Smakprov

 

Så här snygg blev lillkillen på ett av fotografierna som jag fick som smakprov igår. Resten kommer till veckan, jag längtar efter att se hur de blev!

Sambopappan undrade först vad det var för en unge. Han har svårt att komma ihåg ansikten tydligen, väldigt svårt.

 

Notera jättefötterna. 25-or, vid 20 månaders ålder. Snart får storasyster ärva skor av honom!

 

 

Alltid finns det något att vänta på.

Att bli avlöst från sitt nattskift till exempel, det väntar jag på nu.

Mest av allt väntar jag på att få bilderna från fotograferingen av mina barn. Det var en timmes helvete och jag hoppas verkligen att det var värt besväret.


Under kategorin övrigt nytt kan jag ju nämna att vi var och tittade på ett hus igår. Det var helt okej och jag skulle definitivt kunna bo där. Meeeen.... kan man kalla det ett I-landsproblem när man är irriterad över att man redan har ett hus som måste säljas först? Jag gissar att man kan det. Mäklaren kommer i alla fall till oss nästa vecka för värdering, då får vi se om det blir bu eller bä från hans sida. Mäklare brukar väl oftast säga "bä", de är de mest överdrivet positiva människor jag vet (alla utom en som jag träffade men han har gått i pension nu) och inbillar folk att de kommer att få sälja huset på två röda och gå med superstor vinst.
Jag är negativ. Bättre det än att bli besviken, i alla fall när det gäller husförsäljning.

Rumpnisse

Så här ser den ut, Ärtan3. Vacker och snygg om jag får säga det själv. Oformlig klump om allmänheten får välja. Jag ser då minsann att den liknar mig, tolka det som ni vill.

Bacillbärare?

Jag gick till affären för att köpa panodil. I entrén luktade det starkt av krääääk. Kanske kontraproduktivt att gå dit för att köpa medicin då? Nu väntar jag med spänning för att se om spysjukan dyker upp eller ej. Det är ju inte luftburna men... Jag kanske glömde att tvätta händerna när jag kom hem. Tur att nya tvättmaskinen levereras i morgon..

Frågor, frågor...frågor.

Jag undrar över lite allt möjligt nu för tiden.

Till exempel om man ska våga köpa ett hus trots att man inte har sålt det man har. Nu ligger ju vårt hus inte ens ute till försäljning ännu men med lite fix och trix skulle vi nog kunna vara klara med det vi vill göra till januari någon gång. Huset vi funderar på är till salu...

Sen har jag funderingar kring bebisar och förlossningar. Jag googlar och googlar men hittar inget vettigt svar på frågan om varför mina två första barn föddes i vidöppen bjudning. Ser jag konstig ut där inne? Var det slumpen?
Är det därför förlossningen tar så lång tid på sig att starta på riktigt? Kan jag förvänta mig samma nu inför tredje? Om tredje roterar som den ska där i magen, sjunker ner och förlossningen kommer igång "som vanligt", kommer den då liksom att bara ramla ut då syskonen har banat väg med sina extra breda vidöppna bjudningar?
Många frågetecken, lite svar. Det enda jag fått fram är att om man föder första barnet i vidöppen bjudning är sannolikheten att nästa barn föds så 8% större. Bådar inte gott inför nästa med andra ord.. jag är säker på att det kommer att gå bra men jag är nyfiken på hur skedet blir när barnet kommer ut helt som det ska, jag tyckte ju att FL med nummer 2 var lindrig trots ett långt öppningsskede och två timmars krystning, tänk hur lätt som en plättsmet det skulle vara om lilla Ärtan 3 låg rätt vid utfärden!
Det är länge kvar så jag hinner nog fundera färdigt på den frågan. Finns väl inte så mycket jag kan påverka just där.

Jag undrar även över när trissvinsten kommer, vad jag glömt skriva på handlingslistan och i vilken vecka jag ska på nästa barnmorskebesök.

Tålamod

När man kämpat med en trilskande 18-månaders sen 04.30 utan att förlora tålamodet trots "kasta tutten vill ha den tillbaka" och "sparka av täcket bre om mig"-lekar. Då känns det som ett hån när man kliver upp 06.30 för att tända i kaminen och TÄNDSTICKORNA ÄR SLUT. 18-månaders pojken har bajsat ner sig och 3-åringen tjatar om välling. Tur man är händig med tändstålet. Satte fyr på alltihop. I kaminen alltså, inte familjen.

Tusenlapparna flyger och far.

Denna skitdag avslutades med att tvättmaskinen tyckte att det var dags att lägga ner verksamheten. Känns bra, jag hade plånboken så full med tusenlappar att den höll på att sprängas. Ungefär.

Två monster och en slöfock.

Dessa två var huliganer i magen. Ultraljudsbilder blev uppochner, det vändes och vreds och hetsboxades fram till födseln och efteråt har de varit precis likadana.
Igår fick vi en titt på Nummer 3. Den lilla var så lugn och skötsam, låg och vinkade mot "kameran" och verkade allmänt tillfreds. Kanske detta barn blir en lugn liten plutt? Har inga större förhoppningar men att uppleva en bebistid utan kolik och jobbigheter hade inte varit helt fel :)
Allt såg bra ut och jag tänkte "skönt, tio armar och tio tår". Sen höll jag på att börja garva högt mitt i allt. En tioarmad bebis, det vore nåt det!

Nyfikenhet och dumstruten på.

Med risk för att verka lite schizofren (eftersom jag har i praktiken noll läsare till min blogg) ska jag försöka utveckla min känsla för det här med facebook lite tydligare.

Jag hade några hundra "vänner" på min lista. Vissa riktiga, andra knappt avlägsna bekanta. Några släktingar. Många människor som finns runtom i min närhet.
Jag blev less på att ständigt ha alla dessa personer i mitt liv utan att ha dem i mitt liv, så att säga. Man vet precis vad dessa människor gör, eller man TROR att man vet precis då man ju baserar sitt "vetande" på statusuppdateringar som kanske inte alltid är sanningsenliga och definitivt inte ska betraktas som fakta. Men man hör aldrig av dessa människor. De kommenterar på något här och på något där, så långt finns det livstecken, men sen är det dött förutom kanske ibland då något meddelande ploppar upp på chatten.
Man får kalasinbjudningar och dopinbjudningar via facebook. Det säljs saker och skapas sidor för hästar som inte finns. Mammagrupper diskuterar bebisvantar tills vantarna trasas sönder och råd ges angående hur man ska kunna virka den snyggaste prinsessbakelsen.

Det känns bara så meningslöst, någonstans. Sedan jag stängde av sidan har folk ringt och frågat om det hänt något.
Jajjemän, har jag svarat. Det har hänt ett under. Jag känner inte längre ett behov av att veta alla dessa onödiga saker, folk får ha sina separationer och skilsmässor för sig själva och deras barn får jag titta på i verkligheten och inte på en bild.
Typ.

Jag är inte så nyfiken, längre.


På tal om nyfiken, idag är dagen U!

Stick ut ögona på 'na bara..

Stort rabalder över barnprogram igen, den här gången är det "Philofix" som får stå i skamvrån för att ha lemlästat en docka och gjort en lampa av den.
Jag gissar att redaktionen sitter och tjurar över lättstötta föräldrar.
Men alltså, på allvar. Hade min treåring råkat se det hade jag nog blivit rabiat. För det första hade hon garanterat försökt leta fram närmaste vassa föremål, med en treårings list är allt möjligt bara de lägger manken till, för att sedan hacka sin docka i småbitar. Att fortsätta hacka på lillebror- inte heller det en omöjlighet. Nu finns jag ju alltid i närheten och hade med största sannolikhet avbrutit blodbadet redan vid dockslakten men ÄNDÅ! Det var nog det dummaste pyssel jag någonsin hört talas om och då ligger ändå pärlplattor och tomtar av toarullar högt uppe på min lista.

Vilka barn är ens intresserade av att ha en sönderstucken docka som LAMPA? Personligen hade nog mitt 6-åriga jag slängt ut den genom fönstret redan första kvällen.

Det finns mycket knäppt här i världen, varför göra den ännu knasigare?

Ritualen.

Jag "Sov gott, Minna".
Minna "Mamma.... Jag måste bajsa".
"Näää, du var ju nyss på toa".
"Men mamma snälla jag måste ju"! Tror ni det är sant? Näpp. Nio gånger av tio ett falskt påstående, ungen är inte skitnödig.
Tror ni jag vågar chansa? Näpp. Den tionde gången brakar det till i byxan och jag är inte den som är den men att torka bajs ur en säng är inte min favoritsysselsättning. Så cirkusen fortsätter, dag efter dag. Tjoho.

Hur gulligt var det här ens! Fast någon chock fick jag väl inte direkt.. Aftonbladet TV: Varning för sötchock!

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/article25213.ab

Morgonstund har...

..bevisligen inte guld utan vällingflaskor i mun. Godmorgon!

Viktigt.

Jag kallade på personalen och personalen kom. Att panta burkar är ingen lek, notera de allvarliga minerna hos personerna i illustrationen. Att personalen kanske har viktigare saker för sig en fredag kl 16 är oväsentligt.

Facebook bye-bye!

Helt allvarligt, jag har inaktiverat mitt konto och avinstallerat appen på telefonen. Jag kände att jag störde mig så sjukt mycket på så många människor och var inte speciellt sugen på att ta bort dem som "vänner" då jag vet att det skulle ha blivit sura miner.

Så jag skiter i allt i stället. Är det nu någon som verkligen vill mig något så finns ju alltid telefonen att ringa till.
Men vad ni än gör, skicka inga mms med er själva som seriefigurer i någon "rolig" situation. Inte i någon situation överhuvudtaget. Jag tror att det var seriefigurerna, bitstrips, som fick bägaren att rinna över till sist. Det kan vara bland det fånigaste jag har sett, platsar i alla fall definitivt på topp tio. Ta inte illa upp om ni använder det. Att jag tycker att det är fånigt behöver inte betyda att det är det utan det är helt enkelt min åsikt.

Då var det avhandlat, tror bestämt att nästa punkt på dagordningen blir att ta mig en varm dusch.

Barn nummer 3.

Rubriken kräver väl ingen större förklaring, eller?

Sambon, som efter Willes födelse proklamerade för BB-personalen att "här blir minsann inga fler barn", lär få svårt att förklara hur detta egentligen kunde hända. Eller det har ju sin naturliga förklaring förstås men hur han KUNDE LÅTA det hända.

Ärtan 3 (bra fantasi när det gäller arbetsnamnen va?) är preliminärt beräknad till den 16e april, Willes tvåårsdag. Jag gissar att ultraljudet kommer att flytta detta datum en aning samt att min benägenhet att ha barnen inhysta några veckor längre kommer att resultera i barnafödande någon gång i slutet av april, början av maj. Ultraljud, det gör vi kring den 20e. Prick då om jag minns rätt, jag måste ringa och dubbelkolla för jag har faktiskt skrivit upp två olika datum.

Hittills har jag mått ganska skitdåligt, både i kropp och knopp, men det börjar kännas lite bättre. Jag är i vecka 18 och extremt sugen på biffnudlar och mandariner, gärna tillsammans. Minna ser fram emot bebisen medans Wille skriker NEEJ och slår mig varje gång jag säger att jag har en bebis i magen. Det kan bli kul, det här... men det får vi ta då. Jag är mest nyfiken på om ungen kommer att ha kolik eller inte, något för vadslagningsfirmorna kanske? 2/2 har ju skrikit som besatta så chansen att den tredje kör i samma hjulspår är väl ganska stor, men det är också ett framtida bekymmer.

Så, nu vet ni det.
Jag hade berättat det tidigare men har faktiskt inte tänkt på det.

Dagar som denna.

Idag har jag ärligt talat haft en riktig skitdag.

Båda småttingarna vaknade strax före 05, den ena gladare än den andra. Vi har nämligen påbörjat projekt "sova i samma rum i stora sängar bägge två"- för barnen alltså vi kan redan sova i storsäng- vilket innebär förtjusning och förväntan och "titta jag kan kliva ur sängen själv"- upplevelser. Samt tydligen tidiga morgnar. Det kom inte som någon större överraskning direkt så just att vakna tidigt var väl ingen större fara.

Problemen började när hunden blev bajsnödig. Med en sambo på jobbet spelar det liksom ingen roll att 1 ½-åringen har 39 graders feber, jag måste likväl klä på mig och barnen för en tur ner till åkern då hunden vägrar att bajsa på gården. Strategi: klä på äldsta först, skicka ut henne att vänta på gården med hunden. Problem: hunden fäller ungen med en snygg hockeytackling och drar av henne vanten. Vante över hela gården. Lösning: Ta två panodil.
När vi alla var påklädda och hundbortdragna vantar återförenade med rätt barn parkerades båda barnen i vagnen. Iväg! Problem: barnen har blivit tyngre och det har kommit snö. Att putta vagnen känns som att putta ett klippblock i motvind. Lösning: se det som ett träningspass.

Väl nere på lilla åkervägen släpper jag lös barnen. Direkt uppstår ett... javisst! Problem: andra rastar sina hundar där och det finns gul snö. Treåringen äter den gula snön. Lösning: finns ingen, bli arg och gorma hjälper tydligen inte och vagnen har vi lämnat en bit bort eftersom jag inte orkade knuffa den längre.

När hunden beslutade sig för att hon skulle äta upp vår katt, som även han ville följa på promenad, brast ett litet blodkärl någonstans långt in i min hjärna. Jag vrålade mitt värsta vrål efter hundhelvetet som självklart sket fullständigt i det.  Då hivade jag upp två barn (mina) över axlarna och sprang till vagnen. De placerades i densamma och hunden fick sig en redig utskällning när hon väl kom tillbaka. Puttade hem vagnen med barnen i och gick in.

Efter några timmar, alldeles för många enligt mig, var det dags för lunchvilan. Det tog 1 ½ timme att få ungarna att somna och jag förbannade mig själv för att jag ens kommit på tanken att ha båda barnen lösa när de ska sova.
Men fint i deras rum, det blev det allt.

Schnyggt

Det fina blåmärket jag fick som minne av tisdagens provtagning. Nu väntar vi bara på resultatet, kommer det att visa på svaga blodkärl, månne?!

En klump i halsen.

Googlar man "klump i halsen" får man fram strupcancer och panikångest som mest troliga alternativ. Efter idag lär man även hitta min blogg men det är sekundärt.

Då detta med klumpar i halsar har varit högst aktuellt för mig på senare tid ska jag utveckla det en smula.
Jag var ju lamslagen av en extra aggressiv förkylning häromveckan. Den gick, så som förkylningar sig bör, över men lämnade efter sig en ovälkommen klump i halsen. Jag tänkte först att det var slem som satt fast och svalde som en galning för att försöka få bort det. Inget hände, trots att jag gick omkring som en idiot och svalde luft hela dagarna. Eller jo, jag rapade ganska mycket men det hjälpte inte i klumpfrågan.
De senaste dagarna har den som växt och har nu blivit ganska obehagligt stor. Den syns inte men jag kan lova att den känns! Då jag inte var speciellt övertygad om att jag hade varken strupcancer eller panikångest valde jag att få en 2nd opinion hos en riktig doktor.

Så, för att göra en ganska lång historia kort- om ni får en klump i halsen KAN det förutom ovanstående sjukdomar även vara en förstorad sköldkörtel. Nu vet ni det.


Några andra grejer som kan vara kul att veta är att jag åkte på jobbet utan strumpor igår kväll, hallen är fortfarande inte klar och i morgon ska vi åka till IKEA för ungarna ska få en ny säng. Vi har tillsammans listat ut att den bör rymmas i bilen, gör den inte det kan ni få höra historien om de som köpte en ny säng men var tvungna att lämna den 20 mil hemifrån.

Två i rad

Efter två helvetesdagar ringer jag ni assistans och leasar ut ett av barnen. De ser otroligt snälla ut på bild men skenet bedrar.

Bara före

Allt tar längre tid än man tror. Torktid på färg?! Vad är det för påhitt? Här är iaf en före-bild. Inte en förebild.

Gör om, gör rätt!

Jag har länge funderat på hur jag ska lösa ett hall-problem vi har hemma. Liten hall + många skor och mycket kläder = halvorganiserat kaos.
Häromveckan fick jag äntligen rätsida på hur det ska se ut för att fundera på bästa möjliga sätt. Alltid en bra början. Sen började jakten på sko- och hatthylla.

Då jag, i mitt huvud, vet precis hur jag vill att det ska se ut har jag så klart även en klar uppfattning om vilka möbler jag vill ha. Bekymret med detta är att jag bor i en stad med väldigt begränsat utbud samt att jag har en begränsad budget som ställer till det lite då och då.
Efter många resor till stadens möbelaffärer, humöret sämre och sämre för varje gång, hittade jag det jag sökte på en köp&sälj-sida på facebook!

Nämligen:

Dessa relativt otympliga men absolut optimala hallmöbler hämtades igår, de ska slipas och målas för att sedan hängas på plats. Då det finns ett hundratal människor (ironin flödar) som är fruktansvärt intresserade av min hall så kommer jag faktiskt att lägga upp före- och efterbilder, om inte annat för att jag själv ska kunna förundras över den totala skillnaden.