tisdag 31 december 2013

Nu är det fest!

Barnen har fått russin och en dricka med sugrör. Själv svepte jag en festis apelsin, en gravid kvinnas bästa vän. Sambon är nere i källaren och maskeringstejpar lister och dörrkarmar, han har fått sig en dosa lössnus och en rulle dasspapper som han kan torka sin snoriga näsa med. Jag och ungarna ska gå till affären alldeles strax och försöka smitta så många som möjligt med snorbaciller. Sen ska vi vara ute i tio minuter. Efter det gör vi ett försök att piffa upp oss, lagar lite mat och äter den. I vanlig ordning går ungarna och lägger sig vid 20, jag och mannen lär slockna kring 22. Lite sent men det är ju ändå nyårsafton... ;) Gott nytt år på er! Mitt nyårslöfte för 2014 är att föda barn, jag kommer inte att misslyckas.

Snabba tankar.

Tid har jag haft men definitivt inte ork, har det egentligen inte nu heller men..

Detta med att beskatta socker och onyttig mat, det tycker jag bara är bra. På AB haglade kommentarerna om överförmynderi och "staten ska minsann bestämma allt" tätt och jag undrar hur vissa egentligen tänker.

Skräpig mat är billigare än nyttig. Resultat; alla har inte råd att köpa nyttig mat utan måste köpa skräpig, vilket leder till att de som har en fet plånbok har en smal midja och tvärtom. Så en skattehöjning skulle göra allt mer rättvist, förutsatt att skatten på nyttig mat sänks. För tro det eller ej, ingen har dött av att inte ha råd att köpa godis eller chips eller en hamburgare för 10 kr. Däremot trillar många av pinnen på grund av felaktig kost.
Att "bara de rika" har råd att köpa slisk och fett är väl ändå bättre än att många skippar billig mat pga att det är dyrare?

Fram för en "onyttighetsskatt".

-----------
I morgon är det 2014.
Hela familjen börjar det nya året med en hejdundrande förkylning. Det känns sådär. Positivt är väl att vi väntar på en ny familjemedlem, att lägga ut huset till försäljning och att vi kommer att vara föräldralediga tillsammans under 5 av årets 12 månader.

Nyårsafton firas hemma, med lite god mat och snorpapper. Det sistnämnda ej för förtäring. Av oss vuxna i alla fall, småbarnen kan man inte lita på.

lördag 28 december 2013

Det är dags att skatta bort sockret | Daniel Swedin | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article18090049.ab

Någon som har någon spontan tanke angående detta? Själv har jag flera, utvecklar vidare när jag har lite mer tid :) just nu tittar jag på en show, nämligen. Minnas morgonshow. Sång och dans, väldigt underhållande.

fredag 27 december 2013

Jag kommer att glömma.

Jag är väl medveten om att jag börjar bli lite till åren. Det vet man när man hela tiden säger "tiden går så fort" och "har du sett vad det ska bli för väder i morgon".
Jag är även på det klara med att minnesförmågan avtar i takt med att åldern ökar. Därför har jag bestämt mig.
Varje dag asgarvar jag åt något roligt som ungarna säger eller gör. Idag, till exempel. Minna kommer springandes och ropar "Mammaaaaa! Jag är bajsnödig"! En sekund senare kommer lillebror efter och ropar han också; "Mamma! Ap-nödig"! Jag höll på att dö av skratt.

Ovanstående är bara en av de roliga grejerna som ungarna gör eller säger som jag kommer att glömma bort inom en snar framtid. Mitt enda nyårslöfte blir därför att köpa en liten bok där jag skriver upp allt sånt där som bara jag och barnens far tycker är roligt. Då kan vi skratta åt det på ålderns höst som ju lär komma snart... tiden går ju sååååå fort.

Jinx?

"De har iallafall inte varit sjuka med feber sen i oktober. Det är ju bra". Så sa jag igår då ungarna var helt tokiga, jag tänkte vara lite positiv. Inatt 01.30 vaknade Lilleman med hosta och smittfebran, så var det med den optimismen. Snart sitter jag med två sjuka barn och minst två sömnlösa nätter.

torsdag 26 december 2013

Julkarameller

Dessa två var det finaste under granen! Jag och julen är nu kompisar, efter 15 års ovänskap. Tänk vad två små kottar kan göra för julstämningen! :)

tisdag 24 december 2013

God jul!

-18 ute och jag måste tanka bilen innan jag rullar hem från jobbet. Handsklös. Det skulle inte förvåna mig om jag tappar ett finger eller två på kuppen men vad gör väl ett finger mindre när det är julafton?

Direkt när jag kommer hem ska barn, sambo och jag själv packa in oss i bilen och rulla mot badhuset för jultvagning. Jag älskar det faktum att det förhoppningsvis kommer att bli en ny jultradition för oss, vem kan tycka illa om några timmars plaskande i bassängen i stället för att bara gå omkring och vänta på tomten?
Att barnen blir rena är bara en bonus.

Känner ingen stress, ingen hets och ingen irritation.
Mår bara ganska bra och njuter av mitt gravidlugn.

Hoppas att alla får en fin julafton, ta hand om er <3 p="">

söndag 22 december 2013

Förresten det här med "hen"..

Det kan inte ha undgått någon som är någorlunda uppdaterad att många nästan svimmar av ilska när vårt nya pronomen, "hen", används. Den arga massan förfasar sig över könsförvirring och avsaknad av könsidentitet, barn kommer att uppfostras som "hen-ar" och inte ha någon aning om huruvida de har en snopp eller snippa.

Tänker ni så, ja då tänker ni fel.

"Hen" är ett substitut. Min bebis i magen, till exempel. Jag vet ju vad det är för en kvalisort där inne, men några av er vet det inte. I stället för att kalla bebisen för "den" eller "det", ganska abstrakt i mitt tycke då just dessa ord syftar till föremål och objekt, kan man då säga hen. Han eller hon.

När min bebis kommit ut och heter Putte eller Klara blir det genast lite tydligare, jag tror inte att mina vänner och bekanta kommer att benämna ungen hen då. Förutsatt att jag inte kallar hen för Putte-Klara, då kan vi får ett litet bekymmer.

Men, låt oss för skojs skull säga att jag arbetar på förskola. Jag ska berätta något för en förälder, något som involverar ett annat barn men situationen kräver inte att jag nämner barnet vid namn eller specificerar vilket kön barnet har. Då kan jag, för att få lite omväxling i mitt berättande, byta ut "barnet" mot hen. "Ett annat barn bråkade med ditt barn idag. Hen har sagt förlåt och de är vänner igen". Könet på det andra barnet är i detta fall totalt ovidkommande.

"Hen" handlar inte om att ta bort någons snopp eller snippa. Det är snarare en signal om att vad någon har mellan benen är oväsentligt, eller att man helt enkelt inte vet, vilket är fallet med många henbebisar i magar.

Min treåring är fullt medveten om att hon har en snippa. Lillebror har en snopp, det har hon minsann sett (och nypt), ur den kan det komma kiss och den fungerar i princip likadant som hennes snippa fast den är utåt. När han med stor förtjusning hänger den utanför blöjan tittar hon och suckar. "Stoppa tillbaka snoppen Wille, den ska vara i blöjan annars pinkar du utanför". Hon vet att pappor inte kan ha bebisar i magen och har med skräckblandad förtjusning insett att små bebisar kommer ut någonstans där nere.
Vad min treåring däremot är lyckligt omedveten om är att hon, just för att hon har en snippa, förväntas vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt och leka med dockor, barnvagnar och köksattiraljer. Jag är fullständigt på det klara med att hon kommer att upptäcka även det en vacker dag och när den dagen kommer hoppas jag att vi varit så pass lyckade som föräldrar att vår dotter kommer att göra precis vafan hon vill ändå. Detsamma gäller vår son och vår bebis, vad hen nu än har mellan benen.

Juletid, juleklapp och julefrid?

För första gången på kanske 15 år ser jag fram emot julafton.
Flickebarnet, som än så länge inte har någon egentlig koll på högtider, har undrat och funderat över det där med julklappar och tomtar och jag kan knappt vänta till tisdag morgon. Hennes min när hon inser att det är dagen J kommer att vara obetalbar. Lillebror är en härmapa så en sekund efter hon gjort sin min lär han göra en prick likadan.

Jag har köpt julklapparna.
Jag bakar inte, och jag lagar ingen mat. Vi är fortfarande så unga att föräldrar och svärföräldrar sköter den biten, men jag gissar  att tiden kommer när det är upp till oss.
Då drar vi naturligtvis till Thailand varje år. Förutsatt att jag vunnit de där miljonerna jag fantiserade om tidigare i veckan. För miljoner, det lär behövas om barna-alstrandet fortsätter i samma takt som nu (förhoppningsvis gör det INTE det, känner att min kropp kanske skulle behöva vila åtminstone tre, fyra år och efter det är jag ju nästan pensionär).
Summa summarum- jag känner ingen stress alls. Mitt mål är att ALLA julhelger framöver ska vara befriade från spring och ångest, att julklappar inte ska få så mycket fokus och att alla i min familj ska tycka att det är roligt och mysigt med jul. Nästa år vid denna tid kanske vi bor någon helt annanstans där vi faktiskt har plats att rymma en hel massa folk, då kan jag nästan lova att julfirandet blir hos oss. Bor vi kvar i vårt lilla hus är det i princip en teknisk omöjlighet då det ska klämmas in fler ungar än vad som rimligen får plats på så liten yta.

lördag 21 december 2013

Vita lögner

"Jag är inte trött. Jag behöver inte vila idag, jag kan ligga i soffan och se på TV istället". Självklart. Det slutade så här.

Egen tidszon

"Mamma, jag vill ha en klänning på mig NU".
"Du får vänta, klockan är bara sju och jag dricker kaffe".
"Men min klocka är tio i fyra"!!!

En av oss har helt fel.

onsdag 18 december 2013

Lagen om alltings jävlighet.

I måndags bokade jag tid för en besiktning av grunden på huset vi tänkt köpa. "HURRA!!!!" tänkte jag när herr Besiktningsman hade en tid redan idag, att inte behöva vänta över jul och nyår är ganska perfekt.
På måndagseftermiddagen ringde herr Mäklare till min sambo och förklarade ursäktande att fru Hustant minsann hade varit jättenoga och SKOTTAT FÖR ingången till krypgrunden. Med jord. Som nu är frusen. Sambomannen och mäklaren kom överens om att en stark man behövdes. Denne starke man är min sambo så idag ska han försöka skotta bort den frusna jorden. Funkar det så funkar det, annars blir väntan betydligt längre än över julhelgerna.

Jag bytte skift på jobbet så att jag också kan vara med. Vad tror ni händer? Jo, personen som ska jobba dagskift ringer och sjukanmäler sig, en timme före beräknad ankomst. Alltså nu på morgonen. Man kan ju inte rå för att man blir sjuk men jag kände blodtrycket höjas en aning. Typiskt. Som tur var kunde vår enda vikarie ta skiftet så nu sitter jag och väntar på honom medans jag njuter av en lugn morgon, den första på länge.

Vår lille son har lärt sig att klättra ur spjälsängen. En alldeles förträfflig kunskap, om ni frågar honom. Vansinne, om ni frågar mig. Vi var ju tvungna att revidera vårt beslut om stor säng för några veckor sedan, den pyttiga mannen vaknade nämligen vid 04.30 varje morgon och var enormt förtjust över att kunna kliva ur sängen och väcka övriga familjen, alldeles själv. Vi gick omkring som zombies, allihopa.
Nu verkar det inte bättre än att vi får vänja oss vid att vara vakna vid den tiden. Jag gråter inombords men vetskapen om att barn blir större och då sover lite längre håller mig levande. Skräckhistorier om ungar som föds och förblir extremt morgonpigga hela livet undanbedes. Släck inte mitt hopp.

Ser ni, jag är lite positiv trots allt.

Graviditets-update.
Jag är nu i vecka 23, 22+4, och mår väl okej. Hjärtljud, blodtryck och annat var bara bra vid förra kontrollen och den lilla bebisen i magen verkar växa som den ska. Den sparkar nu så att det står härliga till och på utsidan ser det ut som att jag har en extremt orolig mage.

Mitt enda bekymmer när det gäller just graviditeten är jobbiga kramper i magen, liknande dem jag fått de gånger barnmorskan försökt göra en hinnsvepning på mig i slutet av graviditeten. Vaknar på nätterna av att det gör helvetes ont längst upp i magen, plågsamt. Annars är väl allt som vanligt mest, något tjockare än genomsnitts-jag men det är ju då inget som helst konstigt med det.
Jag googlar om k-vitamin, avnavling, vidöppen bjudning och såna intressanta saker. Tillmatning, amning... hade nästan trott att googles årliga lista skulle se helt annorlunda ut, så mycket googlar jag, men tydligtvis finns det fler än jag som letar och de letar helt andra saker. Eller sidor, för den delen. Varför googlar man aftonbladet? Är det inte lättare att skriva i adressfältet?

Nåväl. Jag har väl kommit till slutsatsen att desto mer man vet, desto fler frågor har man. Att vara källkritisk på internet är inte det lättaste, mycket som från början ser ut att vara seriösta studier visar sig i slutändan vara någons personliga åsikter. Det är svårt att  sålla. Jag tycker lite synd om dagens sjukvårdspersonal som kanske ibland, mot bättre vetande, måste ta hänsyn till att någon läst något på internet och avsäger sig (eller kräver) en viss sorts vård på grund av detta. Förstår ni vad jag menar? Självklart är det bra att man kan få information men man måste nog någonstans ha i bakhuvudet att den informationen måste kompletteras, speciellt när det gäller sjuk- och förlossningsvård.

Jag ska i alla fall inte bemöda mig med att byta barnmorska. Kommer i stället att ta kontakt med förlossningen och fråga det jag behöver fråga om. Efter min senaste förlossning litar jag på att de är kapabla att svara på mina funderingar. Jag vet inte om jag har nämnt det men även denna födsel kommer att ske i ett annat landsting. Av förklarliga skäl kanske, den andra blev ju en helt annan upplevelse tack vare personalen i Västerbotten.


Nu tar jag en till kopp kaffe och inväntar vikarien. 

måndag 16 december 2013

Tidsfördriv

Sitter i barnens lekrum nere i källaren och försöker hålla dem nöjda tills det är dags att börja med middagslagningen. Lättare sagt än gjort men än så länge går det okej.

Bilden föreställer årets Lucia i vårt hus. Hon lussar gärna varje dag och lucialinnet är numera nattlinne. Hon ser ut som en gammeldags mentalpatient när hon kommer glidandes i sina tofflor om morgnarna.

lördag 14 december 2013

Hipster

Klockan är 21.10. Jag har precis lagt mig och hoppas på snar insomning och en hel natts sömn. Hippt. Jag kan nog vara den tristaste människan i världen.

fredag 13 december 2013

Jag har insett!

Nu har jag äntligen kommit till insikt.

Min enda, stora chans att bli lite tätare (i plånboken alltså, inte någon annanstans) finns i lotter. Sannolikheten att jag vinner en större summa, 100000 eller över, är extremt liten. Däremot så är den betydligt större än att jag ska hitta mycket pengar på gatan.
Så nu har jag bestämt mig för att köpa två lotter per vecka. Troligtvis lär jag inte vinna men chansen finns ju ändå...
Pengar kan inte köpa lycka, blablabla, men det behöver jag inte. Jag är redan lycklig. Det skulle bara vara skönt att kunna vara lite slarvig med slantarna någon gång.



torsdag 12 december 2013

MVC, husvärdering och andra ytterst spännande saker.

Igår var mäklaren förbi och värderade vårt hus. Det ser bra ut. Hoppas bara att folk är köpsugna efter jul och nyår. Ett hus där framåt vårkanten sitter väl aldrig fel?

Nu på morgonen åker jag direkt från jobbet till MVC och barnmorskebesök. Jag känner mig väl inte speciellt upprymd över att åka dit, för det första är det bara de trista rutinkontrollerna (jo, jag vet, superbra för att kolla så att allt står rätt till yadda yadda) och för det andra så har jag slarvat med järntabletterna och vill kunna fortsätta förneka att jag behöver de illamåendeframkallande, magstörande rödlila pillren.
Barnmorskan på MVC är inte samma som den jag hade de andra två graviditeterna och jag upplever att jag saknar min förra. Man ska kanske inte jämföra men kunskaps- och erfarenhetsmässigt hade min förra betydligt mer att tillföra. Att höra "jag vet inte riktigt" på var och varannan fråga gör att det känns smått onödigt att ens fråga något.
Men kontrollerna lär väl utföras så som de ska och jag har ändå bestämt mig för att ringa en förlossningsbarnmorska i ett senare skede för att försöka få lite klarhet i vissa saker. Så jag nöjer mig kanske med det, om jag nu inte får ett ryck och provar byta.

I morgon är det lucia och jag har inte planerat något luciafika eller luciatåg för barnen. Det kanske gör mig till en sämre människa, vad vet jag, men mina barn verkar inte speciellt "gå i tåg"- benägna hur som helst. Går den ena bakom den andra knuffar bakomvarande genast omkull den som går framför och intar ledarposition. Detta upprepas tills dess att någon gör illa sig eller tills jag avbryter spektaklet, ett vrålande luciatåg klarar sig nog både vi och far/morföräldrar bra utan. Kanske nästa år. Eller året därpå, vi får se. Tids nog får de nog äta lussekatter och tåga fram med ljus i hår.

måndag 9 december 2013

Hallonbåtar

Visst är de snygga, mina två små lintottar?!
Fast hade de varit mer morgonpigga hade jag definitivt adopterat bort dem på momangen. Kanske.

Muntergök

Jag har varit gladare, och piggare. En unge vaknade vid 04. Den andra 06. Båda är nu trötta och griniga, med en timme kvar till lunch ska vi nu gå ner i lekrummet och försöka underhålla varandra så gott det går. Mörkt och svalt gör att barnen sover bättre.. Jo men visst. Undrar hur det skulle se ut om det var ljust och varmt?!

fredag 6 december 2013

Den där känslan..

..när man vaknar efter en hysterisk skräckfilmsmardröm (innehöll både hotell, pensionärer, gömma sig under sängen och människor som knuffas ner i blöt betong) och sedan inser att man inte kan somna om för det finns inga vapen att ta till UTIFALL ATT. Det är då man accepterar att vara vaken resten av natten och skrämma upp sig själv ännu mer med sina egna tankar.
Mardrömmar är inte en av mina favoriter när det kommer till gravidåkommor. Dock en verklig sådan.
Saknar att ha sambopappans sällskap extra mycket just nu.

torsdag 5 december 2013

Nu ska det kontrolleras.

Idag ska Minna på kontroll. BVC ska försäkra sig om att hon verkligen fyllt tre år och kan alla saker en treåring bör kunna för att godkännas i deras papper.
Jag är lite orolig över att de ska säga att hon minsann nog fyllt fyra.

Skämt åsido, jag tycker faktiskt att det är ganska kul och intressant att åka dit någon gång nu och då för att uppmärksamma allt som barnet faktiskt lärt sig och kan. Man tänker ju inte precis på det när man är hemmavid, det blir något naturligt som bara händer, det där med kommunikationsförmågan och allt det fysiska.
Jag har läst skräckhistorier om folk med övernitiska bvc-sköterskor men "vår" är då allt annat än nitisk. Hon är som en liten pepparkaksgumma, supergullig.

Jag blev faktiskt sur över artikeln jag delade igår. Inte just över samsovningsdelen, men den där tvåtimmars-rekommendationen för nyförlösta. Hur har de tänkt sig att det ska gå till, egentligen? Ska en undersköterska stå och glo på barnet de första två timmarna medans det ligger på mammans eller pappans bröst? Ska de peta föräldern i sidan med en lång pinne om man råkar slumra till? Jag vet inte jag, men de första två timmarna är man som mor ganska upptagen med både det ena och det andra- efterbördsskede, ev. ihoplappning, dusch, få på sig kläderna utan att bloda ner sig helt, pinkkontroll, ringa samtal till nära och kära, klämma i sig lite mat- och så uppe i varv av alla endorfiner och hormoner som koppen fylls av. Jag har aldrig hört talas om en kvinna som somnar på sekunden efter att ha klämt ut en unge. När allt det där är färdigt däremot, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, kan det hända att man slocknar och sover djupa snarksömnen. Speciellt om man, som jag, levt med grava sömnproblem under sista veckorna av graviditeten. För egen del hade jag sinnesnärvaro nog att lägga ifrån mig babyn i den lilla plastlådan, något som tydligen inte uppskattades av sköterskorna då de faktiskt, utan att jag märkte det, var inne och plockade upp babyn, tilläggsmatade honom samt drog på honom ett extra lager kläder. Efteråt undrade de varför han låg i lådan. Att jag sov så djupt att jag inte märkte att någon var inne i rummet och tog min baby tycker jag är ett alldeles utmärkt svar på den frågan.

Hemma har jag somnat med baby på magen, ammandes, sittandes- ja nästan ståendes ibland men då sover man som mamma inte lika djupt. Man märker varje liten handrörelse och vaknar av en knappnål som faller. Men vilken normal människa skulle vakna av att lilla bebis slutar andas? PSD händer även om barnet sover i sin egen säng, skrämmande nog. Även vid ett sånt tillfälle skuldbelägger föräldrarna sig själva. Man borde ha märkt det. Men vissa saker här i livet kan vi inte hindra, hemska saker händer.
Mammor går ut med barnvagnen, blir påkörda, bebis dör. Hände här för inte så länge sedan. Bör vi sluta gå ut med barnvagnen?

onsdag 4 december 2013

Ytterligare en sak man inte bör.

http://www.expressen.se/halsa/nya-bud-sov-inte-med-spadbarnet/

Kanske ska avskärma ungen helt från omvärlden så minskar risken ännu mer? Låt den sova i en skrubb?
Eller avråd från att åka bil med barn för risken finns ju att man krockar?

tisdag 3 december 2013

Stor

Uppspelt

Jag är nog den som är mest exalterad inför Minnas födelsedag. Synd bara att hon vaknar före skam, jag har inte en chans att väcka henne med paket på sängen om jag inte vill kliva upp vid 4.
Nu är det precis 3 år sedan vi åkte till förlossningen. 3 dygn senare åkte vi hem med en pytteliten Minna, den finaste flickan vi någonsin sett <3

måndag 2 december 2013

Den stora Tröttheten.

Ibland blir jag bara så less på allt. Less på att vara morsa, på att ha hus, på att traggla mig igenom dagarna och göra samma saker som jag gjorde dagen innan. Välling, barnskötning, städning, tvättning... oftast kommer denna stora trötthet under schemavecka 1, vår jobbigaste arbetsvecka. Vi hinner ses en timme på eftermiddagen, sen ska någon av oss iväg och jobba natt. Dagen efter har den andra personen dagskiftet. Det rullar på hela veckan, utom en dag då vi är lediga under dagtid. Att vi jobbat helgen före, den ena dag den andra natt, gör knappast saken bättre. Men nu är måndagen avklarad i alla fall, nattskiftet hägrar för min del och i efterhand brukar man inse att veckan försvunnit som en blixt. Just nu däremot, när vi är mitt i den, känns den avgrundslång..

Till helgen har vi barnen hos farmor och farfar lördag-söndag, då ska huset storstädas och julpyntas och förhoppningsvis får vi lite tid över till att äta något gott och se en film eller kanske bara sova.

Lilla Minna har idag blivit erbjuden 15-timmarsplats på en förskola några kilometer ifrån där vi bor. Den tänker jag tacka ja till, är ju närmre än 3 mil t&r som det var till den andra förskolan vi fick som förslag. Jag är medveten om att vi är extremt lyckligt lottade som inte "behöver" förskola trots att vi båda jobbar heltid men nu känns det verkligen som att det vore bra både för oss och lilla fröken att få lite tid ifrån varandra då och då.

Nu blir det 20 minuters taktikvila innan jobbet.

En liten uppföljning!

Min klump i halsen.
Den är nu borta! Alla prover visade att jag mådde bra och själva sköldkörtelförstoringen var bara en reaktion på dunderförkylningen jag dragit på mig. Jag saknar den inte, varken klumpen eller förkylningen.

Det var väl egentligen bara det jag hade att följa upp. Lite trist men ändå bra att jag inte har fler åkommor att fundera över.

Efter diverse gravid-krämpor så som illamående och jättetrötthet har jag nu hittat tillbaka till min form (ganska rund) och mår i princip som en prinsessa. Visst mår jag illa men inte tillnärmelsevis lika illa som tidigare vilket jag ju är tacksam över. Illamående är inte min grej, jag tycker så synd om mig själv att jag nästan lägger mig ner och ger upp.
Mer än hälften av de 280 dagarna har gått men mina graviditeter tenderar att hålla i sig lite längre så vi säger väl att det är ungefär 150 dagar kvar nu, jag hyser inga som helst förhoppningar på att föda på utsatt datum. Willes 2-årskalas den 16e lär gå av stapeln utan en liten bebis närvarande, det är dock tveksamt om jag kommer att kunna vistas i köket då magen lär dominera och ta plats. Synd.... då måste sambopappan sköta fikastöket... synd.

På onsdag blir Minna-ärtan hela 3 år. Älsko-tjorvungen. Hon är nog den envisaste, finaste treåring jag känner. Fortfarande obeskrivligt avogt inställd till att ta på sig kläder, prinsesskläder går bra men andra är det mer kinkigt med, och fortfarande besviken över hur jobbigt det är med naturliga behov så som att kissa. Att gå på toaletten är slöseri med tid, tycker Minna. Det stjäl av de roligare sakerna i livet, därför har hon satt i system att vänta in i det sista innan hon går på dass.
Hon är en stor flicka, längd- och viktmässigt närmar hon sig nog en normal 4-åring, men i huvudet är hon bara tre. Ibland glömmer jag bort mig och tror att hon är äldre än vad hon är.
Tänk att det är tre år sedan jag satt med magen i vädret och var bitter över att ungen aldrig ville komma ut. Det skulle räcka med ett barn, sa jag, för graviditeter var inget för mig. Nu sitter jag här och väntar mitt tredje barn.

Jag har alltså varit gravid delar av 2010, 2011, 2012 och 2013, samt kommer att vara det de första 4 månaderna av 2014. Fem i rad, inte illa av någon som tycker att det är sisådär att vara på tjocken. Men det är ju barnen jag vill åt, och ska sanningen fram så är det inte så hemskt ändå. Jag har nog blivit vuxen, någonstans efter vägen.

söndag 1 december 2013

Ingen startsträcka.

Här är fullt upp från sekunden barnen slår upp sin små blå på morgonen. Byta blöja, morgonpink, göra upp eld, hämta tidning. Slå på kaffet, fixa välling, mata katten. Avstyra syskonbråk, servera välling. Skynda att skumma igenom nyheterna innan flaskorna tömts. Precis nu har barnen kastrullkonsert i vardagsrummet. Två låtar på repertoaren, old Macdonald och Lilla snigel.

Sen när visas förresten julkalendern 8.45?! Är det kanske helgtider? Mina barn gör ingen skillnad på veckodagarna, här vaknas det kring 06 oavsett, att det är kallt och vinter och mörkt och helg skiter de högaktningsfullt i. Så att ändra programtider på helgerna är inte populärt, det ruckar deras världsbild. Och min lugn-tid.

lördag 30 november 2013

Smakprov

 
Så här snygg blev lillkillen på ett av fotografierna som jag fick som smakprov igår. Resten kommer till veckan, jag längtar efter att se hur de blev!
Sambopappan undrade först vad det var för en unge. Han har svårt att komma ihåg ansikten tydligen, väldigt svårt.
 
Notera jättefötterna. 25-or, vid 20 månaders ålder. Snart får storasyster ärva skor av honom!
 
 

torsdag 28 november 2013

Alltid finns det något att vänta på.

Att bli avlöst från sitt nattskift till exempel, det väntar jag på nu.

Mest av allt väntar jag på att få bilderna från fotograferingen av mina barn. Det var en timmes helvete och jag hoppas verkligen att det var värt besväret.


Under kategorin övrigt nytt kan jag ju nämna att vi var och tittade på ett hus igår. Det var helt okej och jag skulle definitivt kunna bo där. Meeeen.... kan man kalla det ett I-landsproblem när man är irriterad över att man redan har ett hus som måste säljas först? Jag gissar att man kan det. Mäklaren kommer i alla fall till oss nästa vecka för värdering, då får vi se om det blir bu eller bä från hans sida. Mäklare brukar väl oftast säga "bä", de är de mest överdrivet positiva människor jag vet (alla utom en som jag träffade men han har gått i pension nu) och inbillar folk att de kommer att få sälja huset på två röda och gå med superstor vinst.
Jag är negativ. Bättre det än att bli besviken, i alla fall när det gäller husförsäljning.

onsdag 27 november 2013

Rumpnisse

Så här ser den ut, Ärtan3. Vacker och snygg om jag får säga det själv. Oformlig klump om allmänheten får välja. Jag ser då minsann att den liknar mig, tolka det som ni vill.

tisdag 26 november 2013

Bacillbärare?

Jag gick till affären för att köpa panodil. I entrén luktade det starkt av krääääk. Kanske kontraproduktivt att gå dit för att köpa medicin då? Nu väntar jag med spänning för att se om spysjukan dyker upp eller ej. Det är ju inte luftburna men... Jag kanske glömde att tvätta händerna när jag kom hem. Tur att nya tvättmaskinen levereras i morgon..

måndag 25 november 2013

Frågor, frågor...frågor.

Jag undrar över lite allt möjligt nu för tiden.

Till exempel om man ska våga köpa ett hus trots att man inte har sålt det man har. Nu ligger ju vårt hus inte ens ute till försäljning ännu men med lite fix och trix skulle vi nog kunna vara klara med det vi vill göra till januari någon gång. Huset vi funderar på är till salu...

Sen har jag funderingar kring bebisar och förlossningar. Jag googlar och googlar men hittar inget vettigt svar på frågan om varför mina två första barn föddes i vidöppen bjudning. Ser jag konstig ut där inne? Var det slumpen?
Är det därför förlossningen tar så lång tid på sig att starta på riktigt? Kan jag förvänta mig samma nu inför tredje? Om tredje roterar som den ska där i magen, sjunker ner och förlossningen kommer igång "som vanligt", kommer den då liksom att bara ramla ut då syskonen har banat väg med sina extra breda vidöppna bjudningar?
Många frågetecken, lite svar. Det enda jag fått fram är att om man föder första barnet i vidöppen bjudning är sannolikheten att nästa barn föds så 8% större. Bådar inte gott inför nästa med andra ord.. jag är säker på att det kommer att gå bra men jag är nyfiken på hur skedet blir när barnet kommer ut helt som det ska, jag tyckte ju att FL med nummer 2 var lindrig trots ett långt öppningsskede och två timmars krystning, tänk hur lätt som en plättsmet det skulle vara om lilla Ärtan 3 låg rätt vid utfärden!
Det är länge kvar så jag hinner nog fundera färdigt på den frågan. Finns väl inte så mycket jag kan påverka just där.

Jag undrar även över när trissvinsten kommer, vad jag glömt skriva på handlingslistan och i vilken vecka jag ska på nästa barnmorskebesök.


söndag 24 november 2013

Tålamod

När man kämpat med en trilskande 18-månaders sen 04.30 utan att förlora tålamodet trots "kasta tutten vill ha den tillbaka" och "sparka av täcket bre om mig"-lekar. Då känns det som ett hån när man kliver upp 06.30 för att tända i kaminen och TÄNDSTICKORNA ÄR SLUT. 18-månaders pojken har bajsat ner sig och 3-åringen tjatar om välling. Tur man är händig med tändstålet. Satte fyr på alltihop. I kaminen alltså, inte familjen.

torsdag 21 november 2013

Tusenlapparna flyger och far.

Denna skitdag avslutades med att tvättmaskinen tyckte att det var dags att lägga ner verksamheten. Känns bra, jag hade plånboken så full med tusenlappar att den höll på att sprängas. Ungefär.

Två monster och en slöfock.

Dessa två var huliganer i magen. Ultraljudsbilder blev uppochner, det vändes och vreds och hetsboxades fram till födseln och efteråt har de varit precis likadana.
Igår fick vi en titt på Nummer 3. Den lilla var så lugn och skötsam, låg och vinkade mot "kameran" och verkade allmänt tillfreds. Kanske detta barn blir en lugn liten plutt? Har inga större förhoppningar men att uppleva en bebistid utan kolik och jobbigheter hade inte varit helt fel :)
Allt såg bra ut och jag tänkte "skönt, tio armar och tio tår". Sen höll jag på att börja garva högt mitt i allt. En tioarmad bebis, det vore nåt det!

onsdag 20 november 2013

Nyfikenhet och dumstruten på.

Med risk för att verka lite schizofren (eftersom jag har i praktiken noll läsare till min blogg) ska jag försöka utveckla min känsla för det här med facebook lite tydligare.

Jag hade några hundra "vänner" på min lista. Vissa riktiga, andra knappt avlägsna bekanta. Några släktingar. Många människor som finns runtom i min närhet.
Jag blev less på att ständigt ha alla dessa personer i mitt liv utan att ha dem i mitt liv, så att säga. Man vet precis vad dessa människor gör, eller man TROR att man vet precis då man ju baserar sitt "vetande" på statusuppdateringar som kanske inte alltid är sanningsenliga och definitivt inte ska betraktas som fakta. Men man hör aldrig av dessa människor. De kommenterar på något här och på något där, så långt finns det livstecken, men sen är det dött förutom kanske ibland då något meddelande ploppar upp på chatten.
Man får kalasinbjudningar och dopinbjudningar via facebook. Det säljs saker och skapas sidor för hästar som inte finns. Mammagrupper diskuterar bebisvantar tills vantarna trasas sönder och råd ges angående hur man ska kunna virka den snyggaste prinsessbakelsen.

Det känns bara så meningslöst, någonstans. Sedan jag stängde av sidan har folk ringt och frågat om det hänt något.
Jajjemän, har jag svarat. Det har hänt ett under. Jag känner inte längre ett behov av att veta alla dessa onödiga saker, folk får ha sina separationer och skilsmässor för sig själva och deras barn får jag titta på i verkligheten och inte på en bild.
Typ.

Jag är inte så nyfiken, längre.


På tal om nyfiken, idag är dagen U!

tisdag 19 november 2013

Stick ut ögona på 'na bara..

Stort rabalder över barnprogram igen, den här gången är det "Philofix" som får stå i skamvrån för att ha lemlästat en docka och gjort en lampa av den.
Jag gissar att redaktionen sitter och tjurar över lättstötta föräldrar.
Men alltså, på allvar. Hade min treåring råkat se det hade jag nog blivit rabiat. För det första hade hon garanterat försökt leta fram närmaste vassa föremål, med en treårings list är allt möjligt bara de lägger manken till, för att sedan hacka sin docka i småbitar. Att fortsätta hacka på lillebror- inte heller det en omöjlighet. Nu finns jag ju alltid i närheten och hade med största sannolikhet avbrutit blodbadet redan vid dockslakten men ÄNDÅ! Det var nog det dummaste pyssel jag någonsin hört talas om och då ligger ändå pärlplattor och tomtar av toarullar högt uppe på min lista.

Vilka barn är ens intresserade av att ha en sönderstucken docka som LAMPA? Personligen hade nog mitt 6-åriga jag slängt ut den genom fönstret redan första kvällen.

Det finns mycket knäppt här i världen, varför göra den ännu knasigare?

söndag 17 november 2013

Ritualen.

Jag "Sov gott, Minna".
Minna "Mamma.... Jag måste bajsa".
"Näää, du var ju nyss på toa".
"Men mamma snälla jag måste ju"! Tror ni det är sant? Näpp. Nio gånger av tio ett falskt påstående, ungen är inte skitnödig.
Tror ni jag vågar chansa? Näpp. Den tionde gången brakar det till i byxan och jag är inte den som är den men att torka bajs ur en säng är inte min favoritsysselsättning. Så cirkusen fortsätter, dag efter dag. Tjoho.

fredag 15 november 2013

Viktigt.

Jag kallade på personalen och personalen kom. Att panta burkar är ingen lek, notera de allvarliga minerna hos personerna i illustrationen. Att personalen kanske har viktigare saker för sig en fredag kl 16 är oväsentligt.

Facebook bye-bye!

Helt allvarligt, jag har inaktiverat mitt konto och avinstallerat appen på telefonen. Jag kände att jag störde mig så sjukt mycket på så många människor och var inte speciellt sugen på att ta bort dem som "vänner" då jag vet att det skulle ha blivit sura miner.

Så jag skiter i allt i stället. Är det nu någon som verkligen vill mig något så finns ju alltid telefonen att ringa till.
Men vad ni än gör, skicka inga mms med er själva som seriefigurer i någon "rolig" situation. Inte i någon situation överhuvudtaget. Jag tror att det var seriefigurerna, bitstrips, som fick bägaren att rinna över till sist. Det kan vara bland det fånigaste jag har sett, platsar i alla fall definitivt på topp tio. Ta inte illa upp om ni använder det. Att jag tycker att det är fånigt behöver inte betyda att det är det utan det är helt enkelt min åsikt.

Då var det avhandlat, tror bestämt att nästa punkt på dagordningen blir att ta mig en varm dusch.

söndag 10 november 2013

Barn nummer 3.

Rubriken kräver väl ingen större förklaring, eller?

Sambon, som efter Willes födelse proklamerade för BB-personalen att "här blir minsann inga fler barn", lär få svårt att förklara hur detta egentligen kunde hända. Eller det har ju sin naturliga förklaring förstås men hur han KUNDE LÅTA det hända.

Ärtan 3 (bra fantasi när det gäller arbetsnamnen va?) är preliminärt beräknad till den 16e april, Willes tvåårsdag. Jag gissar att ultraljudet kommer att flytta detta datum en aning samt att min benägenhet att ha barnen inhysta några veckor längre kommer att resultera i barnafödande någon gång i slutet av april, början av maj. Ultraljud, det gör vi kring den 20e. Prick då om jag minns rätt, jag måste ringa och dubbelkolla för jag har faktiskt skrivit upp två olika datum.

Hittills har jag mått ganska skitdåligt, både i kropp och knopp, men det börjar kännas lite bättre. Jag är i vecka 18 och extremt sugen på biffnudlar och mandariner, gärna tillsammans. Minna ser fram emot bebisen medans Wille skriker NEEJ och slår mig varje gång jag säger att jag har en bebis i magen. Det kan bli kul, det här... men det får vi ta då. Jag är mest nyfiken på om ungen kommer att ha kolik eller inte, något för vadslagningsfirmorna kanske? 2/2 har ju skrikit som besatta så chansen att den tredje kör i samma hjulspår är väl ganska stor, men det är också ett framtida bekymmer.

Så, nu vet ni det.
Jag hade berättat det tidigare men har faktiskt inte tänkt på det.

lördag 9 november 2013

Dagar som denna.

Idag har jag ärligt talat haft en riktig skitdag.

Båda småttingarna vaknade strax före 05, den ena gladare än den andra. Vi har nämligen påbörjat projekt "sova i samma rum i stora sängar bägge två"- för barnen alltså vi kan redan sova i storsäng- vilket innebär förtjusning och förväntan och "titta jag kan kliva ur sängen själv"- upplevelser. Samt tydligen tidiga morgnar. Det kom inte som någon större överraskning direkt så just att vakna tidigt var väl ingen större fara.

Problemen började när hunden blev bajsnödig. Med en sambo på jobbet spelar det liksom ingen roll att 1 ½-åringen har 39 graders feber, jag måste likväl klä på mig och barnen för en tur ner till åkern då hunden vägrar att bajsa på gården. Strategi: klä på äldsta först, skicka ut henne att vänta på gården med hunden. Problem: hunden fäller ungen med en snygg hockeytackling och drar av henne vanten. Vante över hela gården. Lösning: Ta två panodil.
När vi alla var påklädda och hundbortdragna vantar återförenade med rätt barn parkerades båda barnen i vagnen. Iväg! Problem: barnen har blivit tyngre och det har kommit snö. Att putta vagnen känns som att putta ett klippblock i motvind. Lösning: se det som ett träningspass.

Väl nere på lilla åkervägen släpper jag lös barnen. Direkt uppstår ett... javisst! Problem: andra rastar sina hundar där och det finns gul snö. Treåringen äter den gula snön. Lösning: finns ingen, bli arg och gorma hjälper tydligen inte och vagnen har vi lämnat en bit bort eftersom jag inte orkade knuffa den längre.

När hunden beslutade sig för att hon skulle äta upp vår katt, som även han ville följa på promenad, brast ett litet blodkärl någonstans långt in i min hjärna. Jag vrålade mitt värsta vrål efter hundhelvetet som självklart sket fullständigt i det.  Då hivade jag upp två barn (mina) över axlarna och sprang till vagnen. De placerades i densamma och hunden fick sig en redig utskällning när hon väl kom tillbaka. Puttade hem vagnen med barnen i och gick in.

Efter några timmar, alldeles för många enligt mig, var det dags för lunchvilan. Det tog 1 ½ timme att få ungarna att somna och jag förbannade mig själv för att jag ens kommit på tanken att ha båda barnen lösa när de ska sova.
Men fint i deras rum, det blev det allt.

fredag 8 november 2013

Schnyggt

Det fina blåmärket jag fick som minne av tisdagens provtagning. Nu väntar vi bara på resultatet, kommer det att visa på svaga blodkärl, månne?!

onsdag 6 november 2013

En klump i halsen.

Googlar man "klump i halsen" får man fram strupcancer och panikångest som mest troliga alternativ. Efter idag lär man även hitta min blogg men det är sekundärt.

Då detta med klumpar i halsar har varit högst aktuellt för mig på senare tid ska jag utveckla det en smula.
Jag var ju lamslagen av en extra aggressiv förkylning häromveckan. Den gick, så som förkylningar sig bör, över men lämnade efter sig en ovälkommen klump i halsen. Jag tänkte först att det var slem som satt fast och svalde som en galning för att försöka få bort det. Inget hände, trots att jag gick omkring som en idiot och svalde luft hela dagarna. Eller jo, jag rapade ganska mycket men det hjälpte inte i klumpfrågan.
De senaste dagarna har den som växt och har nu blivit ganska obehagligt stor. Den syns inte men jag kan lova att den känns! Då jag inte var speciellt övertygad om att jag hade varken strupcancer eller panikångest valde jag att få en 2nd opinion hos en riktig doktor.

Så, för att göra en ganska lång historia kort- om ni får en klump i halsen KAN det förutom ovanstående sjukdomar även vara en förstorad sköldkörtel. Nu vet ni det.


Några andra grejer som kan vara kul att veta är att jag åkte på jobbet utan strumpor igår kväll, hallen är fortfarande inte klar och i morgon ska vi åka till IKEA för ungarna ska få en ny säng. Vi har tillsammans listat ut att den bör rymmas i bilen, gör den inte det kan ni få höra historien om de som köpte en ny säng men var tvungna att lämna den 20 mil hemifrån.

måndag 4 november 2013

Två i rad

Efter två helvetesdagar ringer jag ni assistans och leasar ut ett av barnen. De ser otroligt snälla ut på bild men skenet bedrar.

söndag 3 november 2013

Bara före

Allt tar längre tid än man tror. Torktid på färg?! Vad är det för påhitt? Här är iaf en före-bild. Inte en förebild.

fredag 1 november 2013

Gör om, gör rätt!

Jag har länge funderat på hur jag ska lösa ett hall-problem vi har hemma. Liten hall + många skor och mycket kläder = halvorganiserat kaos.
Häromveckan fick jag äntligen rätsida på hur det ska se ut för att fundera på bästa möjliga sätt. Alltid en bra början. Sen började jakten på sko- och hatthylla.

Då jag, i mitt huvud, vet precis hur jag vill att det ska se ut har jag så klart även en klar uppfattning om vilka möbler jag vill ha. Bekymret med detta är att jag bor i en stad med väldigt begränsat utbud samt att jag har en begränsad budget som ställer till det lite då och då.
Efter många resor till stadens möbelaffärer, humöret sämre och sämre för varje gång, hittade jag det jag sökte på en köp&sälj-sida på facebook!

Nämligen:


Dessa relativt otympliga men absolut optimala hallmöbler hämtades igår, de ska slipas och målas för att sedan hängas på plats. Då det finns ett hundratal människor (ironin flödar) som är fruktansvärt intresserade av min hall så kommer jag faktiskt att lägga upp före- och efterbilder, om inte annat för att jag själv ska kunna förundras över den totala skillnaden.



tisdag 29 oktober 2013

Det verkar tomt!

Det ser ut som att jag inte har en enda läsare kvar här på bloggen men sånt är väl livet antar jag! Ger man upp i flera månader får man sannerligen skylla sig själv!
Inte för att jag lider av det, jag har nog mått mer dåligt över min superhemska dunderförkylning tror jag. Tack och lov börjar jag ana slutet i tunneln, jag mår bättre och än så länge har ingen av ungarna insjuknat. De skulle bara våga! En släng av barnmagsjuka är nog för hela vintern.

Jag hade dagen från helvetet igår. Unge herr Wille vaknade på sin allra sämsta sida, detsamma gällde fröken Minna. Hon blir ju tre år nu i december och fastän jag är en sån som inte "tror" på trots så måste jag erkänna att det finns något sådant som "treårshumör". Hon har upptäckt att hon är en egen liten person med en stor vilja som kan göra livet surt för både mor och bror. Det slutade med att jag baxade in båda barnen i bilen och åkte till stan. Där hämtade vi upp en kompis som vi åkte hem med, dagen krävde en stödperson!
Timmarna gick, om än långsamt, och när kvällen kom var Ärtan helt slut. Vredesutbrott tar kraft. Hon somnade på fläcken, det var knappt att sagan blev läst.

Idag är en annan dag. Har eventuellt tänkt åka in till stan och familjens hus men inget är bestämt riktigt än.. vet inte riktigt vilken grad av självplågeri jag orkar med idag.

söndag 27 oktober 2013

Bakning

Wille serverade mig en kaka men den var då förjäkla torr. Han lär inte vinna "Hela Sverige bakar" precis....

lördag 26 oktober 2013

Dyrt och heligt

Idag lovar jag på heder och samvete att jag inte ska skrika på ungarna en enda gång. Jag har nämligen tappat rösten och ju högre jag försöker prata desto mindre ljud kommer ur min mun.

fredag 25 oktober 2013

Brist på fantasi.

Julen närmar sig med stormsteg.
Jag vet inte om jag nämnt det tidigare men julen är definitivt inte en av mina favorithögtider. Mitt i smällkalla vintern ska man bege sig ut på stadens torg och hitta perfekta julklappar till familjemedlemmar, man ska vara glad och finklädd fastän man bara fått sova en halvtimme natten innan och man ska äta en massa konstig mat, inte bara en utan kanske tre eller fler gånger beroende på hur ens familjekonstellation ser ut! Själv håller jag mig till skinka, potatis och köttbullar, det jag känner igen från resten av året.

I alla fall så känns det väl ändå lite roligare med julen nuförtiden, vi har ju barn och dem kan man skrämma med tomten och få sig ett gott skratt. Skämt åsido men jag tycker ändå att det känns lite bättre, att köpa julklappar till ungarna och deras små kusiner är ju betydligt mer givande än att köpa en slips till sin far, exempelvis.
Nu har jag dock fått härdsmälta i systemet. VAD ska jag köpa till mina barn?!? Småsaker som pussel och så är ju givna, någon liten bok och en eller annan penna .. men sen då? Vad gillar de i treårsåldern? Vad gillar de i tvåårsåldern? Kan man köpa en sån där Bobbycar som inte är en Bobbycar men kallas det för det liknar ändå en sån, med prinsesstryck och massa knappar som spelar prinsessmusik till Wille? För han ÄLSKAR verkligen dem. Måste jag i så fall köpa två så att de inte slår ihjäl varandra i kampen om vem som ska leka med den? Vi har ju haft en Blixten McQueen men den glömdes ute i regnet och dog.
Jag tycker att det är skitsvårt.
Det kanske slutar med att jag köper en ny dammsugare till mig själv och skriver att den är till ungarna för de leker då som allra bäst med dammsugaren när den väl är framtagen.

Från det, till kamelfrågan.
Jag var ju tvungen att googla för jag fick inga svar alls! Märkligt, jag som bara haft uppehåll sen april!
Jag letade då fram svaret.
Men jag säger det inte, orkar man inte svara så orkar man inte VETA! Eller nåt.

Nu ska jag försöka bli frisk genom att dricka en massa kaffe. Jo, för jag är fortfarande döende om än det känns lite bättre.

torsdag 24 oktober 2013

Döende

Nu är det nämligen så att jag tror att jag har någon sorts mördarbakterie i halsen och näsan. Jag har ALDRIG NÅGONSIN tidigare varit så här förkyld.
Som om hon hade ett 6e sinne insåg Minna att jag inte skulle orka hålla reda på henne som jag brukar så hon blev ett spottande skrikmonster. Tack och lov så lider Wille fortfarande av sviterna efter helgens magsjukeutbrott (det slapp jag iallafall) så han var lugn och foglig.

Bäst att jag försöker sova ihjäl den här jävla skiten. Gonatt.

onsdag 23 oktober 2013

Jag lyckades!!

Jag lyckades med ett mobilinlägg! Jag gjorde det alldeles själv utan någon som hjälpte mig, en tapperhetsmedalj kan eventuellt vara på sin plats!

Man ska inte ha för tätt mellan inläggen, har jag fått berättat för mig, det var därför jag tog uppehåll från april i år. Nu har jag MASSOR av saker att tala om, framförallt barnen, barnens blöjor och barnens göranden och låtanden, vilket är vad jag sysslat med mest hela tiden.

Nu däremot, har jag en fråga till er som eventuellt läser detta.

Jag och sambon har precis kommit hem efter en fantastisk resa till Turkiet. På bussen på väg till hotellet uppstod dock lite delade meningar då vi började diskutera vilda djur. Jag menade på att det var livsfarligt att sitta utan bälte i bussen då den ju faktiskt skulle kunna råka krocka med en vildkamel som kom utspringandes. Sambon å sin sida, hävdade bestämt att något sådant som en vildkamel inte existerar, de är bara sadlade och pyntade och visas upp på parkeringsplatser runt om i Turkiet.
"Nonsens", sa jag då. Självklart finns det vildkameler! ALLA djur har väl en vild motsvarighet? Vildhund, vildkatt, vildhäst, vildkamel. Vart kommer annars alla tama kameler ifrån, om man får undra?

Vad tror ni? Jag vill helt enkelt inte googla trots att det kanske skulle vara det mest självklara, för då får man bara någon trist förklaring liknande sambons. Jag tror ändå inte att det är så.

Resan var, när jag tänker efter, en resa full av kontroverser. Redan på flyget på vägen dit började det. I flygmatslådan låg en helsikes massa små påsar innehållandes allt från bestick till socker. Så långt var allt okej, vi öppnade dem i tur och ordning. En våtservett att torka händerna med, så praktiskt! Men, vad var det i DEN lilla påsen? Vi studerade noga förpackningen. "KREMA". Efter en stund fick jag en snilleblixt. Självklart var det handkräm i den, så man kunde smörja in sina händer efter att ha torkat dem. Flygplansluften är ju torr och så, de tänker verkligen på allt nu för tiden. Glad i hågen rev jag upp påsen, döm om min förvåning när ett vitt damm puffade upp.
"JAG HAR FÅTT MJÄLTBRAND I MIN!!!!" utbrast jag, och knuffade intensivt i sambon. Han satt med ansiktet djupt begravet i en tidning och låtsades inte höra, kvinnan i sätet framför tittade diskret (trodde hon ja) bakåt och jag märkte att flera stycken började skruva på sig i sina säten. Efter att ha konstaterat att det mest troliga var att det inte var mjältbrand började jag fundera på vad det kunde vara. Det tog ändå ganska länge innan jag kom på att det var grädde till kaffet.

Nu hoppas jag verkligen att jag ska kunna fortsätta blogga med någorlunda regelbundna inlägg, det är ju ett fantastiskt bra tidsfördriv!

Ja man måste ju..

Men måste testa, som alla andra. Annars är det ju lika bra att lägga sig ner och dö medans man inser att man är gammal och mossig och aldrig kommer att hänga med i utvecklingen.

onsdag 17 april 2013

Vissa saker blir lidande.

Men visst är det så. Vissa saker blir lidande av att jag har en miljard andra saker att göra- bloggen är en grej som får sista prioritet. För jag får tyvärr inte betalt för att blogga, även om jag skulle önska att så var fallet.
Min svenskalärare undrade till och med om jag skrev "till vardags", men så är ju inte fallet.

Hur som helst, här finns inga direkta nyheter att ta del av, men veckan som gått har bjudit på några personliga höjdpunkter.

Wille har fyllt ett år. Jag vet inte NÄR tiden har gått men det har den bevisligen gjort. Ungen är ju ett barn nu, inte en bebis. Han springer lika fort som sin syster och pratar värre än en sportkommentator.

Jag fick betyget A på en inlämningsuppgift, för övrigt den första uppgiften jag lämnat in.

Det var väl egentligen bara det.

Plus att vi äntligen har en hund i huset igen. Negativt för alla som är allergiska, men positivt för mig som tydligen älskar att ta hand om varelser och gillar att skura skitiga golv.

torsdag 4 april 2013

Kovändning

Morron.

Jag hade tänkt att skriva ett sånt där trevligt, mysigt inlägg om solen som stiger över horisonten och lyser på den bländvita snön.

MEN, jag blev irriterad för när jag startade datorn upptäckte jag att någon hade stängt av den justprecispåsekundeninnan batteriet var på väg att dö. Då var jag tvungen att hetsa för att hitta laddaren (jag är på jobbet, den ligger på olika ställen varje gång) och få upp pulsen innan klockan ens slagit sju. That grinds my gears!

Hela morgonen är inte förstörd men det var otroligt nära.

Skiftet är snart slut, jag har fem minuter över och dricker mitt morgonkaffe samtidigt som jag skummar nyhetssidor och facebook i jakt på något läsbart. Jag finner inte speciellt mycket, naturligtvis, och det ska jag väl egentligen vara glad över. De flesta nyheterna (och de största) är ju ändå oftast dåliga.

Det blir en solig dag idag ser det ut som, det är jag glad över för vi ska packa in barnen i bilen när jag kommer hem, sen ska vi åka iväg till några kompisar och grilla korv med ungarna hela förmiddagen.
DET är livet det!

tisdag 2 april 2013

A work of art

Många på FB lägger ut en massa konst. Även en massa konstigt men det hör inte till saken.

Jag kan ju inte vara sämre jag så här kommer mitt senaste alster, en skapelse född ur en kulspetspenna på en post-it lapp.

"Eye-haj"

Originalet skrynklade jag ihop och kastade i soporna men jag kan rita en till om det är någon som vill ha. Eller så kan ni rita en själva.

söndag 31 mars 2013

En riktig påsk.

Påsken är inne på slutspurten och man kan väl säga att jag fått mitt av lidande och långsamhet.
Långfredagen inleddes med en sömnlös natt pga. hostande barn och skällande hundar, vi gjorde morgon strax före fem och jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle överleva dagen. Funderade starkt på att ringa sambon, som var på jobbet, och försöka övertyga honom att ringa in en vikarie och komma hem.
Men dagen gick, trots allt, om än långsamt. Wille pinkade på mig. Båda barnen var risiga i magen, jag bytte tre bajsblöjor inom loppet av en kvart när det var som värst.
Centrifugen på tvättmaskinen slutade att fungera när jag tvättade en kudde.
En lång långfredag med andra ord.

Påskaftonen började ännu sämre, med uppstigning strax efter 04.
Det enda jag har att säga om den dagen, som var igår, var att jag var trött. Min tröst i tillvaron var naturligtvis framflyttningen av klockan, sommartid! Med lite logiskt tänkande räknade jag ut att ungarna då skulle stiga upp kring 06, för de kan ju inte klockan och fattar inte att jag lurats genom att ändra den en timme!
I morse vaknade Wille klockan fem i vanlig ordning. Framflyttad tid.

Då fick jag nog.
Jag må vara morgonpigg men någonstans har även jag en gräns och den går vid 05.30, så nu är det hårda tag med vilorna på dagen. Jo, för glinen har ju satt i system att snarka och sova flera timmar varje dag för att kunna vakna  före fan- de är inte dumma må ni tro!

Förväntar mig ett litet resultat redan i morgon då de var vakna 45 minuter längre än vanligt ikväll... men vi får väl se. Rätt som det är sitter vi alla tre och tittar på soluppgången i morgon.

torsdag 28 mars 2013

Brutalt ärlig.

Jag hade ju visioner för 2013.
Visioner för träningen, resor, mig själv.

Bittert nog, men ganska förklarligt, så blev det ingenting av det.
Jag antar att det inte hade varit speciellt kul att sitta på ett flygplan i flera timmar med ett diskbråck i ländryggen men det känns ändå surt.

Vad gäller träningen så är det aldrig för sent, nu är jag ju tillbaka på banan med själva livet så snart kör jag igång igen. Kanske redan nästa vecka, mest troligt!

Ljuset och lite varmare väder gör väl sitt också. Inse att jag har varit fånge i mitt eget hem hela vintern, jag kan utan att överdriva hävda att december-mars varit de värsta månaderna i mannaminne.

Men, dåtid är dåtid och trots att jag visserligen är besviken över allt som inte har blivit så kommer ju tillfällena tillbaka. Att gräva ner sig är inte min grej så nu blir det nya tag, med allt!

Påskhelgen spenderas med sambo, barn, tre hundar och två katter.
Djurvakt!
Hoppas på mycket sol så att fräknarna får sitt och ungarna kan vara ute mest hela tiden.

måndag 25 mars 2013

En sån känsla..

När man efter 24 timmars frånvaro (jobb och andra kul saker) kommer hem från jobbet och möts av tre underbara familjemedlemmar!

En minut senare börjar två av dem storlipa och man kommer ihåg hur det är att vara hemma med barnen.
Men nog är det skönt att få sakna dem då och då!

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att våren är i antågande, men jag gissar att det är fler än tio, och det bara idag. Det värmer i hjärtat, för allt blir så mycket enklare när man kan vara ute hela dagarna och slipper klä på ungarna sjuttiofyra lager kläder bara för att tvingas ta av dem en stund efteråt då någon av dem poopat i byxan.

Missförstå mig rätt, jag älskar vinter, snö och kyla men när man har en massa fler att göra i ordning känns det mer jobbigt än kul. Därför längtar jag nu till ett väder (och en temperatur) som tillåter mig att skicka ut barnen iklädda endast blöja och tröja!

..och så Wille-Pille





Oftast en glad liten skrutt!

lördag 23 mars 2013

Äntligen hemma (jag gör saker omständiga).

Nuförtiden använder de flesta mobilen när de ska fotografera, till vardags i alla fall. Så även jag. Jag kan inte tala för andra men själv är jag fruktansvärt dålig på att föra över bilderna till datorn vilket resulterar i triljoner (eller ungefär 700) filer på telefonen innan jag kommer till skott.

Idag sköt jag. Döm om min förvåning när datorn sa att det fanns 2295 filer att överföra?! Nåja, tänkte jag, den brukar veta bäst.

Den visste fanimej inte ett skit och förde över dubbletter, tre gånger om. Alla bilder jag någonsin tittat på via telefonen, på internet osv, hamnade på min dator. Jag kan säga med en gång, för er som undrar, att NEJ, inget snusk. Jag tittar inte på snusk i telefonen. Skärmen är för liten så man ser inte ordentligt.
Hur som helst, jag har rensat och ordnat och fixat i flera timmar. Mappen "Minna 2011" var den som blev färdig. Ändå bra, nu har jag bara sjutton mappar kvar att göra i ordning.

Här är några highlights från Minnas 2011;






Min tanke är att ordna upp alla bilder och mappar i kronologisk ordning, det går visserligen lättare om man har färre än 2295 filer att gå igenom men då blir det liksom ingen utmaning.....

Sjuka värld.

Trodde ni på allvar att jag hade försvunnit för gott?

Det gjorde i alla fall jag.

Den gångna vintern har bjudit på ett sällan skådat mindre helvete, en enda stor prövning har den varit och jag kan med rätt stor säkerhet säga att jag varit vid depressionens rand.

Allt började med förkylningar. Sömnlösa nätter och förkylningar. Vid jul skedde ett smärre mirakel, inte Jesu födelse utan Wille sovelse. Han började sova hela nätter och lyckan var total. I en vecka. Då pajade sambon ryggen och blev sjukskriven från jobbet vilket innebar att inte heller jag kunde arbeta eftersom han knappt kunde ta på sig strumporna själv, än mindre sköta om två ungar.

I slutet av januari var han okej igen, då blev båda ungarna dunderförkylda. Wille sov INTE hela nätterna. Denna förkylning höll i sig i en evighet, tills dess att de fick magsjuka.

Veckan innan min 30-årsfest vaknade jag en helt vanlig tisdagmorgon och kunde inte röra mig. MIN rygg hade kraschat, lagt av, sagt upp sig. Jag bet ihop, det blev lite bättre och 30-strecket passerades och firades med ett party den 23:e februari. Den 25:e, en måndag, skulle jag fästa en kylskåpsmagnet i tvååringshöjd.
Det var ett misstag.
På tisdagen åkte jag in på akuten och blev inlagd på sjukhuset med diskbråck och låsningar av alla de slag. Jag blev utskriven efter en vecka och då kändes det rätt okej. Ungefär två dagar efter att jag kom hem blev ungarna sjuka.
Sambon blev sjuk.
Tillvaron kändes sjuk.

Nu börjar det kännas lite bättre igen. Vi har alla varit friska i sju hela dagar, vädret är vackert och snart kommer våren.
Jag har börjat plugga.
Wille började gå när han fyllde tio månader, jag gissar att det kommer att göra underverk för våra trötta ryggar. Han är fortfarande odöpt dock, tror bestämt att han får ett dop i ettårspresent.