Åh, så irriterande!

Jag hatar verkligen att vara sugen på nåt gott att äta men att inte veta VAD jag är sugen på. Som nu till exempel. Jag har gått igenom skafferi, frys och kylskåp men hittar inte det jag söker.... för att jag inte vet vad det är! Jävligt frustrerande och faktiskt mitt största problem i livet för tillfället.

Idag har jag börjat operation "Kom ut bebis". Den är inte speciellt avancerad utan består mest i att jag rör på mig så mycket som jag orkar (inte speciellt mycket alltså, för nu är jag STOR) och tänker glada tankar. Jag är nämligen less nu. Går in i vecka 40 imorrn och har klarat mig från att räkna dagar, tills nu idag. Det är ju fantastiskt, om jag minns tillbaka tror jag att jag började vänta på Minna redan i vecka 33 eller nåt sånt sjukt... nu blir det i alla fall inte så lång tid att gå hemma och bara vänta. Inte för att jag gör det heller egentligen, dagarna går ju i en rasande fart och jag försöker hitta på något hela tiden- idag inredde jag (och sambon) ett av rummen i källaren, jag har tvättat sofftyg och varit ute på en promenad och... en massa saker. Samt tagit hand om barnet jag har här hemma så klart. Någon brist på tidsfördriv finns minsann inte och det är ju en fördel.

Men hörni, nu måste jag faktiskt klura ut vad jag är sugen på i matväg. Kan det vara apelsiner? Bäst att testa.

Hehe

Han ligger rätt.
Han är en "han".
Läkaren guidade oss även till Stigs konditori så vi kunde fira med en bakelse.

Ingen "klump" enligt doktor Rolf, utan en alldeles normalstor liten pojke som mest troligt inte skulle kunna vända sig själv mer, det råder nämligen platsbrist där inne (brukar ni säga plastbrits när ni ska säga platsbrist?) och det blir trängre för var dag.

Nu ska det firas igen, inte med fika utan med något helt annat denna gång. Vad det är kan ni bara gissa er till men det är inte något man kan äta i alla fall.

Upp till bevis.

Idag blir det antagligen en onödig resa till Skellefteå... eller så ligger han med någon annan kroppsdel än huvudet ner och då vet jag inte riktigt vad som händer.

Kanske skulle ta och förtydliga mig, omföderskors babysar fixerar sig inte sällan först när vattnet gått. Däremot brukar de ligga med huvudet ner och inte kunna vända sig åt något annat håll pga. platsbrist.
Min baby har alltså, i alla fall till idag, kunnat vända sig lite precis som han vill. Jag har ingen aning om hur han ligger och det är det som gör mig lite stressad. Jag har börjat fundera lite mer omkring sätesförlossning vs. snitt och skulle gärna vilja veta innan förlossning vilken kroppsdel som visar sig först- kommer han med röven först och säger fuck you eller tittar han ut med sin kala hjässa? Hur som helst, jag vill ha möjligheten att bedöma risker och fördelar med en sätesförlossning och verkligen var förberedd om det nu skulle bli så, jag vill inte att det ska komma som en överraskning.

Som sagt, vi får väl se idag. Rimligtvis borde han inte kunna vända sig mer nu, han är ju trots allt snart färdigbakad och SÅ stor mage tycker jag inte att jag har.

Kommer väl med en uppdatering senare :)

Vi trummar och trummar- nu är det vår!

Idag har det regnat och ruskat och snön har smält som spön i backen (om man nu kan säga så), ingen är lyckligare än Minna nu när det börjar bli lättare att vara ute! Man behöver inga vantar så man kan röra i allt som finns- fantastiskt!

I morgon är det FADERSKAPSBEKRÄFTELSE. För lillebror alltså, sambon har redan erkänt att Minna är hans. Så jäkla sjuk grej, kan de inte bara skicka ett papper som han kan skriva under? Nej, nej, jag måste även intyga att jag inte varit och sprungit på stan och haft mitt lilla roliga med någon annan som då eventuellt skulle kunna vara far till mitt barn.
Stenåldersfasoner. Man slipper det om man är gift... fast vad är det egentligen som säger att man skulle vara mindre otrogen för att man har gift sig? Jajja, vi ska då göra bort det i morgon.

På onsdag ska vi till Skellefteå för att ta reda på om broren vänt på sig eller inte. Det blir ju spännande. En så här rörlig bebis är verkligen inte att lita på, han låg med rumpan neråt i fredags men har snurrat flera varv sen dess så nu har jag faktiskt ingen aning om hur han ligger.

Huff, Puff..

Alltså, konditionen är det inget vidare med. Jag fasar för den dagen, 6 veckor efter förlossningen, jag ska sätta mig ner och gå igenom hur, var och när jag vill träna. VILL, det vill jag verkligen, vad jag däremot inte är så sugen på är att känna mig som en idiot mitt bland alla slanka träningsfreaks. Jag vill ju vara som förut, direkt! Men jag ska inte låta det hindra mig. Hips vips är jag där igen, vem vet, kanske jag tar det hela till en alldeles ny nivå? Jag menar, mitt enda riktiga intresse är väl värt att vårdas, eller hur?

Just nu ligger husmonstret och sover, när hon vaknat ska vi åka iväg till hennes mormor och morfar. Där ska hon sedan spendera natten- jag ska på MVC tidigt i morgon bitti och vill gärna att det besöket ska gå smärtfritt, därför får hon inte följa med. Hon har varit med en gång och det är verkligen inte någon bra idé.

Å jo, förresten, har jag sagt att vi åker till Turkiet i början av oktober? 8 vuxna och 3 barn- inse chansen till barnvakt! Skämt åsido, men ni fattar att jag känner lite hets att inte vara den blekfetaste morsan vid poolen, va? Måste fan ta reda på hur alla kändisar gör, jag har lite svårt att tänka mig att de opererar bort hänghuden, det skulle ju synas någonstans, så det måste finnas andra knep.
Annars kan jag alltid ringa en vän, har en som faktiskt skulle passa för uppdraget "hjälp mig att göra som the famous people do"!

Hela dagen ute...närapå.

...och jag kan säga att jag smorde minsann in mig med SPF 15 innan vi gick ut. Rynkhud är inget för mig!
Minna hade jättetrevligt, jag hade jättetrevligt och sambon också. Lilla damen sov nästan två timmar i vagnen efter alla äventyr och spännande saker.
Hon hittade lingonris, men trodde att det hette "lingonGris", så hon nöffade åt det. Sen slickade hon på en sten, och på en kotte. Till sist åt hon upp lingongrisen.
Nog om den dagen.

Jag har nämligen kommit till insikt om att jag är väldigt lyckligt lottad.
Trots att jag är gravid (okej, nu börjar det väl bli lite tungt men hey, det är bara två veckor kvar till BF) har jag aldrig känt att jag inte orkar göra allt det jag vill göra, i den takt jag vill och när jag vill. Min kropp har hängt med fint och inte ens nu tycker jag att magen är speciellt i vägen. Visst, jag kutar inte uppför Durrnäsbacken i raketfart och jag går ungefär lika fort som en snigel men vanliga saker som städning och sånt går som en dans.
Tycker lite synd om de som får det jobbigt tidigt i graviditeten (allt före v 30 räknar jag som ganska tidigt, eller i alla fall inte sent), det måste vara skittråkigt att inte vara sig själv i så många veckor! Jag skulle då bli jävligt bitter i alla fall. Som jag känner mig nu skulle jag LÄTT kunna vara gravid i någon månad till och det tycker jag bara är bra. Förhoppningsvis har jag kvar samma energi när plutten kommit ut!
Har inte känt av något jättehögt blodtryck idag, kan bero på att jag numera kopplat bort jobbet helt och ägnar mig åt mindre uppstressande saker, så som att strosa runt på Willys i en timme eller två :P

Denna bebis- min sista.

Idag fick jag komma hem efter att spenderat hela helgen på Skellefteå lasarett. Där sprang det omkring folk med bebisar i plastbaljor, folk födde barn till höger och vänster men det enda som hände mig, det var regelbundna blodtryckskontroller.
Jag har ju mått lite konstigt ett tag och det visade sig att mitt blodtryck var förhöjt så de behöll mig på observation i två dygn, nu är jag som sagt hemma igen och Minna jobbar sakta men säkert på att höja trycket igen ;)
Nädå, det känns mycket bättre nu, det verkar som om allt som behövdes var en ordentlig reboot, för nu är mitt tryck ganska normalt om än lite i överkant. Jag har då varken yrsel eller konstiga ryckningar i benen och det tar jag som ett gott tecken.
Däremot känns det som om denna bebis blir den allra sista som får bo i min mage men vem vet, om tre år kanske jag har glömt bort hur knasigt man kan må och bara MÅSTE ha en till... vi får väl se. För tillfället är det ingenting jag ser som en möjlighet.

Å jo, ungen låg i tvärläge igen i lördags när de kollade. I morse med huvudet neråt men ABSOLUT INTE fixerad. Läkaren sa att "fixerad" inte behöver betyda att de sitter fast på något vis, utan om man får en jättejättefull urinblåsa så kan den liksom trycka upp bebisen igen. Däremot trodde hon att han skulle bestämma sig för huvudet först när det väl är dags eftersom han inte velar mellan rumpa och rygg utan mellan huvud och rygg. Vi lär ju märka hur det blir.

Inte så värst händelserik helg alltså, jag hoppas att veckodagarna bjuder på lite mer spänning och äventyr. Kanske någon som vill komma på besök? Eller följa med och bada, slå ihjäl några timmar med pulka och korvgrillning osv osv? Herr Fredriksson är min assistent under dagarna, vilken tur att han jobbar nätter så jag slipper bli sjukskriven. Ni vet ju redan att jag är en snålis och det är ju ingen hemlighet att föräldrapenning och sjukpenning inte klirrar så värst mycket i kassan så jag är nöjd så länge en av oss kan jobba.
När unge Herr Fredriksson är född blir vi ju hemma båda två, i en och en halv månad ungefär, då lever man minsann inte fett men till och med jag måste ju erkänna att det finns saker som är viktigare än pengar.

Just nu sitter jag mest och väntar på att varmvattenberedaren ska bli full i varmvatten så jag kan duscha länge och varmt, tills det varma vattnet tar slut igen. Här i huset får Minna duscha först och hon älskar det. Då vår varmvattenberedare (långt ord) är ganska liten får man vackert ge sig till tåls en stund innan man kan njuta av en redig tvagning i varmt vatten men det är lika skönt ändå.
Min dröm är förresten en ångdusch.
Jag älskar ånga. I pappamatsalen på BB öppnade jag i smyg diskmaskinen när den precis blivit klar och kunde njuta av varm ånga länge, länge. De körde den på 80 grader så det blev supervarmt och superångigt. Helt underbart.
Köp en ångdusch till lillebror om ni ska köpa nåt, men en fullstor så han kan ha den när han blir större.
Tack på förhand.

Surtråkar.

Jag tyckte då det var skitkul att jag brände mig i näsan,
men å andra sidan har jag konstig humor.
Ja, för jag antar, av kommentarsbristen att döma, att ni inte tyckte det var roligt. Då har vi jävligt olika humor helt enkelt, ni och jag. Inget att bli sur över men då undrar jag ju lite VAD ni egentligen tycker är roligt?
* När folk ramlar och slår sig eller tappar något på foten (det skrattar jag åt, men om de gör illa sig ordentligt får jag dåligt samvete)
* Roliga historier (inte så kul tycker jag)
* Lustiga djur
* Konstiga nyheter
* Näpna små barn (Children say the darndest things... aptrist enligt mig).
... eller något helt annat?

Idag har jag då definitivt sjuk humor, jag har inte sovit närapå någonting och sitter på jobbet och försöker få upp ångan. Har ungefär en timme på mig sen börjar dagen på riktigt, kaffe- min bäste vän.
Jag har haft obehagliga ryckningar (mer än myrkryp) i hela kroppen och hjärtklappning i flera timmar inatt, låter väl som panikångest men det höll som sagt i sig jättelänge och panikångest är ingenting som jag har haft tidigare eller känner att det egentligen var trots att beskrivningen stämmer, jag tror helt enkelt på en uppdaterad version av myrkryp.
MEN
Sista skiftet idag.

Näsbränna

Haha,
jag har ju berättat tidigare att en av mina luktcravings är varm ånga från diskmaskinen, nå...
Precis nyss råkade jag sticka dit näsan alldeles för fort och brände mig i näsborrarna.
Vad tror ni de skulle säga på akuten om man kom in med den skadan och förklaringen?

Hehehe.
Den här gången har jag i alla fall lyckats undvika att fisa på min sambo.

Det är faktiskt så.

Kan ni förstå, att trots att det inte var så jättelänge sedan jag hade en pyttebebis här hemma så har jag redan hunnit glömma hur små de egentligen är? Var och hälsade på en kompis igår, hennes lilla fjuttflicka är några veckor gammal och det första jag tänkte var "så där liten var aldrig Minna"! ...men det var hon ju.
Jag vet inte om någon egentligen kan vara förberedd på hur små de egentligen är när de är riktigt färska, själv tycker jag att det är sinnessjukt svårt att föreställa sig. När jag tänker på lillebror ser jag bara en unge i Minnas storlek framför mig- omöjligt, jag vet, men jag KAN bara inte tänka om. Först när han är ute lär jag fatta att nej, det är inte en pojk på 11½ kilo, 80 cm lång.

Sen sist då? Jo, en sväng till Skellefteå i söndags där det konstaterades att lillebror sparkar på bra där inne, fortfarande med huvudet neråt men inte alls fixerad. Hade vid det tillfället ganska kraftiga sammandragningar men inget som verkar ha påverkat något någonstans där nere så min gissning på ett senadrag till unge är fortfarande aktuell.
Blev en tripp dit även idag, planerad. Vi gick igenom en förlossningsplan och diverse önskemål så nu finns allting i min journal, nu är det bara att hoppas på det bästa.

Två skift kvar att jobba fortfarande, ett i morgon och ett på fredag. Hur har tiden kunnat gå så fort egentligen?

...och förresten, Minnas reaktion på att träffa en bebis var väl inte direkt positiv. Hon började storlipa och blev rädd.
"Du vänjer dig, Minna" sa jag. Wait and see, en sån kommer vi att ha hemma inom en snar framtid.

Idag

Idag saknar jag min lilla Mini hela dagen, men efter detta skift har jag bara två kvar... så då kan jag vara hemma och bli spyless i stället ;p

En vecka 37 och en sammanfattning.

Runt omkring mig går det en massa folk med magen i vädret. Vissa är bara tjocka men många av dessa människor har en bebis i magen.
Gemensamt för de flesta som väntar smått verkar vara att graviditeten tar en väldigt stor plats i deras liv, inte bara kroppsligt. Det tvättas pyttekläder och handlas grejor hämningslöst, det tas bilder på magen uppifrån, från sidan, framifrån och inifrån.
Inget fel med det inte, men varför tar alla FÖR GIVET att ALLA känner likadant? Gör alla det, är det bara jag som är annorlunda?
Min första graviditet var skittrist. Jag mådde bra och så, men transportsträckan fram tills dess att Minna föddes var verkligen något av det mest ointressanta jag varit med om. Man blir tjock och orkar inte träna ordentligt, liksom. Visst kändes det kul när hon sparkade och grejade, för det mesta. När man skulle sova var det bara irriterande.

Denna graviditet har jag inte hunnit vara uttråkad, tack och lov. Jag har knappt tänkt på den, räknat veckor och dagar eller gått omkring och funderat på en massa saker. Fullt upp har jag haft, med livet som redan finns här ute i världen.

Jag har mått oförskämt bra, huvudvärk och sömnbrist till trots. Jag har gått upp precis lika mycket som förra gången och vikten har nu stått stilla i några veckor så jag gissar att det inte blir så många fler kilon.
Har inte haft speciellt mycket sammandragningar eller förvärkar. Det jag trodde var foglossning visade sig vara vanliga ligamentsmärtor så de försvann lika fort som de kom. I början mådde jag lite illa men det gick också över ganska fort.

Nu har jag känt mig ungefär som vanligt i ganska precis 25 veckor. Jag kan, till och med så här i vecka 37, glömma bort att jag är gravid. Min mage är inte speciellt stor om man jämför med andras och jag har inga krämpor som jag verkligen lider av och tänker på.
Det mesta som ska göras gör jag utan bekymmer, även om det kan vara lite svårt att klippa tånaglarna. Att dra in magen när man ska passera något som står lite trångt är också det ganska omöjligt men i övrigt känns det som om allt är ungefär som förr, om än det går lite saktare på grund av urusel kondition.
Jag jobbar fortfarande, nästa måndag startar min föräldraledighet. Jag har då ungefär två veckor kvar till beräknad födsel och tror att det blir en rimlig tid att gå hemma och fixa i ordning det sista.
"Det sista" är ALLT. Packa väskor, tvätta kläder, ordna BB-mat till pappan och så vidare.

Jag ska inte bli mer långrandig än så här. Vecka 37 har börjat och jag är som sagt pigg och glad och hoppas på att ha det mesta i ordning när lillebror kommer.

Förresten, om det nu finns någon som läser som har tänkt att komma förbi när det lilla livet är nykläckt, jag har faktiskt en önskan och ett krav.
Önskan är att ni ska strunta i att köpa presenter till lillebror. Om ni nu absolut MÅSTE köpa någonting, ge ett litet paket till Minna i stället. Hon är lite mer medveten, men samtidigt inte SÅ medveten att hon skulle förstå varför bara lillebroren får paket med grejer och inte hon. Låt gärna påskina att det är för hennes skull ni kommer, vi vill ju inte börja med att få någon sorts syskonrivalitet på en gång. Hade hon varit större hade jag nog inte bett om det här men nu är hon inte det och vi vill som sagt få en bra start utan några större förändringar för Minimojen.

Kravet- friskhetsintyg, typ.
I alla fall inte magsjuka nyligt.
Tack.

Dagens inlägg.

I dagens inlägg vill jag passa på att tacka Malla för bak-erbjudandet (alltså bak som i baka, baka liten kaka), det uppskattar jag men jag måste tacka nej.
Dels för att jag aldrig gör ett skit för henne, jag känner mig som en snål jäkel som får barnkläder och grejor till höger och vänster utan att ha något att ge tillbaka och dels för att när ungen väl är utpressad kommer detta hus att vara fikafritt för all framtid amen. Utom när det är kalas och sånt, då får man bita i det sura äpplet (den söta tårtan?...). De som kommer och vill titta på bebisen får, precis som förra gången, nöja sig med kaffe, om de inte tagit med sina egna bullar. Då kan de möjligtvis få äta dem.
Varför så sur-tjurig om fikat, undrar ni säkert nu?
Det handlar inte om det, egentligen.
Det handlar om att jag egentligen inte är någon fikamänniska, jag vill inte lura folk att tro att jag är en fikamänniska och känna mig tvungen att alltid ha fika hemma utifall någon skulle komma förbi- folk ska veta att här finns inget fika att hämta.
Mest av allt är det väl för att jag inte litar på mig själv, kanske. Dagarna av hejdlöst frossande är över så fort lillebror ser dagens ljus och jag kan garantera att jag inte kommer att kunna hålla mig om jag har en massa Malla-fika hemma. Jag har minsann sett hur gott det ser ut!
Så tack, men nej tack!

Jag kommer senare i år att presentera min alldeles egna utmaning, den blir något att bita i men med mycket planering och stenhård disciplin så kommer den nog att gå vägen!

Huvudvärken, för er som bekymrar er över mig, försvann först sent igår eftermiddag. Jag grinade igår morse för att det gjorde så ont, då kom Minna med snutten och tutten och erbjöd dem så snällt, för visst känns ju allt lite bättre med snutte och tutte till hands? Hon strök mig så försiktigt i håret och fastän jag fortsatte grina var tårarna som kom just då faktiskt "jagälskardigmestihelavärlden"-tårar.

Nu ska jag faktiskt ta och planera morgondagens äventyr, jag är klar med dagens känns det som.

Har jag förresten berättat att jag fått cravings? ... och inte vilka som helst. Förutom apelsiner, som jag äter ungefär tusen av per dag, så har jag två lukt-cravings. Den ena är ångan som kommer ur diskmaskinen när den precis blivit klar och man öppnar den. Tur att vi har diskmaskin.
Den andra är lite ohälsosam och därför försöker jag att minimera gångerna jag ger mig hän och sniffar... det är nämligen bensin-avgaser. Från bilar (helst äldre modeller, de luktar mer) och SKOTRAR! Aaaaaah.... jag får lust att gå över till OK och ställa mig bakom en skoter på tomgång bara jag skriver om det! Det går inte att beskriva i ord men det luktar så förbannat, förbannat gott! Jag vet som sagt att det inte är nyttigt, inte för mig och framförallt inte för bebis, men att någon enstaka gång råka ställa sig i avgasmolnet... jag kan inte låta bli.

Hårdkokt

Inatt har jag sovit som en sten, ni vet så där så man har ont i skallen när man vaknar. Skallen var dock inte det enda jag hade ont i. Oftast är jag nuförtiden uppe och kissar en sjuttioelva gånger per natt, det kommer sig naturligt då bebis pressat ihop blåsan till en mikrodel av vad den brukar vara. Det blev NOLL toabesök inatt. Ni kan ju tänka er hur det kändes? Milt sagt inte bra. Men det problemet var snabbt löst och nu är det bara huvudvärken som inte gått över.

Dagen bjuder på finfrämmande från Luleå, stadsbesök och mest troligt ett och annat skvaller. Vet ni, för att spåra ur lite, ibland önskar jag att jag skrev den här bloggen anonymt, för då kunde jag skriva precis vad jag ville. Om jobb, konstigt folk och sånt. Egentligen har jag massor att tissla och tassla om men.. det vore dumt. Jag får fortsätta att kläcka ur mig triviala saker i stället och vara nöjd med det.

Finns det någon i min närhet som har ett Baby Nest att låna ut? Ett MJUKT, inte ett sånt med hårda kanter. Lillebror är sugen på ett sånt så att hans far inte råkar rulla över honom nattetid. Det är väl mest jag som nojar men ändå...

Same, same, but different baby.

Denna lilla brutta vände sig själv rätt väg i magen och fixerade sig i vecka 37+någonting. Detta upptäcktes precis innan vändningsförsöket skulle påbörjas och jag låg och storgrinade för de skulle sätta en kanyl på min hand.
Lillbebisen i magen skulle inspekteras idag och hade, tro det eller ej, vänt sig OCH fixerat sig under natten. Är nu i vecka 35+3 och har hört ryktas att andra barnet oftast fixerar sig närmre förlossningen än första barnet.
Stämmer det, i stort alltså? Fattar ju att det inte gäller för alla men OM det nu brukar vara så, ja, då har jag bråttom. Jag har ju den här och hela nästa vecka kvar att jobba, har inte plockat fram eller tvättat några babykläder, inte packat BB-väskan eller skrivit klart förlossningsplanen som jag ska ha med mig när jag träffar barnmorskan i Skellefteå nästa vecka... alltså, jag har inte gjort något. Jag är definitivt inställd på en v. 41-unge igen, vilken överraskning om han inte skulle vänta tills dess!
Vore just typiskt. Den här gången har jag nämligen inte alls någon stress i kroppen, han får stanna hur länge han vill (inom rimliga gränser så klart) och lika nöjd är jag.

Tiotusenkronorsfrågan; När tror ni han dyker upp? Själv gissar jag på 13/4, eller allt efter det. Beräknad födsel är 6/4.

Nu till något betydligt mer intressant.
PÅ COOP HAR DE FOTHYVLAR!
Jag köpte en idag, mina fötter ser seriöst ut som kom och hjälp mig. Nu jävlar ska jag hyvla på tills blodet rinner, min stora skräck är att föda barn med äckliga förhårdnader på fötterna.
Om jag får tummen ur arschlet ska jag boka tid för fotvård också, bara för att riktigt veta att jag i alla fall inte behöver skämmas för fossingarna.
För jag ser inte fötterna så mycket, jag bara filar och hyvlar lite överallt och hoppas på det bästa. Rätt som det är sitter jag väl där med stortån i handen men vill man vara fin så får man väl lida pin.

Asså så dåligt gjort.

Inte ett enda inlägg. På TRE VECKOR. Det är ju för fan världsrekord.

Vi har varit dödssjuka allihopen. Influensa, hej och hå. Måste vara en starkare sjuka i år, jag har inte haft influensa sen jag var liten så jag hade liksom börjat tro att den inte biter på mig. Så fel jag hade, men det är klart, lever man med en vandrande smitthärd (ett litet barn) så blir man väl lite mer utsatt.

När vi är sjuka händer det absolut ingenting annat än att tvättberget växer till proportioner man inte trodde var möjligt, vi köper färdigmat på ICA och nöter på soffan tills kuddarna trillar ur. Allt som behöver diskas stoppar vi i diskmaskinen, även stora kastruller som egentligen bara tar tre sekunder att diska rena från pastavattnet. Vi låser dörren och tittar på TV. Minna blev frisk först så henne lämnade vi bort till mormor så vi kunde tycka synd om oss själva ett tag, det var skönt. Man får inte så mycket "tyckasyndom"-tid annars, det ska underhållas och vaktas och bytas en massa blöjor, det är svinjobbigt när man är sjuk.
Jag är fullt medveten om att vissa människor klarar av det utan att lämna bort sin unge så har ni någon sådan kommentar kan ni skita i att lämna den. Jag nyttjar möjligheterna jag har.
Morsan ska till och med komma hit och städa när vi är på BB, så fräck har jag varit att jag bett henne om det. Nog kan jag också hets-städa med 8 minuter mellan värkarna, men jag VILL inte.

Idag ska vi på ultraljud, lägesbedömning på lillkillen som verkar ligga i säte. Ligg du i säte lillebror, funkar inte vändningsförsöket så får du vackert knosas ut med röven först. INGEN skär i min mage om det inte är fråga om liv eller död, så enkelt är det. Ni som har varit med förut vet att Mini också låg i säte där ett tag, men hon vände sig själv väldigt, väldigt sent, så än är jag inte speciellt säker på att unge herr Fredriksson voltat klart där inne.
Jag har bara två veckor kvar att arbeta, sen är det barnafödsel och spädbarnsskötsel vi ser fram emot. Blir kul att se om lillebror är lika skrikig som sin storasyster, verkligen. I så fall tar jag semester från moderskapet och reser söderöver i sex månader.
Ni tror att jag skojar va?
Ni får väl se.