En riktig påsk.

Påsken är inne på slutspurten och man kan väl säga att jag fått mitt av lidande och långsamhet.
Långfredagen inleddes med en sömnlös natt pga. hostande barn och skällande hundar, vi gjorde morgon strax före fem och jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle överleva dagen. Funderade starkt på att ringa sambon, som var på jobbet, och försöka övertyga honom att ringa in en vikarie och komma hem.
Men dagen gick, trots allt, om än långsamt. Wille pinkade på mig. Båda barnen var risiga i magen, jag bytte tre bajsblöjor inom loppet av en kvart när det var som värst.
Centrifugen på tvättmaskinen slutade att fungera när jag tvättade en kudde.
En lång långfredag med andra ord.

Påskaftonen började ännu sämre, med uppstigning strax efter 04.
Det enda jag har att säga om den dagen, som var igår, var att jag var trött. Min tröst i tillvaron var naturligtvis framflyttningen av klockan, sommartid! Med lite logiskt tänkande räknade jag ut att ungarna då skulle stiga upp kring 06, för de kan ju inte klockan och fattar inte att jag lurats genom att ändra den en timme!
I morse vaknade Wille klockan fem i vanlig ordning. Framflyttad tid.

Då fick jag nog.
Jag må vara morgonpigg men någonstans har även jag en gräns och den går vid 05.30, så nu är det hårda tag med vilorna på dagen. Jo, för glinen har ju satt i system att snarka och sova flera timmar varje dag för att kunna vakna  före fan- de är inte dumma må ni tro!

Förväntar mig ett litet resultat redan i morgon då de var vakna 45 minuter längre än vanligt ikväll... men vi får väl se. Rätt som det är sitter vi alla tre och tittar på soluppgången i morgon.

Brutalt ärlig.

Jag hade ju visioner för 2013.
Visioner för träningen, resor, mig själv.

Bittert nog, men ganska förklarligt, så blev det ingenting av det.
Jag antar att det inte hade varit speciellt kul att sitta på ett flygplan i flera timmar med ett diskbråck i ländryggen men det känns ändå surt.

Vad gäller träningen så är det aldrig för sent, nu är jag ju tillbaka på banan med själva livet så snart kör jag igång igen. Kanske redan nästa vecka, mest troligt!

Ljuset och lite varmare väder gör väl sitt också. Inse att jag har varit fånge i mitt eget hem hela vintern, jag kan utan att överdriva hävda att december-mars varit de värsta månaderna i mannaminne.

Men, dåtid är dåtid och trots att jag visserligen är besviken över allt som inte har blivit så kommer ju tillfällena tillbaka. Att gräva ner sig är inte min grej så nu blir det nya tag, med allt!

Påskhelgen spenderas med sambo, barn, tre hundar och två katter.
Djurvakt!
Hoppas på mycket sol så att fräknarna får sitt och ungarna kan vara ute mest hela tiden.

En sån känsla..

När man efter 24 timmars frånvaro (jobb och andra kul saker) kommer hem från jobbet och möts av tre underbara familjemedlemmar!

En minut senare börjar två av dem storlipa och man kommer ihåg hur det är att vara hemma med barnen.
Men nog är det skönt att få sakna dem då och då!

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att våren är i antågande, men jag gissar att det är fler än tio, och det bara idag. Det värmer i hjärtat, för allt blir så mycket enklare när man kan vara ute hela dagarna och slipper klä på ungarna sjuttiofyra lager kläder bara för att tvingas ta av dem en stund efteråt då någon av dem poopat i byxan.

Missförstå mig rätt, jag älskar vinter, snö och kyla men när man har en massa fler att göra i ordning känns det mer jobbigt än kul. Därför längtar jag nu till ett väder (och en temperatur) som tillåter mig att skicka ut barnen iklädda endast blöja och tröja!

..och så Wille-Pille

Oftast en glad liten skrutt!

Äntligen hemma (jag gör saker omständiga).

Nuförtiden använder de flesta mobilen när de ska fotografera, till vardags i alla fall. Så även jag. Jag kan inte tala för andra men själv är jag fruktansvärt dålig på att föra över bilderna till datorn vilket resulterar i triljoner (eller ungefär 700) filer på telefonen innan jag kommer till skott.

Idag sköt jag. Döm om min förvåning när datorn sa att det fanns 2295 filer att överföra?! Nåja, tänkte jag, den brukar veta bäst.

Den visste fanimej inte ett skit och förde över dubbletter, tre gånger om. Alla bilder jag någonsin tittat på via telefonen, på internet osv, hamnade på min dator. Jag kan säga med en gång, för er som undrar, att NEJ, inget snusk. Jag tittar inte på snusk i telefonen. Skärmen är för liten så man ser inte ordentligt.
Hur som helst, jag har rensat och ordnat och fixat i flera timmar. Mappen "Minna 2011" var den som blev färdig. Ändå bra, nu har jag bara sjutton mappar kvar att göra i ordning.

Här är några highlights från Minnas 2011;

Min tanke är att ordna upp alla bilder och mappar i kronologisk ordning, det går visserligen lättare om man har färre än 2295 filer att gå igenom men då blir det liksom ingen utmaning.....

Sjuka värld.

Trodde ni på allvar att jag hade försvunnit för gott?

Det gjorde i alla fall jag.

Den gångna vintern har bjudit på ett sällan skådat mindre helvete, en enda stor prövning har den varit och jag kan med rätt stor säkerhet säga att jag varit vid depressionens rand.

Allt började med förkylningar. Sömnlösa nätter och förkylningar. Vid jul skedde ett smärre mirakel, inte Jesu födelse utan Wille sovelse. Han började sova hela nätter och lyckan var total. I en vecka. Då pajade sambon ryggen och blev sjukskriven från jobbet vilket innebar att inte heller jag kunde arbeta eftersom han knappt kunde ta på sig strumporna själv, än mindre sköta om två ungar.

I slutet av januari var han okej igen, då blev båda ungarna dunderförkylda. Wille sov INTE hela nätterna. Denna förkylning höll i sig i en evighet, tills dess att de fick magsjuka.

Veckan innan min 30-årsfest vaknade jag en helt vanlig tisdagmorgon och kunde inte röra mig. MIN rygg hade kraschat, lagt av, sagt upp sig. Jag bet ihop, det blev lite bättre och 30-strecket passerades och firades med ett party den 23:e februari. Den 25:e, en måndag, skulle jag fästa en kylskåpsmagnet i tvååringshöjd.
Det var ett misstag.
På tisdagen åkte jag in på akuten och blev inlagd på sjukhuset med diskbråck och låsningar av alla de slag. Jag blev utskriven efter en vecka och då kändes det rätt okej. Ungefär två dagar efter att jag kom hem blev ungarna sjuka.
Sambon blev sjuk.
Tillvaron kändes sjuk.

Nu börjar det kännas lite bättre igen. Vi har alla varit friska i sju hela dagar, vädret är vackert och snart kommer våren.
Jag har börjat plugga.
Wille började gå när han fyllde tio månader, jag gissar att det kommer att göra underverk för våra trötta ryggar. Han är fortfarande odöpt dock, tror bestämt att han får ett dop i ettårspresent.