I fredags strax efter klockan 12, eller var den halv ett- kanske ett, vad vet jag, satt jag i bilen på väg hem från min syster. En resa på dryga 30 mil, halkig, kurvig och snöig väg. En treåring i sätet bredvid pockade på min uppmärksamhet och när vi såg en invallad renhjord tog det hus i helvete. Hon SKULLE minsann ha en "renunge" med sig hem.
45 minuter och åtskilliga "Lilla snigel" senare lugnade hon ner sig och somnade.
Då började Mr. Irving att pocka på min uppmärksamhet.
Den dansante engelsmannen irriterar sig, av tonfallet att döma, till bristningsgränsen på mödrar som ammar offentligt- framförallt om de tar plats. I synnerhet om de tar plats PÅ EN FIN RESTAURANG, den restaurang han sitter på.
Jag ska inte gå in på någon diskussion om offentlig amning, där har jag inget att tillföra då jag 1. är partisk, jag har ju några snorungar själv, samt 2. inte är tillräckligt vidsynt. Jag kan helt enkelt för mitt liv inte sätta mig in i varför det ens skulle anses som stötande eller störande, på samma vis som jag inte kan förstå de som anser att utvecklingsstörda som låter avvikande är ett störningsmoment.
Han pratade om mammor som ammar ståendes i gången på flygplan. Ganska störande om man måste på toaletten, jag förstår, men där är även tjocka gubbar som står och surrar med ett ölglas i näven en ganska stor källa till irritation.
Någon påpekade något om gubb-bröst på stranden, det hade Mr Irving ingenting emot för det var ju inte deras fel, det är ju så det blir när män blir gamla. Att "det är så det blir när barn blir hungriga och kvinnor måste amma" är tydligen ingen bra ursäkt om man drar fram patten, nej då, det gäller endast gubbar.
Hur som helst, av egen erfarenhet vet jag att engelsmän i allmänhet har ganska låg tolerans mot det de anser vara fel, vilket är ganska mycket. Man blir förvånad över hur deras syn på samhället verkar ha stagnerat, barn ska vara tysta, lydiga och snälla och en auktoritär uppfostran är kutym. Förutsatt att det inte är åt andra hållet,ingen uppfostran alls, likgiltighet, vilket verkar vara vanligt i de lägre samhällsklasserna.
Nu till saken, det som Tony Irving fick mig att fundera över.
Hur ORKAR så många lägga sin energi på att irritera sig över saker och ting? Inte bara amning och barnuppfostran utan allt mellan himmel och jord? Det måste vara fruktansvärt jobbigt att gnälla över såna saker i tid och otid och inte (som exempel) bara låta det passera.
Många blev jätteirriterade över det där radioprogrammet. Själv kände jag mig bara trött. Trött på att det alltid ska finnas människor som tycker att vissa människor inte ska finnas, höras eller bli sedda. Ett barn kan inte rå för att det är ett barn, lika lite som en människa med funktionshinder eller utvecklingsstörning kan rå över hur de ser ut eller beter sig. Jag vill inte jämställa att vara barn med att ha ett handikapp men båda förtjänar respekt och förståelse.
Det finns egentligen inte så mycket man kan göra åt saken om en mor behöver amma sitt barn, så varför sitta och elda upp sig själv? Hungrig unge, fine. Mat i boobisen, fine. Det är väl ungefär lika provocerande som om någon skulle ta upp en flaska och mata barnet, eller är verkligen en kvinnas bröst så fruktansvärt sexuellt laddat?
Är det inte lika jobbigt när någon står i flygplansgången och flaskmatar? Super? Sträcker på benen? ..och vad blir bättre av att man blir på dåligt humör över det?
Till sist vill jag bara beröra "children should be seen, but not heard". 1800-talet ringde. Enough said.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar