frisk. Tolka det som ni vill.

Å hörni, jag har ju gått ner alla mina 23 gravidkilon.
Är jag duktig då? Är jag duktigare än någon som inte gått ner ett ynka gram?
Är jag duktigare än någon som har tagit tio månader på sig att gå ner?
Skulle inte tro det.
Däremot så är jag nöjd med mig själv, för nu har jag ett nytt mål, nämligen att lägga på mig muskler och minska i kroppsfett. Om det då innebär att jag skulle råkas gå upp i vikt, då får det vara så. Det är dock mindre troligt för trots att muskler väger mer än fett så består min kropp av så mycket fläbb att jag skulle behöva droppa tio kilo i rent späck, dvs. också gå upp tio kilo i muskler för att ens börja höja siffrorna på vågen. Lite väl häftigt, tror jag, och nöjer mig med att träna en bra mix av styrka och kondition. Promenader i all ära, det är skönt att vara ute och gå, men de bygger inte så mycket muskler. Det ska göra lite ont att träna.

Att ställa diagnos på sig själv

Jag lider av vissa mer eller mindre jobbiga symptom och har googlat febrilt för att komma underfund med vad dessa symptom kan bero på.
Där ett tag var jag bombsäker på att jag hade cancer. Det tror jag inte längre, däremot har jag kommit fram till att det mest troligt har någonting med sköldkörteln eller binjurarna att göra. Så i morgon ska jag ringa vårdcentralen, berätta vad jag tror att jag har och se om det finns någon tid jag kan få så att en läkare kan bekräfta detta.
Eftersom landstinget har det jobbigt ekonomiskt just nu är väl läkarnas jobb det minsta man kan göra.

Inget långdraget idag, jag har bråttom.

Monkey mania

Minna har börjat prata om en läskig apa som bor ute när det är mörkt. "Jädd mamma, Minna jädd". Jag fattar naturligtvis att hon råkat se lite Family Guy och vet ni vad? Jag mår inte dåligt över det och jag har inte dåligt samvete. Däremot så tycker jag att det är fantastiskt att barn, trots att de är väldigt små, kan uppfatta såna saker från the all mighty TV.

Jag är ju inte speciellt imponerad av just TV-tittande, ska man tala klarspråk så tycker jag att TV är förslöande, ointressant och ett slöseri med tid. Men det är min åsikt. Jag kopplar hellre av med en tidning och en kopp kaffe, eller kanske ett bra träningspass. Kroppen är i och för sig i arbete men hjärnan är ju liksom bortkopplad när man tränar, man funderar inte på så mycket just då.

Minna är inte speciellt intresserad av televisionen och alla miljontals barnprogram som finns, det är både på gott och ont för samtidigt som det hade varit skönt om hon någon gång tittade på ett program så tycker jag att det är ganska bra att hon tar plats och leker och lär själv eller tillsammans med någon annan. Hon nöjer sig inte med att sitta i soffan och glo utan vi föräldrar måste fokusera på henne, vi kan inte bara slå på TV:n och gå iväg. Har hon däremot hittat något skoj på sitt rum kan hon leka där en längre stund utan att vi måste vara där och hålla henne sällskap, ute skulle hon kunna leka själv hela dagen om hon fick.
Hon har väl ärvt mitt TV-förakt. Sin fars också för den delen, inte heller någon direkt TV-nötare. Som tur är.
Kanintesittastill-familjen.

Vi börjar dagen.

Här startar vi med morgonsim, veckohandling och lite annat smått och gott. Det ska köpas bebisnäsdroppar på apoteket, förkylningen är ett faktum än en gång. Bara snor och lite hosta men det är nog när man är en liten krake som har svårt att andas genom munnen och inte kan snyta sig!

Jag är fortfarande lite deprimerad över att mina byxor gick sönder igår, de hade gärna fått hålla ett tag till eftersom jag lovat mig själv att inte köpa nya kläder förrän efter jul, och då bara det jag verkligen behöver. Vi ska nämligen till London under våren, av erfarenhet vet jag att utbudet är lite större där så jag tänkte åka dit med endast ett ombyte packat, då får man plats med nästan en hel garderob i resväskan på vägen hem :) Nåja, jag har ju andra byxor, trots att de flesta är antingen alldeles för stora eller en smula för små. Får väl se till att köra järnet på gymet under nästa vecka, då kanske det löser sig.
Byxproblem är stora problem om man inte har några andra problem.

Nu ska jag borsta tänderna och dra iväg.

En helt vanlig dag.

En helt vanlig dag resulterade idag i en helt vanlig kväll.
Helt utmattad. Men gode nöjd ändå. Med livet i allmänhet, och mitt liv i synnerhet.

Jag har väl egentligen ingenting att berätta eller att tycka till om, eller jo, en grej.
Mina byxor sprack idag. Inte för att jag är för tjock för dem men för att det är mina favoritbyxor och jag har lagat dem flera gånger. Nu går det nog inte att laga dem mer, jag får helt enkelt skaffa nya favoritbyxor. Lättare sagt än gjort men jag ska försöka i alla fall.

F(d)I(f)S

Idag firar vi F(d)I(f)S.
Fars dag I förSkott. Det kanske var lite långsökt att förkorta det så, men jag har prutthumor. Haha.

Vi jobbar hela helgen, därav det förtidiga firandet. Det blir inte med pompa och ståt, däremot med god mat och några pappa-öl.
Självklart är det barnen som har köpt ölen.

En massa bilder. Till slut.

Eller ja, fyra stycken. Det är mer än noll i alla fall. Nu har jag dock ett lager på datorn så jag kanske kan bjuda på en bild lite då och då.

Nu en liten rättelse, i lodis-inlägget ska det naturligtvis stå att jag är less på att känna mig ofräsch, inte att jag är less på att känna mig fräsch. För så känner jag mig sällan. Fräsch alltså.

Långt, säkert trist men bara för att jag kan.

Jag har funderat och funderat på hur jag ska formulera mig i detta inlägg men det är svårt att hitta orden så att folk ska förstå vad jag menar. Jag ger det ett försök, om någon inte fattar eller tycker att det verkar sinnesslött får ni väl anta att det blev lite knasigt.

Jag är medlem i en mammagrupp på facebook, där dryftas allt mellan himmel och jord- man kan fråga små frågor, alltid finns det någon som har svar, eller klaga eller visa någon liten bild eller vad man nu vill. Häromdagen kom en fråga, vad det var för fråga behöver jag inte ta upp här men den resulterade i alla fall i en jäkla massa kommentarer och diskussioner angående ansvar för barnen, hemmet osv. Det visade sig att i de flesta familjer har mamman ansvaret för i princip allt, tycker att det är jättejobbigt och vill ha mer hjälp samt mer uppskattning från pappan i familjen. Men de vill helst inte behöva be om hjälp, och hjälper de till får de inte göra det "slarvigt" och de ska VILJA göra det, alltså inte tycka att det är jobbigt. Många resonerar som så att "ska något göras ordentligt, ja då får man minsann ta och göra det själv". Så de gör allting själva och är mer eller mindre på dåligt humör över hur tillvaron ser ut.

Jag kan känna att det finns en hel del brister och orimligheter i det resonemanget och blir nästan besviken när jag ser att det är så många som tänker precis likadant.
Om ni har läst min blogg ett tag så kanske ni har uppfattat att jag är en person som anser att varje vuxen individ själv har ansvar över sitt mående och leverne. Att gå omkring och tänka att allting skulle vara så mycket bättre "om bara han/hon gjorde/sa/tyckte..."- det tycker jag är fel. Antingen accepterar man situationen så som den ser ut eller så försöker man ändra på den. Att ändra på något betyder inte alltid att det är alla andra som ska förändras utan man kanske även måste titta på sig själv och sitt eget beteende och tankar med andra glasögon.
Vi tar ett exempel.

Jag tänker; "Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Nu måste jag städa också, sen måste jag börja med middagen så att den är klar när sambon kommer hem från jobbet. Fy fan, det tar aldrig slut, det är så jobbigt och jag är så trött".

Titta på ovanstående exempel en gång till.
Nu ändrar vi det lite.

"Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Tur att sambon kommer hem snart, då kan han ta ungarna medans jag lagar middagen i lugn och ro, sedan kan vi hjälpas åt att städa när ungarna har somnat och jag kan ta en tidig kväll ikväll".

Många menar på att den som är föräldraledig faktiskt är hemma under dagarna och bör ta största ansvaret för hushållssysslor av diverse slag och visst kan jag hålla med om det- till en viss gräns.
Att känna efter hur mycket man faktiskt orkar, förutom att ta hand om ungarna (som ju faktiskt är anledningen till varför man är hemma, det är inte för att vara någon hushållerska), är viktigt. Att sambon varit på arbetet hela dagen betyder inte att han eller hon "gjort bort" allt för dagen, det skulle ju i praktiken innebära att den stackare som är föräldraledig arbetar 24 timmar per dygn och det låter väl inte rimligt?

Jag tror att många, framförallt tjejer men det finns säkert någon kille också, har för låga förväntningar på sina respektive, är rädda för konflikter och tvekar att ställa krav just därför. Jag skulle, utan att överdriva, jävlat explodera om min sambo kom hem från jobbet och sen förväntade sig att utan vidare diskussion sleva i sig middag och lägga sig raklång i soffan. Så skulle han nu aldrig göra men OM.
Här kör vi med respekt och hänsyn, samt lite förståelse. Åt båda hållen, naturligtvis. Har jag inte hunnit laga middag när han kommer hem, då har han förståelse för det. Han visar hänsyn och låter mig få en paus från ungarna när jag lagar maten, sen leker han med dem eller vad som nu ska göras efteråt så att jag kan ta mig en kopp kaffe i lugn och ro. Jag kanske åker och tränar så han får lägga barnen- vi är båda lika trötta men hans trötthet är inte viktigare än min och tvärtom.
Om jag tycker att det behöver dammsugas men inte orkar, då frågar jag honom. Orkar inte han, eller han kanske inte tycker att det behövs, då står jag inför att fatta ett beslut. Antingen tycker jag att det är väldigt akut och dammsuger själv, eller så skjuter vi upp det till någon annan dag. Inget tjat, ingen blir sur och där har vi det där med respekt- jag respekterar att han är trött eller av en annan åsikt. Är jag då så dum och dammsuger själv fastän jag skulle kunna mörda för en timmes sömn, ja då får jag faktiskt skylla mig själv. Smutsiga golv har ingen dött av, såvitt jag vet.

Vi har inte haft någon diskussion angående hus och hem och barn, självklart har vi pratat med varandra och kommit överens om hur vi vill ha det i vår familj, vi vill att alla ska må så bra som möjligt. Ibland betyder det att båda är halvtrötta (eller heltrötta för den delen) men hjälps åt ändå. Ibland betyder det att en är heltrött men den andra åker och tränar ändå, då vet personen som är kvar i huset i alla fall att det är dennes tur i morgon.
Nu har jag ju faktiskt haft en väldig tur, vi tänker samma kring det här, men jag vet att jag inte hade accepterat att ha det så som vissa verkar ha. Jag ställer höga krav på mig själv men jag ställer även höga krav på andra, i synnerhet på min sambo. Att inte bli respekterad finns inte i min värld. Att placeras i något könssterotypiskt fack där jag går hemma med ett förkläde och en unge på vardera axeln och ser glad ut är inte heller något jag kan se framför mig.

Jag klankar absolut inte ner på någon med detta inlägg, men jag tycker att man kan fråga sig själv detta;

"Är jag nöjd med situationen så som den ser ut"?
Om inte,
"Vad kan JAG göra för att ändra på det"? ...inte "Hur kan ALLA ANDRA ändra på sig så att jag kan vara nöjd".

Om en känsla och vad som förorsakade den.

Jag ska erkänna det- kläder, frisyr och smink är inte prio ett för mig. Sanningshalten i detta påstående är ungefär 100%, det är ingenting jag är stolt eller nöjd över, det är bara så det är.
Ibland kan jag dock känna mig lite less på att alltid se fräsch ut, som igår.
Mitt i handlingen på Willys stannade jag upp, suckade och sa högt till min sambo som gick framför;
"Men fy fan. Jag ser ju ut som en jävla lodis".
Sen var det bra med det.

Men nu så!

Alltså, NU är jag faktiskt tillbaka! På riktigt! Jag är tillbaka i arbetslivet och i blogglivet, i träningslivet och i allmäntsomvanligt-livet.
Visst, jag kanske fortfarande har en släng av tröttlivet och småbarnslivet, av bitterlivet och av underlivet och alla andra liv som finns, men jag lovar att det blir mer än ett inlägg i månaden hädanefter. Oavsett om något händer eller ej.

Saker som hänt på senaste är följande;

Vi har varit till Turkiet. Det var den stressigaste resan jag någonsin har varit med om och vi hann egentligen inte fatta att vi var i Turkiet för med en 2-åring (snart) och en halvåring var det liksom ungefär som hemma förutom att det var varmt och vi hade alla grejor i två stora resväskor. Själv skämde jag ut mig mest av alla på hela resan då jag, under den enda barnfria kvällen den veckan, blev aspackad och trodde att jag var någon sorts världsmästare på biljard. Jag spelade med ägaren till spelhallen hela kvällen och spenderade natten med huvudet i toalettstolen medans barnens far fick sköta bebis. Så kan det gå när man blir alltför exalterad över att plötsligt ha barnvakt.

Ungarna odlar tänder så det står härliga till och det är väl så det ska vara men inte är det speciellt trevligt med två griniga ungar. Den ena har snart fått alla gaddar men den andra är bara entanding- the never ending circle.
Entandingen har även börjat kravla sig längst golvet så snart blir det ett evigt rännande efter honom också.

En person antydde att jag "borde skaffa blogg", så jag kunde skriva om barnen där i stället för på facebook. Befängt! .. tänkte jag, jag skriver väl aldrig om mina ungar på facebook?! Jag ögnade snabbt igenom mina statusuppdateringar och beslöt mig för att hålla käften. En eller annan, eller kanske alla vem vet, handlade nämligen om just ungarna. Skäms, kvinna, skäms!

..och så har jag ju börjat om att jobba. Det känns fantastiskt, punkt slut.

Funderingar.

Minna är ute i skogen och grillar korv med sin far.
Wille sover fortfarande i vagnen efter vår morgonpromenad.
Själv funderar jag på vad vi ska bjuda vårt sällskap till middag på fredag. Det slutar väl med att det blir varmkorv... eller nä. Jag ska komma på något riktigt fiffigt. Hoppas jag verkligen.

Fastän jag bara tränat i några veckor börjar jag redan känna av allt det positiva- piggare, gladare, sover bättre (sover sinnessjukt bra!) och mår bättre. Jag orkar mer, framförallt VILL jag göra mer, och det är lite lättare att göra allt också.
Så det är verkligen värt att lägga ner några timmar per vecka på att träna.Att planera maten och äta "rätt" är även det något som kan göra underverk, visste ni att vad man äter och hur man mår är ganska starkt sammankopplade? Folk som inte äter bra mat kan ha lättare att bli deprimerade, sova sämre och att bli sjuka. Alltså, mat är inte bara mat, det är medicin också.

Här i huset har vi inte ätit mjukt bröd, varken ljust eller mörkt, på flera månader. Vi märker stor skillnad, framförallt mår våra magar mycket bättre. Det gick oförskämt lätt att sluta med det och nu funderar man inte ens på att ta en mjuk smörgås. Att hårt bröd innehåller färre kalorier är bara ett plus för mig!
Däremot så vägrar jag fortfarande LCHF. Jag är fast övertygad om att det är strunt, testade ett par veckor men hej och hå, orkade varken träna eller leva och mådde skitdåligt rent ut sagt.
"Med måtta"- principen är min grej.
Fast jag har faktiskt närapå slutat dricka alkohol. Inte för att jag vill bli nykterist eller (som är vanligt bland småbarnsföräldrar tydligen) inte ser någon mening med det och har "vuxit ifrån" det, utan helt enkelt för att jag har mål med min träning som inte är kompatibla med att dricka alkohol.
Spännande va?
Men mina mål kommer att kräva mycket tid, jag gissar på att träningstiden per vecka kommer att behöva vara cirka 10 timmar när jag väl startat på riktigt. Ja, för dessa 3-4 timmar är bara uppvärmningen... det kommer att utökas allt eftersom.
Vi får se när, det är inte bara att jobba heltid, ha en sambo som jobbar heltid på andra skift, ha två småttingar och träna en massa timmar i veckan. Planering är a och o, men jag ska försöka få med min sambo på tåget också... borde inte vara några större bekymmer ;)

Minna KAN!

Nya frasen som nöts. Minna KAN!
Även;
MIN!
Näe.
Mej ha den.
Tog tutten vägen??
Maaaaammmaaaa... maaaammmmaaa... där var maaaammmaaa! (Oftast när jag typ sitter på dass och har dörren olåst).
Dille, kom hit!
Nej pappa INTE!

Hon pratar som en treåring. Tydligt, ofta och mycket.
Det är skitkul. Nu kan man äntligen kommunicera med den lilla varelsen.
Wille, han har lärt sig hur gåstolen fungerar. Nu ska vi bara lära honom att äta fast föda så blir det nog ordning här på torpet också.

Om någon människa som läser detta råkas ha kläder i strl. 74 till en pojke liggandes- hör av er. Wille är i behov av ungefär tusen nya plagg så jag tänkte fiska nätet.. om man säger så.

Han är 50% av ungarnas föräldrar..

..och jag är de resterande 50%.
Jag ammar inte.
Vi jobbar aldrig samtidigt.
Han är precis lika bra på att ta hand om ungar som jag, kan också stiga upp tidigt om morgnarna och koka välling.
Den 1:a november börjar jag om att jobba, Wille är då ganska precis 6½ månader gammal. Sambon kommer inte att ta ut någon föräldraledighet då utan vi kommer båda att jobba heltid, fast aldrig samma skift. Ganska smidigt va?
Då var det offentligt.

Wille verkar ha en äta- och sovadag idag, inte mig emot. Det är inte varje dag i veckan det händer om man säger så. Jag passar på att göra ingenting för det gör jag aldrig annars.

Har nån undrat varför jag typ aldrig lägger upp några bilder?
Det är för att jag som aldrig tar några bilder nuförtiden.
Jag ska se om jag kan bättra mig på den punkten, men inte just nu.
Just nu ska jag nöta facebook.

Jag är så jävla sur.

Hade tänkt beställa barnens vintergarderober på en sida på internet men har glömt mitt lösenord. Trycker att de ska skicka ett nytt lösenord till min registrerade emailadress, min vanliga, men INGET JÄVLA LÖSENORD dyker upp. Det ska ju bara fungera. Nu skiter jag i det och handlar det ungarna behöver på stan i stället.

Å vet ni, jag höll på att dö på träningspasset i torsdags. Det smakade blod i munnen.
I slutet skulle man nämligen "dra" framåt medans en annan människa höll emot (man har ett hopprep runt midjan, den andra människan står bakom och håller i handtagen). Jag parades ihop med en 95kilos karl som höll emot allt vad han kunde. Jag tog mig ingenstans, typ. Sen när det var hans tur att dra flög jag bakom som en vante.
Sen höll jag på att dö. Jag skulle simma efteråt men orkade bara några längder. För jag dog.

Veckan har inletts med ett träningspass igår, fortsätter med ett i morgon och ett på fredag. Simning på lördagen eller söndagen. En massa dop i helgen, inte min favoritaktivitet men det är ju kul att träffa folket i alla fall.
När vi döper Wille ska bara våra föräldrar få vara med. Man får alltså inte träffa så mycket folk då, men å andra sidan så blir det lugnt och skönt. Det kan hända att vi bjuder dem på fika efteråt men jag gissar att det blir deras eget fika...  för jag bakar fortfarande inte. Jag gjorde en äppelpaj häromveckan men det var i ett svagt ögonblick, jag har då inte gjort om det än.

Minna har fått en gunghäst. Hon bestämde att han heter Kjell, men kallar honom för Kjelle. "Natt natt, Kjelle" är det sista hon säger innan hon somnar. Gode göllit.

Glurk.

Jag minns fasiken inte vad jag skulle skriva.
Färgar håret, men gissar att det kommer att misslyckas och att jag som vanligt får gå på ICA med mössa och köpa en toning. Hoppas att det är riktigt blåsigt ute i morgon så att det inte ser helt mongo ut att komma med hatten på. Annars får jag väl låtsas att jag är förkyld eller nåt.

Det går bra med Willes välling, han sover nio timmar i sträck innan han vaknar för en laddning käk. Sen somnar han om i en timme ungefär, han och Minna brukar vakna samtidigt, kring 05.30-06 nån gång. Fort kan det ju ändras, bara för det kommer han säkert att vakna en miljard gånger inatt. Det verkar som att han håller på att bli förkyld så det ser inte så värst lovande ut.

Jag har haft sinnessjukt ont i kroppen efter måndagens gymstick-pass. Det tog verkligen på ställen jag inte ens visste att jag hade, typ, och jag har knappt kunnat röra på mig. Det var svinjobbigt och jag svettades så det blev en massa små pölar där jag stod. Därför måste jag alltså dit igen. Varje måndag, om herrn i huset inte jobbar. För att göra det hela lite jobbigare ska jag även gå på core-passet efteråt, så att jag blir riktigt död.
Träning ska göra ont, eller hur var det? Imorrn blir det i alla fall ett indoorwalking-pass och bodymind efter det. Nice.

Nu bra, nu bättre

Nu är jag lite gladare. Se, hon somnade till sist efter att ha rivit tapeter.
Ibland får jag nästan psykbryt alltså, men det går alltid över efter ett litet tag. Att Ongen håller på att få ett gäng tänder hjälper ju liksom inte till att höja hennes humör, precis.

Idag har jag och Wille varit på barnkliniken och gjort pricktest. Det var negativt för mjölk så nu ska vi få börja ge lite vanlig välling och gröt och se om han klarar av att äta det utan att få ont i magen. Spännande. Han är nu 69 cm lång och väger nästan 8,4 kg, min lilla klump.


Nog om barn, det finns ju annat här i livet också, typ träning.
Nu har jag kommit igång ordentligt, äntligen! Jag har köpt hälsokortet, så jag kan gå på gruppträningspass. 84 riksdaler extra i månaden kostar det mig, förutom medlemskapet på gymet som ligger på 179 spänn. (Jag tecknade det för typ 10 år sen och då var det så billigt, så de kan inte höja mitt, haha!). Lätt värt den lilla slanten. Förra veckan tränade jag indoor walking (crosstrainer gruppass), simmade och igår dubbelpass, IW och boxercise. Skitkul. Idag ska jag testa gymstick muskel, tror att jag kommer att gilla det också.
Bara att tuta och köra, mindre än en månad kvar tills vi åker utomlands och även om jag inte blivit smal tills dess vill jag i alla fall känna mig fräsch och relativt tränad.

Ja, jag ger mig då FAN IT!

Å fifan, å fifan, Å FIFAN! Vi har skapat ett monster, jag och sambon. En järnhård, envis och stark liten gremlin som kommer att bryta ner oss tills det bara är smulor kvar! Men, som rubriken antyder, jag viker jävlar imej inte ner mig! Just nu ligger hon och ska vila middag. Typ. Hon skriker, sjunger, kastar tuttar och vägrar att sova. Sedan klockan elva har vi bråkat, hon fick komma upp för en lunchpaus, sen tillbaka till sängen.
"Hon är nog inte trött", kanske ni säger nu. Men det är hon, hon är dödstrött. Tar jag upp henne nu kommer hon att riva hela huset.

Varje dag är en kamp med Minna och har så varit sedan hon föddes. Hon är en helvetes jobbig unge, ibland känner jag bara för att sätta mig ner i soffan, röka en cigg och bara skita i att bråka med henne. Låta ungen göra som hon vill.
Men det gör jag inte, för jag är vuxen. Aldrig i livet att jag skulle låta ett barn bossa över mig, hon har trots allt ingen aning om vad som är bra för henne och vad som är mindre bra, det är ju min uppgift som förälder att se till att hon gör det hon måste, typ borsta tänderna och sova middag. Eller ta bort bajsblöjan, ta på skorna, kläderna... you name it. Hon bråkar om allt. ALLT!  Jag blir så jävla helvetes förbannat ASLESS att jag skulle kunna spy, eller lämna bort henne i en vecka bara för att slippa helvetesvrålen när man ska ta på en ny blöja.

Så där ja, nu har hon rivit lös tapeterna från väggen också. Ibland börjar jag fundera på om det är något fel på henne men det är det nog inte.
Hon är bara skitirriterande jobbig helt enkelt.
Fast jag älskar henne ändå.
Punkt.

... och ni som tror att Minna kommer läsa det här i framtiden och få reda på att jag tyckte att hon var skitjobbig, oroa er inte. Jag hinner säga det till henne rakt ut först.

Perfekt

Jag har varit i Härnösand i helgen och när jag kom hem hade ungarna blivit stora.

Minnas nya favoritsyssla är att vara i skogen. Wille hänger med i bärselen och dreglar glatt. Plötsligt händer det, som de brukar säga på den där TV-reklamen ni vet. Kaoset förvandlas till något hanterbart, det är inte längre en kamp för överlevnad att vara hemma själv med barnen medan sambon är på jobbet. Just idag känns det fantastiskt att vara föräldraledig, att veta att jag faktiskt klarar av det utan att bli psykiskt störd på kuppen. Vi har våra små rutiner och det fungerar. Hipp Hipp Hurra! Det känns inte heller så farligt att veta om att jag börjar om att jobba i januari, trots att vi kommer att arbeta om varandra med våra skift så kommer det att fixa sig bra. För mina ungar är STORA nu. Större i alla fall. Bara tre månader kvar tills Minna fyller två år. Jag har redan bestämt att hon ska få ett par skidor i present.

Härnösandsresan var bra i alla fall, ungarnas bebiskusin supersöt och yttepytteliten.

Nu sover småttingarna, det kanske alla fattade för annars har jag ingen tid att sitta här, jag har druckit en kopp kaffe och ska strax packa ihop lite grejer och laga lunch till Minna. Efter lunchen ska vi ut och plocka vinbär, hela familjen utom pappan som är på arbetet och tjänar pengar så att jag kan köpa praliner och champagne. Typ.

Vackra, rara barn.

När barnen sover middag samtidigt, då är de verkligen världens finaste och underbaraste och allt tjosanhejsan gulligt i ordväg man kan komma på.
När de inte sover samtidigt skulle jag lätt kunna sälja en av dem. Eller nåt sånt liknande.

Ni fattar att jag överdriver va? Man måste verkligen vara övertydlig med att förklara såna saker, vissa tar det nämligen på blodigt allvar och börjar ringa runt till vänner och bekanta för att förfasa sig över mitt dåliga moderskap.
Men det är ofattbart skönt när man lyckas pricka in en samsovning, dagen blir liksom tusen gånger enklare då.

I morgon åker jag och min storasyster ner till Härnösand för att hälsa på en av mina mindre systrar som precis kläckt en kusin Nils. Ungarna får vara med sin pappa för här ska bäras nyfödd bebis! Vi blir bara till på söndag så frukta icke, mina barn kommer att känna igen mig när jag kommer hem, anknytningen kommer inte att ta skada och fadern i huset är precis lika bra som mig på att ta hand om ett par snoriga blöjbarn. Jag kommer nog att sakna dem en smula men det tror jag bara är bra. Man uppskattar inte det man har lika mycket om man inte får sakna det någon gång om sänder. Inte jag, i alla fall.

Det kom inga tjuvar natten som var heller, för er som undrade. Jag hade nog inte hört dem heller för jag var sinnessjukt trött och sov som en sten. Wille vaknade bara en futtig gång så med stolthet kan jag nu säga att han sov från 19.15 till 03, åt 260ml och somnade om till 06.30. Fantastisk natt. Han har faktiskt ändå haft bra dygnsrytm sedan han föddes, problemet har varit att hans mage stört honom. Jag skojar inte när jag säger att den ungen har fisit värre än en kossa som ätit rå lök- till och med sköterskorna i Sunderbyn höjde på ögonbrynen. Att han trots alla fisar som kom ut hade otroligt mycket gaser kvar i magen (visades på bukscanning) förvånade dem än mer. En rolig sak att berätta för framtida flick- eller pojkvänner om inte annat.

Fripassagerare

I förrgår fick jag konstiga kliande utslag lite här och där. På fotlederna, handlederna och i örat. Jag undrade varför. Fick förklaringen efter några timmar då en äcklig spindel ramlade från mitt hår och ner på golvet.
Jag dödade den snabbt och skoningslöst med min högra fot. Spindeljävul.
Nu kanske ni fattar hur sällan jag hinner duscha?!

Något spännande händer.
Jamen alltså, igårkväll stod jag i godan ro och diskade några flaskor. Sambon hade precis åkt på jobbet och barnen sov så det var tyst och lugnt i huset. När jag tittade ut genom fönstret såg jag till min förvåning hur en bil stannade till utanför huset och fotograferade grannens uppfart, sedan fotograferade han vår också innan han han körde iväg.

Jag fattade genast misstankar och började fantisera ihop historier i mitt huvud. SMS:ade grannen för att upplysa om att våra hus blivit fotograferade och började sedan det digra arbetet att barrikadera in mig. Parkerade bilen framför garageporten, drog soptunnan framför grinden och låste dörren dubbla varv. Ställde barnvagnen på tvären innanför dörren och placerade ut en massa skor strategiskt på hallgolvet, så att eventuella inbrottstjuvar skulle snubbla på den om de lyckades ta sig förbi mina andra fällor.
Slutligen lade jag baseballträt bredvid sängen och testade två gånger så att det gick snabbt att greppa.
Sen väntade jag.
Ingen tjuv dök dock upp under natten och det enda som hände var att det var svinjobbigt för mig att ta mig förbi alla fällor när jag skulle ut och hämta tidningen i morse.

Nä men på rikt, det är sant. Nån fotade våra hus och det kändes väl sisådär. Tur att jag är fällexpert.

Back on track

Jamen JEBUS alltså, som ni måste ha saknat mina spännande anekdoter och vackra bilder! Jag har, helt sant, inte besökt bloggen sedan i maj. Det beror varken på tvåbarnsstress eller ointresse utan på helt andra saker, vilka (eller egentligen vilken) ska ni så klart få veta. Snart.

Det är inte bara bloggen som fått kalla handen, även träningen har uteblivit och det har gjort att jag inte riktigt nått mitt augustimål... eller något annat mål för den delen, så nu blir det till att lägga på ett kol om jag ska vara vältränad igen lagom till min 30-årsdag i februari.

Nu är ni säkert dödsnyfikna på vad som egentligen har försiggått i mitt liv, va? Jag ska komma till kritan och ta det lite kort men ändå ganska långt.

Wille blir sjuk.
Dagen efter mitt sista inlägg i maj börjar Wille att skrika mer än vanligt. Han är helt otröstlig, sover ingenting och har svårt att få i sig mat. Luttrad som jag är efter Minnas sexmånaders skrikmarathon gör jag det enda jag kan göra- jag bär, bär och bär pojken tills mina armar nästan trillar av och jag blivit plattfot av allt promenerande runt, runt i huset. Detta pysslar jag med i några dagar, kämpar med att få i ungen mat och grinar för att jag är så trött och less för att livet är så orättvist att jag bara får gapiga bebisar.
En natt äter Wille ingenting. På morgonen äter han 30 ml, efter det somnar han. När han sovit fem minuter ute i vagnen hör jag ett hemskt ljud och springer ut, då är det Wille som har kräkts ner hela vagnen, sig själv och till och med lite på bron.. men han sover fortfarande. Då fattade jag att någonting var galet, det var väldigt varmt ute, han hade knappt ätit någonting och kräktes- jag började oroa mig för att han skulle bli uttorkad. Efter några samtal till vänner som gav råd ringde jag till sjukvårdsupplysningen och fick rådet att åka in på akuten, vilket jag gjorde. Det gick inte att väcka Wille så jag satt med ena handen framför hans näsa hela vägen in samtidigt som jag körde, bara för att kolla så att han kunde andas.

Efter läkartitt och bedömning blev vi skickade till akuten i Sunderbyn, Wille visade tecken på uttorkning och hade gått ner i vikt.
Det hela slutade i alla fall med att Wille blev inlagd på barnavdelningen i Sunderbyn, han utreddes och efter många om och men fick de fram att han har mjölkproteinallergi. Tyvärr hade hans magsäck- och tarmslemhinnor hunnit bli skadade av ersättningen han fick så trots att han fått en speciell ersättning sedan dess så är det först nu han är riktigt bra i magen. Det har blivit några turer till Sunderbyn sedan dess men nu har vi (pepparpeppartaiträ) sluppit det den senaste månaden.
Mest troligt hade också Minna en överkänslighet mot mjölkprotein, därav allt skrikande. Det känns lite surt att det enda vi fick höra då var "Vissa barn skriker mer än andra". Jovars, och har de fruktansvärda magsmärtor är det ju inte så konstigt.

Jag kan känna mig lite irriterad på att ingen tog det på allvar när Minna var liten. Hela hennes bebistid blev en enda lång pina både för henne och för oss, något vi hade kunnat slippa om folk bara hade gett fan i att tro att förstagångsföräldrar överdriver.

MEN, nu är båda ungarna friska och glada och ingen kunde vara gladare än jag över det. Som ni kanske förstår har det inte funnits speciellt mycket tid över till någonting men nu när det har lugnat ner sig känner jag mig redo att ta tag i livet igen!Jejj!

I ärlighetens namn.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag i princip struntade i vikten, fast det var väl inte hela sanningen. För tillfället har jag en veckas hårdbantning framför mig, har avverkat två dagar och det går bra. Tanken är att jag ska gå ner så mycket som möjligt innan jag börjar träna för då kommer det att gå betydligt långsammare i och med att jag "måste" äta mer för att orka med både träning och barn. Speciellt ettåringen kräver enormt mycket av min energi, jag springer mest runt efter henne hela dagarna och min rumpa har nästan glömt hur det känns att sitta.

Så, när nästa torsdag anländer är jag förhoppningsvis något kilo fattigare, lite lös maghud rikare och får på mig ett eller annat träningsplagg. Annars får jag väl träna naken, men då hoppas jag att det är tomt på gymet för nakenstretching låter inte vidare kul att titta på, i synnerhet inte om den utförs av mig.

Prioritera mera.

Är du en sån som inte hinner träna?
Jag har i alla fall varit en sån, för väldigt länge sedan. Tills jag började kolla vad jag gjorde av all tid (jo, dygnet har 24 timmar, vartenda ett). Det visade sig att två, tre timmar gick åt till TV-tittande. Två, tre timmar slött soffnötande. Tragiskt. Nuförtiden spenderar jag visserligen kvällarna vaggandes på en bebis men det ska det snart bli ändring på. Sambon får vagga vissa kvällar medans jag befinner mig på gymet.
Han är också bra på att vagga.

Men KAFFE min bästa vän!

Vad vore livet utan dig...iiiiingenting (dadadada) iiiingenting (dadadada) ..kaffe är min vapendragare nummer ett, slut på sången.

Å vet ni, lite dregel på kudden är inget att skämmas över.

Jag har misslyckats katastrofalt med min sunda diet den här veckan. Vi hade ju besök till och från så sambon köpte hem kakor som inte blev uppätna utan bara låg i skafferiet och skräpade. Dagtid kunde jag utan bekymmer klara mig utmärkt utan en enda kaka, men när natten smög sig på var karaktären som bortblåst. Varje gång lillebror ville ha mat var jag där i skåpet och norpade till mig en kaka och en dutt mjölk direkt ur paketet. Färdkost på väg tillbaka till sovrummet, liksom...  inte bra. Idag ska kakorna den långa vägen till soptippen vandra. Om det finns kvar några, jag registrerar tyvärr inte det när jag, halvt vaken halvt sovandes, tar så många som får plats i handen. Jag har normalstora händer så det ryms ändå ett gäng.

Men ååååhh..

Det sägs att flaskmatade barn håller sig mätta längre. BULLSHIT säger jag som har två ungar som bevisar motsatsen. Idag ville unge herr Fredriksson (just ja, måste komma ihåg att skicka in pappret till skatteverket.. eller vart det nu är man ska skicka det) äta varannan timme. Visserligen somnade han om efter varje matning och visserligen åt han bara typ 3ml varje gång men ändå.

Nu är jag lite trött men det löser sig.

Nä nu jävlar är det dags för ett utbrott.

Inte från min sida men ett och etthalvt-åringen verkar resonera så alltsomoftast. Själv har jag ju gått och blivit en riktig mjukis, eller det har jag väl egentligen inte men jag orkar helt enkelt inte med att uttrycka vad jag tycker och tänker för tillfället. Alltid är det nån idiot som ska komma med någon dum kommentar och på grund av att jag helt enkelt varken har tid eller ork att ens bry mig om något sådant så avstår jag. Just nu får ni nöja er med lite halvtrista inlägg om barnbajs och konsekvenserna av att ha slut våtservetter hemma. (Inte så stora konsekvenser, bara att skölja ungarna när de kalasat i blöjan, så då vet ni det).

Sambon ligger och sover, Minna ligger och sover och unge herr Fredriksson, han ligger också och sover fast ute på bron i sin vagn. Jag tror till och med att katten ligger någonstans och sover så det är jag som håller ställningarna i huset just nu. Lugnt och skönt, tyst och stilla. För en liten stund, sedan börjar karusellen om.
Häromnatten när jag var uppe och fixade maten till bebisen blev det världens hallabaloo, kattfan skrek och skulle ut, den lilla ungen vrålade i högan sky och den stora ungen började även hon att gasta. Sambon ligger i soffan och sover, av den enkla anledningen att han måste få sova ordentligt för att orka med Minna om dagarna, han vaknade inte men utbrister argt i sömnen; "Det här är ju som en jävla cirkus!". Sömnprat kan vara klokt ibland, det också.

Vet ni, från det ena till det andra, ibland har jag bara lust att sälja iväg allt vi äger och har, packa ihop sambo och ungar och katt och flytta någonstans långt bort, ett annat land, ett annat klimat, andra människor. Australien skulle vara härligt, om det inte vore för alla spindlar. Afrika kanske, om man bortser från alla pirater och elaka kidnappare. Eller England, London saknar jag ibland- det finns så mycket där att se. Vissa dagar känner jag så. Andra är jag bara så nöjd och glad över att ha det jag har, där jag har det.

Morgonens oreda.

Jag är verkligen inte stresstålig.
Minna är stressande.
Hon har nog mest energi i hela världen och är för tillfället väldigt spretig när det gäller att använda energin.
Hon springer, hoppar, dansar, river ur lådor, slåss, gråter, blir arg, kastar grejor, pussas, kramas... allt. Känslostormarna yr här i huset.
Hon donkade en panna i huvudet på lillebror. Som tur var inte så hårt men lillebror blev rädd. Det tyckte hon var roligt. Själv blev jag vansinnig.

Vi städade, jag med lillebror i bärsele på magen. Minna drog fram det vi städade bort. Minna ville leka med lillevror, det fick hon inte på grund av att hon mest försöker sätta sig på honom, då blev Minna vansinnig.
Nu är vi alla vansinniga.
..eller nä, det har lugnat ner sig. Båda barnen sover, vi har städat klart och varvat ner inför nästa period- eftermiddagen!
Ett är då säkert, dagarna går fort och man har ändå ganska roligt där mellan alla vredesutbrott, pruttig bebis och allt det där andra som hör till.

Träningsditt...och datt.

Kära vänner (och ovänner, bekanta, okända osv.), jag har nu officiellt inte någon ursäkt för att slippa långa och hårda träningspass. Jag tänker inte gå och bli på smällen igen bara för att på så vis komma undan träningen, om ni nu trodde det.

Därför har jag suttit och filat på hur jag egentligen skulle ta och lägga upp själva "omstarten", för vi vet ju alla att det jobbigaste är att få in rutinen (samt att känna sig mest otränad i hela gymet), det går på ett par veckor men de veckorna kan vara otroligt tunga och kännas låååånga.

Följande är vad jag kommit fram till;
Juni månad- tre pass på gymet i veckan, enbart konditionsträning. Morgonpromenader på ungefär 4km blir det var och varannan dag beroende på dagsformen på ungarna och antal sömntimmar under natten.
Juli månad- tre gympass i veckan som förut men två byts ut till styrkepass. Allroundpass, tränar hela kroppen under samma pass. Låga vikter, många repetitioner. Promenaderna fortsätter jag med som förut men förhoppningsvis kommer jag mig ut på en 6km-promenad en kväll i veckan.
Augusti månad- samma som juli men lägger på lite tyngd och minskar antalet repetitioner på styrkepassen.
September månad- jag gnuggar på i samma hjulspår men försöker förbränna lite extra och äta lite mindre. Den 7 oktober åker vi till Turkiet och seriöst, man vill ju inte se ut som sunkigaste tvåbarnsmorsan norr om ekvatorn då.

Det blir bra har jag bestämt, och att upprätthålla träningen under dessa månader är mitt kortsiktiga mål denna gång. Det långsiktiga är att sakta men säkert börja handskas med fria vikter i stället för maskiner samt att börja löpträna under vintern för att 2013 springa tjejmilen i Stockholm med min lillasyster. Det är ett ganska svårt mål för mig eftersom jag helt ärligt har världens sämsta löpteknik. Eller, jag har ingen löpteknik, jag suger på att springa helt enkelt.
Med vikten får det gå som det går, jag tar liksom för givet att det löser sig. Träning och bra kost brukar göra susen alla gånger.

Dags att sköta barn igen, här i huset sköts det mest hela dagarna. Inte skjuts, men ibland har man allt bra lust. Eller vad sägs om en ett och ett halvt-åring med de flesta stora kindtänderna på väg upp samtidigt? Visst låter det trevligt?

Ganska uppenbart.

Som ni kanske har anat så har vår lille kille anlänt. Det hände inte igår precis, utan för ungefär en månad sedan, därav bristen på blogginlägg.
Seriöst! Jag har skaffat mig två ungar på mindre än två år, jag borde få medalj om jag hinner gå på dass när jag vill.

Han skriker då inte (eller jo, han började, men då fick vi specialersättning och hans mage lugnade ner sig) så jag slipper fly fältet som jag ju hotat med tidigare, om ni kommer ihåg. Han är en helt vanlig bebis, grinig ibland, sover på de mest konstiga tider men sällan då jag vill sova, dvs. nattetid. Äter, skiter, tittar vindögt. Sånt där som bebisar gör, det gör han.
Wille blev namnet. Minna säger "Diiiillleee" med sin allra ljusaste röst. Hon gillar Wille, däremot så gillar hon inte, av någon konstig anledning, att jag håller i honom. Lite egennyttig, kanske, men hon är då snäll och go och säger "Godda, godda" och skakar hand med sin lillebror. Tusen gånger per dag ungefär.

Förlossningen gick fint och fort. Jag blev inlagd natten den 15 april på grund av pinvärkar som inte gjorde något annat än hindrade mig från att sova i flera dygn. Förlossningen hade alltså inte startat. Fick morfin och bricanyl, sov en timme. På morgonkvisten gick jag ut i korridoren och högg tag i första bästa sköterska, "Jag KAN INTE SOVA", snyft, hulk, gråt. Åkte till mor&far över dagen, kräktes, grät, försökte sova.. men inga värkar. På kvällen åkte vi tillbaka till sjukhuset för jag hade fått löfte om en ny sovdos, det fick jag också men avböjde bricanylen då jag inte hade värkar.
När jag hade sovit en timme fick jag pinvärkar igen men då var det ju för sen för bricanylen. Jag låg och våndades hela natten och svor över det dåliga morfinet som inte funkade. Klockan sex väckte jag Emil och sa att jag ville ha sällskap. Halv åtta sa jag att han minsann fick ringa på klockan för det började göra ganska ont. Kvart i åtta gick vattnet och jag var öppen 8cm. Testade lustgasen men den förstörde bara koncentrationen så det fick funka utan bedövning.
Halv elva föddes pojken, han låg fel och krystskedet tog väldans lång tid men ut kom han till sist med en fostersvulst som var större än den Minna hade när hon föddes. Jag mådde bra direkt och vi åkte hem dagen efter.

Roligaste minnet från själva förlossningen; när vattnet gick. Barnmorskan hade precis berättat att de köpt in nya, superdyra förlossningssängar (en sån jag låg i då, om nån inte fattade det) och att de var såååå bra. Värken därpå ploppade det bara till och .. ja, vattnet gick. Då började jag störtgrina. "Åååå neeeej! Vattnet gick!" ... "Men det är ju bra.." sa barnmorskan. "Ååå neeej! Förlåt... i den NYA SÄNGEN och allt! Herregud, förlåt, förlåt! Ojojoj... nej... jag torkar bort det sen.. förlåt..". Jag var helt förtvivlad. Så här i efterhand inser jag ju att värre saker har hänt i de där sängarna och att det är det de är till för men just i det ögonblicket trodde jag att jag skulle få betala för att jag förstört sängen.
Så tokigt det kan bli va, och vilket långt inlägg om Willes födelse.
Det är väl lika bra det, ingen vet när jag får tid att skriva nästa gång.

Hej tjockis

V. 41+0

Det var ju passande

Minna sjuk, 40 graders feber och garanterat lugnaste ungen i världen. Jag borde ha fattat det när hon självmant ville gå och lägga sig häromdagen, men man inbillar sig ju att hon blir äldre och visare. Så var som sagt inte fallet utan febern kom smygande igår och vi har haft två väldigt lugna dagar. Skönt på ett sätt men jag är ganska rastlös just nu och tiden går väldigt långsamt när man tittar på Disney Channel hela dagarna.

Från det ena till det andra- nu tar jag bort den där jävla graviditetsräknaren. Det är INTE för att jag fött barn utan för att den är så jävla irriterande! Vadå "barnmorskan har bokat tid för igångsättning"?! VAFAN vet den om det??!! Det har hon INTE, kan jag meddela If-graviditetsticker, ta reda på lite fakta innan ni skriver en massa saker, va.

Hoppas alla har en bra helg. Min samboman väntas hem från träningspasset vilken minut som helst och då ska jag passa på att ta en lång, varm dusch så det blir ånga i hela huset.

Ni har väl inte glömt att skramla ihop till en ångdusch... till lillebror? ;)

Lurendrejeri

Igår trodde jag att något var på G men det var bara en liten prutt på tvären. Så kan det vara ibland.

Blir det en fredag den 13:e unge så vet vi väl vad vi har att vänta, jämmer och elände.

Vad som förgyllde dagen idag;
* Efter Minnas lunchstund tog hon tutten och snutten, sa natt, natt och gick till sängen. Dags att vila middag! Man slutar aldrig att förvånas, hon somnade direkt.
*Svärmor skickade med fyra påsar nybakade bullar så vi skulle ha något fika att bjuda på när folk kommer och ska beskåda bebisen. Risken för att bullarna är slut när han väl är ute ökar dock för varje dag lillebror blir försenad. Här skulle jag kunna visa ett diagram men jag orkar inte göra ett.
*Jag har varit ute på två korta promenader. Det är VÅR ju!

Tunga artilleriet

Nu ska jag dra fram dammsugaren och dammtrasan och passa på att smida medans järnet är varmt.
Jag hatar verkligen damm.

Min unge är bakom lås och bom (den i magen alltså, den andra är ute i frihet med sin pappa) och verkar inte alls ha några som helst funderingar på att eventuellt komma ut, så varför inte fira denna extra graviditetsonsdag med att städa?!
Lite nostalgimusik på det (visste ni att förr i tiden trodde man att folk dog av att vara för nostalgiska? Vore det sant hade det hänt mig för länge sedan) och förmiddagen är komplett.
Efter lunchen kommer jag NATURLIGTVIS att lägga mig och vila. Det blev inte speciellt mycket sömn inatt, orolig i kroppen och konstiga drömmar, så jag har minsann gjort mig förtjänt av en ordentlig soffnötning senare.

Lugna gatan

Så perfekt det kan bli, Hortlax simhall hade barnbad mellan 10&12 så vi drog dit och var där prick 10. Badade en halvtimme, åkte hem, käkade lunch och slängde i säng lillmonstret som var nära att däcka hur som helst. Nästan tre timmar sov hon. Det tar på krafterna att bada, det märkte jag också för jag kan ärligt säga att jag sov i en och en halv timme. Resten av tiden vilade jag.

Det som blev över av dagen använde vi till att hälsa på sambons lillebror, när vi kom hem lagade vi middag och satt i soffan. Välspenderade timmar må jag säga. Har faktiskt känt mig rätt pigg idag och det njuter jag verkligen av för vem vet hur jag mår i morgon? Självklart förutsätter jag att jag ska må bra, negativa tankar ger bara negativt resultat, samtidigt måste jag ju vara realistisk någonstans också. Man kan må lite hur som helst så här på slutet, men jag planerar som sagt alltid för en bra morgondag!

Så, i morgon blir det barnmorskebesök på morgonen, jag ska be om en hinnsvepning om jag vågar (och om det går), då kanske hela karusellen startar ordentligt. Är däremot lite rädd för att jag ska få de där hemska magkramperna igen, BM hade ju faktiskt varit där och pillat litegrann i måndags innan jag fick dem och inte ledde det till någon bebis inte, nädå. Bara bittra tårar och självömkan.
Efter det-hem och full fart med Minna ett tag innan det är dags för hennes och min lunchvila. Dagens höjdpunkt kommer efter det, dusch och bastu i Öjebyn medans sambon sköter ruljansen med barnet. Synd att det inte är ångbastu men man kan ju inte få allt här i världen.
Bla bla bla hem laga middag bla bla.
Sova.
Föda barn. Kanske. Men räkna inte med det.

Bonustisdag

Denna fina illustration använde jag förra graviditeten för att visa hur jag såg ut.
Fortfarande lika aktuell, därför återanvänder jag den. Kan ni tänka er, trots min enorma kroppshydda ska vi idag åka iväg och bada med Minna- här skäms vi inte för "lite" fläsk.

Idag har vi bonustisdag nummer 1, vi får se om det blir någon nummer två men jag försöker i alla fall nyttja de sista dagarna som enbarnsförälder till max. Det är svårt, eftersom jag inte orkar så mycket mer än att klä på mig och borsta tänderna men som tur är har jag nu pappan Fredriksson hemma till den 22:a maj. Han har tagit ut en vecka "Minnadagar" först och främst och det gör det sannerligen lite lättare att orka med livet.
Därav det planerade badet. Det kommer att bli skönt för mig också, lite värme på en värkande kropp är himmelskt.

Plus två

Ingen påskbebis verkar det bli, men vädret har ju varit underbart så jag klagar inte! Jag har suttit inne och tittat på det. Vädret alltså. Mycket trevligt.

Idag kommer vårt egna lilla monster hem, det blev precis lagom länge för att man ska hinna börja sakna henne lite men ändå inte alltför mycket! Nu hoppas jag bara att lillebror ligger kvar ett par, tre-fyra dagar till så att jag (och hon) får lite vardag innan det är dags. Vore ju typiskt om hon kommer hem i eftermiddag och måste åka bort igen i morgon, fast jag misstänker att det inte kommer att bli så. Jag är nästan 100% säker på att det inte kommer att bli så.
Visst är vi lika glada för det?

Men igår hade jag verkligen en bitterdag.
Arg och elak och tjock satt jag hemma och beklagade mig över livets orättvisor- såna dagar måste man få ha ibland.
Idag är jag inte lika bitter som tur är.

En långfredag som denna.

Vad gör folk?

Själv har jag, i brist på barnafödande, satt igång med olika små projekt.
Kylen såg ut som en äckelbomb så den har jag skurat ur. Proppade in så många hyllor och lådor i diskmaskinen som möjligt och hade en otrolig tur att jag till sist fick upp den när den var klar för det hade kilat fast någonstans.

Jag ska putsa fönstret och byta gardin i köket. Sen ska jag rensa ut någon låda någonstans så att bebisens kläder får plats, garanterat dagens tristaste uppgift. Jag hatar att städa ur lådor för ungefär när jag är halvklar (har rivit ur allt) brukar jag bli less och börja med något annat. Det slutar alltid med att jag suckande och stönande rafsar ihop grejerna i en påse och ställer den i en garderob. Nåja, eftersom det är jättelånga fredagen idag borde jag rimligtvis hinna fixa ordentligt.

Just nu har jag tagit paus. Jag lyssnar på urgamla 1001 powerballads och känner mig så där lagomt halvcool.
Nej, innan ni säger något, jag tänker INTE gå ut och sola. Hormonerna gör att jag blir ojämnt fläckig i ansiktet, det ser ut som om någon kastat lera på mig ungefär.

Tror inte...

Tror inte att allmänheten i stort ska få veta när jag åker till BB.
Skickar nog SMS till speciellt utvalda personer i stället, familj och några vänner.

Många lägger ju upp på FB, förra gången meddelade jag att jag räknade värkar... men vi får väl se.
Rätt som det är kommer en detaljerad statusuppdatering och halva världen vet hur öppen jag är mellan benen, hehe :)

Inga tecken på bebis än så nu väntar en lugn och skön påskhelg med MASSVIS av godis. 40 spänn kilot på COOP, gissa om jag ska dit imorrn?!

Jag vet sedan tidigare..

... att inget får en förlossning att starta förutom att bebisen vill ut. Det var alltså inte därför jag idag körde värsta städrycket, utan det var för att jag känner mig pigg som en mört. Hade god hjälp av sambon men mindre god hjälp av ettåringen som mest drog fram alla saker jag plockade undan.

En välbehövlig skurning av tvättstugan hanns med också, mitt i allt. Jag lär sova gott inatt.

I morgon är det onsdag, på torsdag åker Minna med sin farmor och farfar till gammelmormor och gammelmorfar i Västerbotten. Hon blir borta till på söndag så det vore bra planering om unge herr Fredriksson kunde behaga dyka upp i morgon eller på torsdag. Eftersom vi har tänkt att stanna på BB i några dygn skulle det bli perfekt, vi kan komma hem och "landa" på lördagen och få ett dygn för oss själva innan virvelvinden susar in i huset igen. Blir det inte så, må det väl vara.

Grymt trött är jag. Blir att knapra några panodil (det straffar sig att väga ett ton och röra på sig en hel dag) och sen sova.

Jag skulle förresten behöva hjälp av någon frivillig hemmasnickrare att fixa en headboard till sängen, alltså bara en gjord av spånskiva, lite skumgummi eller liknande och nåt fint tyg. Inte speciellt svårt, jag vet, men det är alltid roligare när man är två och jag vill inte lägga mer projekt på sambon- man kan säga att han har mer än nog för tillfället! :D

Tips och råd till blivande föräldrar

*Träna tårna. Det kan visa sig oumbärligt att, som ovan till exempel, vagga med foten. Även plocka upp saker från golvet, öppna kylen osv kan göras med fot och lite vighet. Så work those toes!

*Köp öronkåpor med inbyggd radio. Varför kommer ni nog att förstå.

* Till mammorna- förbered er på att era bröstvårtor kommer att bli brutalt misshandlade. Ni kan aldrig ana....

* Lär er tusentals sånger utantill så ni har något att roa er med om bebisen skriker mycket och ni måste bära, bära, bära, alt. hitta på egna texter till melodier som ni gillar. "Muggeviken" sjöngs flitigt här hos oss i några månader, vi hade temakvällar och sjöng om vardagliga händelser, till exempel bilar som körde förbi på gatan.

Jag har hundratals bra råd att ge så om det är någon som känner sig lite vilsen och osäker- fråga! ;p

Strax blir det BM och blodtrycksmätning. Måste koppla bilen för det är helsikes friskt och kallt ute och det vore ju typiskt om den inte skulle starta.
Nog kan man gå ut och göra det i T-shirt, trosor och foppatofflor?!

Ska vi jämföra?

måndagen den 29:e november 2010

Det kommer inte att hända

Tänkte börja med att säga att INGENTING funkar för att få igång förlossningen. Har druckit mig igenom tre askar hallonbladsthé, en flaska ricinolja, gått på långa promenader, sprungit i trappor, terroriserat sambon när han mest av allt vill sova och inte känner för att mysa med en flodhäst... det funkar inte. Ut kommer bebisen när den vill.

..och inte vill den det idag, däremot har jag fått mysiga symptom på magsjuka. Varit vaken mer än halva natten med riktiga jävla kramper i övre delen av magen, känns som magknip ungefär, eller tarmvred. Så helvetes ont. RISIG i kistan också, om det nu är någon som undrar. Men att det skulle bli en bebis av det, det har jag svårt att tro. Det gör bara vridaomimagenhelvetesjävlagråtont. INTE på "rätt" sätt.

Upplagd av Kicki kl. 11:35 4 kommentarer

Att förfasa sig.

Jag förfasar mig över mycket här i världen, det kan jag inte neka till.

Elaka människor (lättare att säga så än att dra alla typer, ond och elak kan man vara i många olika skepnader),
hemska olyckor,
dåliga dieter,
osv. osv.

Ibland förfasar jag mig över allt samtidigt, andra gånger en sak i sänder.

Idag fick jag en helt ny sak att tänka på och ruska på huvudet åt.
Allt matsvinn.

Nu snackar jag inte Svensson, Sven som köper grönsaker och måste kasta en del för att det blir dåligt, det kan hända vem som helst.
Jag pratar om de stora matvaru/dagligvaru-kedjorna som beställer in fantastiska mängder av allt till fantastiska priser... och sedan slänger bort allt som "blir över".

Jag har nämligen en bekant som jobbar i en av dessa stormarknader, träffade hen (se, jag använder det könsneutrala ordet för att denna bekant ska bli jätteanonym- smart va?) idag och undrade vad hen egentligen gjorde med bananerna. "De ska kasseras", fick jag till svar. Självklart undrade jag varför, i mitt tycke såg det ut att vara fullkomligt ätbara bananer, men tydligen går det inte an att sälja bananer som har en prick på skalet. Fick även reda på att kött och andra produkter slängs samma dag som bäst-före datum, för att folk inte köper det till fullt pris.
Jag förstår problematiken.
Man får fina bananer till samma pris som fula. Man får kött och mejeriprodukter med längre hållbarhet för samma peng som något som "blir gammalt" idag. Rimligtvis kan man inte sälja dessa produkter till ett lägre pris eftersom var och varannan kund då skulle välja att köpa billigare i stället och på så vis skulle ju de nyare och finare varorna bli såna som måste prissänkas. Fattar ni resonemanget? Butikerna skulle förlora mycket pengar på att matsvinnet minskar.
Därför slängs fullt ätbar mat.

En idé som jag fick var att dessa kedjor skulle ge bort frukt och grönt (största svinnet vad jag förstod) till skolor och förskolor, boenden och äldreboenden. Det är som sagt inte möglig mat vi pratar om utan kanske ett äpple som blivit stött i kanten och fått en fläck på skalet. Det påstås ju att barnen äter allt för lite av dessa produkter samtidigt som det är väldigt dyrt för kommunen att inhandla. Kunde inte det vara något? Visst, någon kommer att förlora inkomst på detta och inte vara nöjd, men tänk ändå, fulla fruktfat i varje klassrum, matsal och på varje avdelning på din mormors äldreboende- frukt som annars skulle ha blivit slängd på soptippen.
Frukt som har fraktats från sydligare breddgrader och påverkat miljön genom långa transporter samt bara genom att ha blivit odlad.

Om jag hade en affär skulle då jag göra så.
För att jag är bäst.

Åh, så irriterande!

Jag hatar verkligen att vara sugen på nåt gott att äta men att inte veta VAD jag är sugen på. Som nu till exempel. Jag har gått igenom skafferi, frys och kylskåp men hittar inte det jag söker.... för att jag inte vet vad det är! Jävligt frustrerande och faktiskt mitt största problem i livet för tillfället.

Idag har jag börjat operation "Kom ut bebis". Den är inte speciellt avancerad utan består mest i att jag rör på mig så mycket som jag orkar (inte speciellt mycket alltså, för nu är jag STOR) och tänker glada tankar. Jag är nämligen less nu. Går in i vecka 40 imorrn och har klarat mig från att räkna dagar, tills nu idag. Det är ju fantastiskt, om jag minns tillbaka tror jag att jag började vänta på Minna redan i vecka 33 eller nåt sånt sjukt... nu blir det i alla fall inte så lång tid att gå hemma och bara vänta. Inte för att jag gör det heller egentligen, dagarna går ju i en rasande fart och jag försöker hitta på något hela tiden- idag inredde jag (och sambon) ett av rummen i källaren, jag har tvättat sofftyg och varit ute på en promenad och... en massa saker. Samt tagit hand om barnet jag har här hemma så klart. Någon brist på tidsfördriv finns minsann inte och det är ju en fördel.

Men hörni, nu måste jag faktiskt klura ut vad jag är sugen på i matväg. Kan det vara apelsiner? Bäst att testa.

Hehe

Han ligger rätt.
Han är en "han".
Läkaren guidade oss även till Stigs konditori så vi kunde fira med en bakelse.

Ingen "klump" enligt doktor Rolf, utan en alldeles normalstor liten pojke som mest troligt inte skulle kunna vända sig själv mer, det råder nämligen platsbrist där inne (brukar ni säga plastbrits när ni ska säga platsbrist?) och det blir trängre för var dag.

Nu ska det firas igen, inte med fika utan med något helt annat denna gång. Vad det är kan ni bara gissa er till men det är inte något man kan äta i alla fall.

Upp till bevis.

Idag blir det antagligen en onödig resa till Skellefteå... eller så ligger han med någon annan kroppsdel än huvudet ner och då vet jag inte riktigt vad som händer.

Kanske skulle ta och förtydliga mig, omföderskors babysar fixerar sig inte sällan först när vattnet gått. Däremot brukar de ligga med huvudet ner och inte kunna vända sig åt något annat håll pga. platsbrist.
Min baby har alltså, i alla fall till idag, kunnat vända sig lite precis som han vill. Jag har ingen aning om hur han ligger och det är det som gör mig lite stressad. Jag har börjat fundera lite mer omkring sätesförlossning vs. snitt och skulle gärna vilja veta innan förlossning vilken kroppsdel som visar sig först- kommer han med röven först och säger fuck you eller tittar han ut med sin kala hjässa? Hur som helst, jag vill ha möjligheten att bedöma risker och fördelar med en sätesförlossning och verkligen var förberedd om det nu skulle bli så, jag vill inte att det ska komma som en överraskning.

Som sagt, vi får väl se idag. Rimligtvis borde han inte kunna vända sig mer nu, han är ju trots allt snart färdigbakad och SÅ stor mage tycker jag inte att jag har.

Kommer väl med en uppdatering senare :)

Vi trummar och trummar- nu är det vår!

Idag har det regnat och ruskat och snön har smält som spön i backen (om man nu kan säga så), ingen är lyckligare än Minna nu när det börjar bli lättare att vara ute! Man behöver inga vantar så man kan röra i allt som finns- fantastiskt!

I morgon är det FADERSKAPSBEKRÄFTELSE. För lillebror alltså, sambon har redan erkänt att Minna är hans. Så jäkla sjuk grej, kan de inte bara skicka ett papper som han kan skriva under? Nej, nej, jag måste även intyga att jag inte varit och sprungit på stan och haft mitt lilla roliga med någon annan som då eventuellt skulle kunna vara far till mitt barn.
Stenåldersfasoner. Man slipper det om man är gift... fast vad är det egentligen som säger att man skulle vara mindre otrogen för att man har gift sig? Jajja, vi ska då göra bort det i morgon.

På onsdag ska vi till Skellefteå för att ta reda på om broren vänt på sig eller inte. Det blir ju spännande. En så här rörlig bebis är verkligen inte att lita på, han låg med rumpan neråt i fredags men har snurrat flera varv sen dess så nu har jag faktiskt ingen aning om hur han ligger.

Huff, Puff..

Alltså, konditionen är det inget vidare med. Jag fasar för den dagen, 6 veckor efter förlossningen, jag ska sätta mig ner och gå igenom hur, var och när jag vill träna. VILL, det vill jag verkligen, vad jag däremot inte är så sugen på är att känna mig som en idiot mitt bland alla slanka träningsfreaks. Jag vill ju vara som förut, direkt! Men jag ska inte låta det hindra mig. Hips vips är jag där igen, vem vet, kanske jag tar det hela till en alldeles ny nivå? Jag menar, mitt enda riktiga intresse är väl värt att vårdas, eller hur?

Just nu ligger husmonstret och sover, när hon vaknat ska vi åka iväg till hennes mormor och morfar. Där ska hon sedan spendera natten- jag ska på MVC tidigt i morgon bitti och vill gärna att det besöket ska gå smärtfritt, därför får hon inte följa med. Hon har varit med en gång och det är verkligen inte någon bra idé.

Å jo, förresten, har jag sagt att vi åker till Turkiet i början av oktober? 8 vuxna och 3 barn- inse chansen till barnvakt! Skämt åsido, men ni fattar att jag känner lite hets att inte vara den blekfetaste morsan vid poolen, va? Måste fan ta reda på hur alla kändisar gör, jag har lite svårt att tänka mig att de opererar bort hänghuden, det skulle ju synas någonstans, så det måste finnas andra knep.
Annars kan jag alltid ringa en vän, har en som faktiskt skulle passa för uppdraget "hjälp mig att göra som the famous people do"!

Hela dagen ute...närapå.

...och jag kan säga att jag smorde minsann in mig med SPF 15 innan vi gick ut. Rynkhud är inget för mig!
Minna hade jättetrevligt, jag hade jättetrevligt och sambon också. Lilla damen sov nästan två timmar i vagnen efter alla äventyr och spännande saker.
Hon hittade lingonris, men trodde att det hette "lingonGris", så hon nöffade åt det. Sen slickade hon på en sten, och på en kotte. Till sist åt hon upp lingongrisen.
Nog om den dagen.

Jag har nämligen kommit till insikt om att jag är väldigt lyckligt lottad.
Trots att jag är gravid (okej, nu börjar det väl bli lite tungt men hey, det är bara två veckor kvar till BF) har jag aldrig känt att jag inte orkar göra allt det jag vill göra, i den takt jag vill och när jag vill. Min kropp har hängt med fint och inte ens nu tycker jag att magen är speciellt i vägen. Visst, jag kutar inte uppför Durrnäsbacken i raketfart och jag går ungefär lika fort som en snigel men vanliga saker som städning och sånt går som en dans.
Tycker lite synd om de som får det jobbigt tidigt i graviditeten (allt före v 30 räknar jag som ganska tidigt, eller i alla fall inte sent), det måste vara skittråkigt att inte vara sig själv i så många veckor! Jag skulle då bli jävligt bitter i alla fall. Som jag känner mig nu skulle jag LÄTT kunna vara gravid i någon månad till och det tycker jag bara är bra. Förhoppningsvis har jag kvar samma energi när plutten kommit ut!
Har inte känt av något jättehögt blodtryck idag, kan bero på att jag numera kopplat bort jobbet helt och ägnar mig åt mindre uppstressande saker, så som att strosa runt på Willys i en timme eller två :P

Denna bebis- min sista.

Idag fick jag komma hem efter att spenderat hela helgen på Skellefteå lasarett. Där sprang det omkring folk med bebisar i plastbaljor, folk födde barn till höger och vänster men det enda som hände mig, det var regelbundna blodtryckskontroller.
Jag har ju mått lite konstigt ett tag och det visade sig att mitt blodtryck var förhöjt så de behöll mig på observation i två dygn, nu är jag som sagt hemma igen och Minna jobbar sakta men säkert på att höja trycket igen ;)
Nädå, det känns mycket bättre nu, det verkar som om allt som behövdes var en ordentlig reboot, för nu är mitt tryck ganska normalt om än lite i överkant. Jag har då varken yrsel eller konstiga ryckningar i benen och det tar jag som ett gott tecken.
Däremot känns det som om denna bebis blir den allra sista som får bo i min mage men vem vet, om tre år kanske jag har glömt bort hur knasigt man kan må och bara MÅSTE ha en till... vi får väl se. För tillfället är det ingenting jag ser som en möjlighet.

Å jo, ungen låg i tvärläge igen i lördags när de kollade. I morse med huvudet neråt men ABSOLUT INTE fixerad. Läkaren sa att "fixerad" inte behöver betyda att de sitter fast på något vis, utan om man får en jättejättefull urinblåsa så kan den liksom trycka upp bebisen igen. Däremot trodde hon att han skulle bestämma sig för huvudet först när det väl är dags eftersom han inte velar mellan rumpa och rygg utan mellan huvud och rygg. Vi lär ju märka hur det blir.

Inte så värst händelserik helg alltså, jag hoppas att veckodagarna bjuder på lite mer spänning och äventyr. Kanske någon som vill komma på besök? Eller följa med och bada, slå ihjäl några timmar med pulka och korvgrillning osv osv? Herr Fredriksson är min assistent under dagarna, vilken tur att han jobbar nätter så jag slipper bli sjukskriven. Ni vet ju redan att jag är en snålis och det är ju ingen hemlighet att föräldrapenning och sjukpenning inte klirrar så värst mycket i kassan så jag är nöjd så länge en av oss kan jobba.
När unge Herr Fredriksson är född blir vi ju hemma båda två, i en och en halv månad ungefär, då lever man minsann inte fett men till och med jag måste ju erkänna att det finns saker som är viktigare än pengar.

Just nu sitter jag mest och väntar på att varmvattenberedaren ska bli full i varmvatten så jag kan duscha länge och varmt, tills det varma vattnet tar slut igen. Här i huset får Minna duscha först och hon älskar det. Då vår varmvattenberedare (långt ord) är ganska liten får man vackert ge sig till tåls en stund innan man kan njuta av en redig tvagning i varmt vatten men det är lika skönt ändå.
Min dröm är förresten en ångdusch.
Jag älskar ånga. I pappamatsalen på BB öppnade jag i smyg diskmaskinen när den precis blivit klar och kunde njuta av varm ånga länge, länge. De körde den på 80 grader så det blev supervarmt och superångigt. Helt underbart.
Köp en ångdusch till lillebror om ni ska köpa nåt, men en fullstor så han kan ha den när han blir större.
Tack på förhand.

Surtråkar.

Jag tyckte då det var skitkul att jag brände mig i näsan,
men å andra sidan har jag konstig humor.
Ja, för jag antar, av kommentarsbristen att döma, att ni inte tyckte det var roligt. Då har vi jävligt olika humor helt enkelt, ni och jag. Inget att bli sur över men då undrar jag ju lite VAD ni egentligen tycker är roligt?
* När folk ramlar och slår sig eller tappar något på foten (det skrattar jag åt, men om de gör illa sig ordentligt får jag dåligt samvete)
* Roliga historier (inte så kul tycker jag)
* Lustiga djur
* Konstiga nyheter
* Näpna små barn (Children say the darndest things... aptrist enligt mig).
... eller något helt annat?

Idag har jag då definitivt sjuk humor, jag har inte sovit närapå någonting och sitter på jobbet och försöker få upp ångan. Har ungefär en timme på mig sen börjar dagen på riktigt, kaffe- min bäste vän.
Jag har haft obehagliga ryckningar (mer än myrkryp) i hela kroppen och hjärtklappning i flera timmar inatt, låter väl som panikångest men det höll som sagt i sig jättelänge och panikångest är ingenting som jag har haft tidigare eller känner att det egentligen var trots att beskrivningen stämmer, jag tror helt enkelt på en uppdaterad version av myrkryp.
MEN
Sista skiftet idag.

Näsbränna

Haha,
jag har ju berättat tidigare att en av mina luktcravings är varm ånga från diskmaskinen, nå...
Precis nyss råkade jag sticka dit näsan alldeles för fort och brände mig i näsborrarna.
Vad tror ni de skulle säga på akuten om man kom in med den skadan och förklaringen?

Hehehe.
Den här gången har jag i alla fall lyckats undvika att fisa på min sambo.

Det är faktiskt så.

Kan ni förstå, att trots att det inte var så jättelänge sedan jag hade en pyttebebis här hemma så har jag redan hunnit glömma hur små de egentligen är? Var och hälsade på en kompis igår, hennes lilla fjuttflicka är några veckor gammal och det första jag tänkte var "så där liten var aldrig Minna"! ...men det var hon ju.
Jag vet inte om någon egentligen kan vara förberedd på hur små de egentligen är när de är riktigt färska, själv tycker jag att det är sinnessjukt svårt att föreställa sig. När jag tänker på lillebror ser jag bara en unge i Minnas storlek framför mig- omöjligt, jag vet, men jag KAN bara inte tänka om. Först när han är ute lär jag fatta att nej, det är inte en pojk på 11½ kilo, 80 cm lång.

Sen sist då? Jo, en sväng till Skellefteå i söndags där det konstaterades att lillebror sparkar på bra där inne, fortfarande med huvudet neråt men inte alls fixerad. Hade vid det tillfället ganska kraftiga sammandragningar men inget som verkar ha påverkat något någonstans där nere så min gissning på ett senadrag till unge är fortfarande aktuell.
Blev en tripp dit även idag, planerad. Vi gick igenom en förlossningsplan och diverse önskemål så nu finns allting i min journal, nu är det bara att hoppas på det bästa.

Två skift kvar att jobba fortfarande, ett i morgon och ett på fredag. Hur har tiden kunnat gå så fort egentligen?

...och förresten, Minnas reaktion på att träffa en bebis var väl inte direkt positiv. Hon började storlipa och blev rädd.
"Du vänjer dig, Minna" sa jag. Wait and see, en sån kommer vi att ha hemma inom en snar framtid.

Idag

Idag saknar jag min lilla Mini hela dagen, men efter detta skift har jag bara två kvar... så då kan jag vara hemma och bli spyless i stället ;p

En vecka 37 och en sammanfattning.

Runt omkring mig går det en massa folk med magen i vädret. Vissa är bara tjocka men många av dessa människor har en bebis i magen.
Gemensamt för de flesta som väntar smått verkar vara att graviditeten tar en väldigt stor plats i deras liv, inte bara kroppsligt. Det tvättas pyttekläder och handlas grejor hämningslöst, det tas bilder på magen uppifrån, från sidan, framifrån och inifrån.
Inget fel med det inte, men varför tar alla FÖR GIVET att ALLA känner likadant? Gör alla det, är det bara jag som är annorlunda?
Min första graviditet var skittrist. Jag mådde bra och så, men transportsträckan fram tills dess att Minna föddes var verkligen något av det mest ointressanta jag varit med om. Man blir tjock och orkar inte träna ordentligt, liksom. Visst kändes det kul när hon sparkade och grejade, för det mesta. När man skulle sova var det bara irriterande.

Denna graviditet har jag inte hunnit vara uttråkad, tack och lov. Jag har knappt tänkt på den, räknat veckor och dagar eller gått omkring och funderat på en massa saker. Fullt upp har jag haft, med livet som redan finns här ute i världen.

Jag har mått oförskämt bra, huvudvärk och sömnbrist till trots. Jag har gått upp precis lika mycket som förra gången och vikten har nu stått stilla i några veckor så jag gissar att det inte blir så många fler kilon.
Har inte haft speciellt mycket sammandragningar eller förvärkar. Det jag trodde var foglossning visade sig vara vanliga ligamentsmärtor så de försvann lika fort som de kom. I början mådde jag lite illa men det gick också över ganska fort.

Nu har jag känt mig ungefär som vanligt i ganska precis 25 veckor. Jag kan, till och med så här i vecka 37, glömma bort att jag är gravid. Min mage är inte speciellt stor om man jämför med andras och jag har inga krämpor som jag verkligen lider av och tänker på.
Det mesta som ska göras gör jag utan bekymmer, även om det kan vara lite svårt att klippa tånaglarna. Att dra in magen när man ska passera något som står lite trångt är också det ganska omöjligt men i övrigt känns det som om allt är ungefär som förr, om än det går lite saktare på grund av urusel kondition.
Jag jobbar fortfarande, nästa måndag startar min föräldraledighet. Jag har då ungefär två veckor kvar till beräknad födsel och tror att det blir en rimlig tid att gå hemma och fixa i ordning det sista.
"Det sista" är ALLT. Packa väskor, tvätta kläder, ordna BB-mat till pappan och så vidare.

Jag ska inte bli mer långrandig än så här. Vecka 37 har börjat och jag är som sagt pigg och glad och hoppas på att ha det mesta i ordning när lillebror kommer.

Förresten, om det nu finns någon som läser som har tänkt att komma förbi när det lilla livet är nykläckt, jag har faktiskt en önskan och ett krav.
Önskan är att ni ska strunta i att köpa presenter till lillebror. Om ni nu absolut MÅSTE köpa någonting, ge ett litet paket till Minna i stället. Hon är lite mer medveten, men samtidigt inte SÅ medveten att hon skulle förstå varför bara lillebroren får paket med grejer och inte hon. Låt gärna påskina att det är för hennes skull ni kommer, vi vill ju inte börja med att få någon sorts syskonrivalitet på en gång. Hade hon varit större hade jag nog inte bett om det här men nu är hon inte det och vi vill som sagt få en bra start utan några större förändringar för Minimojen.

Kravet- friskhetsintyg, typ.
I alla fall inte magsjuka nyligt.
Tack.

Dagens inlägg.

I dagens inlägg vill jag passa på att tacka Malla för bak-erbjudandet (alltså bak som i baka, baka liten kaka), det uppskattar jag men jag måste tacka nej.
Dels för att jag aldrig gör ett skit för henne, jag känner mig som en snål jäkel som får barnkläder och grejor till höger och vänster utan att ha något att ge tillbaka och dels för att när ungen väl är utpressad kommer detta hus att vara fikafritt för all framtid amen. Utom när det är kalas och sånt, då får man bita i det sura äpplet (den söta tårtan?...). De som kommer och vill titta på bebisen får, precis som förra gången, nöja sig med kaffe, om de inte tagit med sina egna bullar. Då kan de möjligtvis få äta dem.
Varför så sur-tjurig om fikat, undrar ni säkert nu?
Det handlar inte om det, egentligen.
Det handlar om att jag egentligen inte är någon fikamänniska, jag vill inte lura folk att tro att jag är en fikamänniska och känna mig tvungen att alltid ha fika hemma utifall någon skulle komma förbi- folk ska veta att här finns inget fika att hämta.
Mest av allt är det väl för att jag inte litar på mig själv, kanske. Dagarna av hejdlöst frossande är över så fort lillebror ser dagens ljus och jag kan garantera att jag inte kommer att kunna hålla mig om jag har en massa Malla-fika hemma. Jag har minsann sett hur gott det ser ut!
Så tack, men nej tack!

Jag kommer senare i år att presentera min alldeles egna utmaning, den blir något att bita i men med mycket planering och stenhård disciplin så kommer den nog att gå vägen!

Huvudvärken, för er som bekymrar er över mig, försvann först sent igår eftermiddag. Jag grinade igår morse för att det gjorde så ont, då kom Minna med snutten och tutten och erbjöd dem så snällt, för visst känns ju allt lite bättre med snutte och tutte till hands? Hon strök mig så försiktigt i håret och fastän jag fortsatte grina var tårarna som kom just då faktiskt "jagälskardigmestihelavärlden"-tårar.

Nu ska jag faktiskt ta och planera morgondagens äventyr, jag är klar med dagens känns det som.

Har jag förresten berättat att jag fått cravings? ... och inte vilka som helst. Förutom apelsiner, som jag äter ungefär tusen av per dag, så har jag två lukt-cravings. Den ena är ångan som kommer ur diskmaskinen när den precis blivit klar och man öppnar den. Tur att vi har diskmaskin.
Den andra är lite ohälsosam och därför försöker jag att minimera gångerna jag ger mig hän och sniffar... det är nämligen bensin-avgaser. Från bilar (helst äldre modeller, de luktar mer) och SKOTRAR! Aaaaaah.... jag får lust att gå över till OK och ställa mig bakom en skoter på tomgång bara jag skriver om det! Det går inte att beskriva i ord men det luktar så förbannat, förbannat gott! Jag vet som sagt att det inte är nyttigt, inte för mig och framförallt inte för bebis, men att någon enstaka gång råka ställa sig i avgasmolnet... jag kan inte låta bli.

Hårdkokt

Inatt har jag sovit som en sten, ni vet så där så man har ont i skallen när man vaknar. Skallen var dock inte det enda jag hade ont i. Oftast är jag nuförtiden uppe och kissar en sjuttioelva gånger per natt, det kommer sig naturligt då bebis pressat ihop blåsan till en mikrodel av vad den brukar vara. Det blev NOLL toabesök inatt. Ni kan ju tänka er hur det kändes? Milt sagt inte bra. Men det problemet var snabbt löst och nu är det bara huvudvärken som inte gått över.

Dagen bjuder på finfrämmande från Luleå, stadsbesök och mest troligt ett och annat skvaller. Vet ni, för att spåra ur lite, ibland önskar jag att jag skrev den här bloggen anonymt, för då kunde jag skriva precis vad jag ville. Om jobb, konstigt folk och sånt. Egentligen har jag massor att tissla och tassla om men.. det vore dumt. Jag får fortsätta att kläcka ur mig triviala saker i stället och vara nöjd med det.

Finns det någon i min närhet som har ett Baby Nest att låna ut? Ett MJUKT, inte ett sånt med hårda kanter. Lillebror är sugen på ett sånt så att hans far inte råkar rulla över honom nattetid. Det är väl mest jag som nojar men ändå...

Same, same, but different baby.

Denna lilla brutta vände sig själv rätt väg i magen och fixerade sig i vecka 37+någonting. Detta upptäcktes precis innan vändningsförsöket skulle påbörjas och jag låg och storgrinade för de skulle sätta en kanyl på min hand.
Lillbebisen i magen skulle inspekteras idag och hade, tro det eller ej, vänt sig OCH fixerat sig under natten. Är nu i vecka 35+3 och har hört ryktas att andra barnet oftast fixerar sig närmre förlossningen än första barnet.
Stämmer det, i stort alltså? Fattar ju att det inte gäller för alla men OM det nu brukar vara så, ja, då har jag bråttom. Jag har ju den här och hela nästa vecka kvar att jobba, har inte plockat fram eller tvättat några babykläder, inte packat BB-väskan eller skrivit klart förlossningsplanen som jag ska ha med mig när jag träffar barnmorskan i Skellefteå nästa vecka... alltså, jag har inte gjort något. Jag är definitivt inställd på en v. 41-unge igen, vilken överraskning om han inte skulle vänta tills dess!
Vore just typiskt. Den här gången har jag nämligen inte alls någon stress i kroppen, han får stanna hur länge han vill (inom rimliga gränser så klart) och lika nöjd är jag.

Tiotusenkronorsfrågan; När tror ni han dyker upp? Själv gissar jag på 13/4, eller allt efter det. Beräknad födsel är 6/4.

Nu till något betydligt mer intressant.
PÅ COOP HAR DE FOTHYVLAR!
Jag köpte en idag, mina fötter ser seriöst ut som kom och hjälp mig. Nu jävlar ska jag hyvla på tills blodet rinner, min stora skräck är att föda barn med äckliga förhårdnader på fötterna.
Om jag får tummen ur arschlet ska jag boka tid för fotvård också, bara för att riktigt veta att jag i alla fall inte behöver skämmas för fossingarna.
För jag ser inte fötterna så mycket, jag bara filar och hyvlar lite överallt och hoppas på det bästa. Rätt som det är sitter jag väl där med stortån i handen men vill man vara fin så får man väl lida pin.