Ja, jag ger mig då FAN IT!

Å fifan, å fifan, Å FIFAN! Vi har skapat ett monster, jag och sambon. En järnhård, envis och stark liten gremlin som kommer att bryta ner oss tills det bara är smulor kvar! Men, som rubriken antyder, jag viker jävlar imej inte ner mig! Just nu ligger hon och ska vila middag. Typ. Hon skriker, sjunger, kastar tuttar och vägrar att sova. Sedan klockan elva har vi bråkat, hon fick komma upp för en lunchpaus, sen tillbaka till sängen.
"Hon är nog inte trött", kanske ni säger nu. Men det är hon, hon är dödstrött. Tar jag upp henne nu kommer hon att riva hela huset.

Varje dag är en kamp med Minna och har så varit sedan hon föddes. Hon är en helvetes jobbig unge, ibland känner jag bara för att sätta mig ner i soffan, röka en cigg och bara skita i att bråka med henne. Låta ungen göra som hon vill.
Men det gör jag inte, för jag är vuxen. Aldrig i livet att jag skulle låta ett barn bossa över mig, hon har trots allt ingen aning om vad som är bra för henne och vad som är mindre bra, det är ju min uppgift som förälder att se till att hon gör det hon måste, typ borsta tänderna och sova middag. Eller ta bort bajsblöjan, ta på skorna, kläderna... you name it. Hon bråkar om allt. ALLT!  Jag blir så jävla helvetes förbannat ASLESS att jag skulle kunna spy, eller lämna bort henne i en vecka bara för att slippa helvetesvrålen när man ska ta på en ny blöja.

Så där ja, nu har hon rivit lös tapeterna från väggen också. Ibland börjar jag fundera på om det är något fel på henne men det är det nog inte.
Hon är bara skitirriterande jobbig helt enkelt.
Fast jag älskar henne ändå.
Punkt.

... och ni som tror att Minna kommer läsa det här i framtiden och få reda på att jag tyckte att hon var skitjobbig, oroa er inte. Jag hinner säga det till henne rakt ut först.