Funderingar.

Minna är ute i skogen och grillar korv med sin far.
Wille sover fortfarande i vagnen efter vår morgonpromenad.
Själv funderar jag på vad vi ska bjuda vårt sällskap till middag på fredag. Det slutar väl med att det blir varmkorv... eller nä. Jag ska komma på något riktigt fiffigt. Hoppas jag verkligen.

Fastän jag bara tränat i några veckor börjar jag redan känna av allt det positiva- piggare, gladare, sover bättre (sover sinnessjukt bra!) och mår bättre. Jag orkar mer, framförallt VILL jag göra mer, och det är lite lättare att göra allt också.
Så det är verkligen värt att lägga ner några timmar per vecka på att träna.Att planera maten och äta "rätt" är även det något som kan göra underverk, visste ni att vad man äter och hur man mår är ganska starkt sammankopplade? Folk som inte äter bra mat kan ha lättare att bli deprimerade, sova sämre och att bli sjuka. Alltså, mat är inte bara mat, det är medicin också.

Här i huset har vi inte ätit mjukt bröd, varken ljust eller mörkt, på flera månader. Vi märker stor skillnad, framförallt mår våra magar mycket bättre. Det gick oförskämt lätt att sluta med det och nu funderar man inte ens på att ta en mjuk smörgås. Att hårt bröd innehåller färre kalorier är bara ett plus för mig!
Däremot så vägrar jag fortfarande LCHF. Jag är fast övertygad om att det är strunt, testade ett par veckor men hej och hå, orkade varken träna eller leva och mådde skitdåligt rent ut sagt.
"Med måtta"- principen är min grej.
Fast jag har faktiskt närapå slutat dricka alkohol. Inte för att jag vill bli nykterist eller (som är vanligt bland småbarnsföräldrar tydligen) inte ser någon mening med det och har "vuxit ifrån" det, utan helt enkelt för att jag har mål med min träning som inte är kompatibla med att dricka alkohol.
Spännande va?
Men mina mål kommer att kräva mycket tid, jag gissar på att träningstiden per vecka kommer att behöva vara cirka 10 timmar när jag väl startat på riktigt. Ja, för dessa 3-4 timmar är bara uppvärmningen... det kommer att utökas allt eftersom.
Vi får se när, det är inte bara att jobba heltid, ha en sambo som jobbar heltid på andra skift, ha två småttingar och träna en massa timmar i veckan. Planering är a och o, men jag ska försöka få med min sambo på tåget också... borde inte vara några större bekymmer ;)

Minna KAN!

Nya frasen som nöts. Minna KAN!
Även;
MIN!
Näe.
Mej ha den.
Tog tutten vägen??
Maaaaammmaaaa... maaaammmmaaa... där var maaaammmaaa! (Oftast när jag typ sitter på dass och har dörren olåst).
Dille, kom hit!
Nej pappa INTE!

Hon pratar som en treåring. Tydligt, ofta och mycket.
Det är skitkul. Nu kan man äntligen kommunicera med den lilla varelsen.
Wille, han har lärt sig hur gåstolen fungerar. Nu ska vi bara lära honom att äta fast föda så blir det nog ordning här på torpet också.

Om någon människa som läser detta råkas ha kläder i strl. 74 till en pojke liggandes- hör av er. Wille är i behov av ungefär tusen nya plagg så jag tänkte fiska nätet.. om man säger så.

Han är 50% av ungarnas föräldrar..

..och jag är de resterande 50%.
Jag ammar inte.
Vi jobbar aldrig samtidigt.
Han är precis lika bra på att ta hand om ungar som jag, kan också stiga upp tidigt om morgnarna och koka välling.
Den 1:a november börjar jag om att jobba, Wille är då ganska precis 6½ månader gammal. Sambon kommer inte att ta ut någon föräldraledighet då utan vi kommer båda att jobba heltid, fast aldrig samma skift. Ganska smidigt va?
Då var det offentligt.

Wille verkar ha en äta- och sovadag idag, inte mig emot. Det är inte varje dag i veckan det händer om man säger så. Jag passar på att göra ingenting för det gör jag aldrig annars.

Har nån undrat varför jag typ aldrig lägger upp några bilder?
Det är för att jag som aldrig tar några bilder nuförtiden.
Jag ska se om jag kan bättra mig på den punkten, men inte just nu.
Just nu ska jag nöta facebook.

Jag är så jävla sur.

Hade tänkt beställa barnens vintergarderober på en sida på internet men har glömt mitt lösenord. Trycker att de ska skicka ett nytt lösenord till min registrerade emailadress, min vanliga, men INGET JÄVLA LÖSENORD dyker upp. Det ska ju bara fungera. Nu skiter jag i det och handlar det ungarna behöver på stan i stället.

Å vet ni, jag höll på att dö på träningspasset i torsdags. Det smakade blod i munnen.
I slutet skulle man nämligen "dra" framåt medans en annan människa höll emot (man har ett hopprep runt midjan, den andra människan står bakom och håller i handtagen). Jag parades ihop med en 95kilos karl som höll emot allt vad han kunde. Jag tog mig ingenstans, typ. Sen när det var hans tur att dra flög jag bakom som en vante.
Sen höll jag på att dö. Jag skulle simma efteråt men orkade bara några längder. För jag dog.

Veckan har inletts med ett träningspass igår, fortsätter med ett i morgon och ett på fredag. Simning på lördagen eller söndagen. En massa dop i helgen, inte min favoritaktivitet men det är ju kul att träffa folket i alla fall.
När vi döper Wille ska bara våra föräldrar få vara med. Man får alltså inte träffa så mycket folk då, men å andra sidan så blir det lugnt och skönt. Det kan hända att vi bjuder dem på fika efteråt men jag gissar att det blir deras eget fika...  för jag bakar fortfarande inte. Jag gjorde en äppelpaj häromveckan men det var i ett svagt ögonblick, jag har då inte gjort om det än.

Minna har fått en gunghäst. Hon bestämde att han heter Kjell, men kallar honom för Kjelle. "Natt natt, Kjelle" är det sista hon säger innan hon somnar. Gode göllit.

Glurk.

Jag minns fasiken inte vad jag skulle skriva.
Färgar håret, men gissar att det kommer att misslyckas och att jag som vanligt får gå på ICA med mössa och köpa en toning. Hoppas att det är riktigt blåsigt ute i morgon så att det inte ser helt mongo ut att komma med hatten på. Annars får jag väl låtsas att jag är förkyld eller nåt.

Det går bra med Willes välling, han sover nio timmar i sträck innan han vaknar för en laddning käk. Sen somnar han om i en timme ungefär, han och Minna brukar vakna samtidigt, kring 05.30-06 nån gång. Fort kan det ju ändras, bara för det kommer han säkert att vakna en miljard gånger inatt. Det verkar som att han håller på att bli förkyld så det ser inte så värst lovande ut.

Jag har haft sinnessjukt ont i kroppen efter måndagens gymstick-pass. Det tog verkligen på ställen jag inte ens visste att jag hade, typ, och jag har knappt kunnat röra på mig. Det var svinjobbigt och jag svettades så det blev en massa små pölar där jag stod. Därför måste jag alltså dit igen. Varje måndag, om herrn i huset inte jobbar. För att göra det hela lite jobbigare ska jag även gå på core-passet efteråt, så att jag blir riktigt död.
Träning ska göra ont, eller hur var det? Imorrn blir det i alla fall ett indoorwalking-pass och bodymind efter det. Nice.

Nu bra, nu bättre

Nu är jag lite gladare. Se, hon somnade till sist efter att ha rivit tapeter.
Ibland får jag nästan psykbryt alltså, men det går alltid över efter ett litet tag. Att Ongen håller på att få ett gäng tänder hjälper ju liksom inte till att höja hennes humör, precis.

Idag har jag och Wille varit på barnkliniken och gjort pricktest. Det var negativt för mjölk så nu ska vi få börja ge lite vanlig välling och gröt och se om han klarar av att äta det utan att få ont i magen. Spännande. Han är nu 69 cm lång och väger nästan 8,4 kg, min lilla klump.


Nog om barn, det finns ju annat här i livet också, typ träning.
Nu har jag kommit igång ordentligt, äntligen! Jag har köpt hälsokortet, så jag kan gå på gruppträningspass. 84 riksdaler extra i månaden kostar det mig, förutom medlemskapet på gymet som ligger på 179 spänn. (Jag tecknade det för typ 10 år sen och då var det så billigt, så de kan inte höja mitt, haha!). Lätt värt den lilla slanten. Förra veckan tränade jag indoor walking (crosstrainer gruppass), simmade och igår dubbelpass, IW och boxercise. Skitkul. Idag ska jag testa gymstick muskel, tror att jag kommer att gilla det också.
Bara att tuta och köra, mindre än en månad kvar tills vi åker utomlands och även om jag inte blivit smal tills dess vill jag i alla fall känna mig fräsch och relativt tränad.

Ja, jag ger mig då FAN IT!

Å fifan, å fifan, Å FIFAN! Vi har skapat ett monster, jag och sambon. En järnhård, envis och stark liten gremlin som kommer att bryta ner oss tills det bara är smulor kvar! Men, som rubriken antyder, jag viker jävlar imej inte ner mig! Just nu ligger hon och ska vila middag. Typ. Hon skriker, sjunger, kastar tuttar och vägrar att sova. Sedan klockan elva har vi bråkat, hon fick komma upp för en lunchpaus, sen tillbaka till sängen.
"Hon är nog inte trött", kanske ni säger nu. Men det är hon, hon är dödstrött. Tar jag upp henne nu kommer hon att riva hela huset.

Varje dag är en kamp med Minna och har så varit sedan hon föddes. Hon är en helvetes jobbig unge, ibland känner jag bara för att sätta mig ner i soffan, röka en cigg och bara skita i att bråka med henne. Låta ungen göra som hon vill.
Men det gör jag inte, för jag är vuxen. Aldrig i livet att jag skulle låta ett barn bossa över mig, hon har trots allt ingen aning om vad som är bra för henne och vad som är mindre bra, det är ju min uppgift som förälder att se till att hon gör det hon måste, typ borsta tänderna och sova middag. Eller ta bort bajsblöjan, ta på skorna, kläderna... you name it. Hon bråkar om allt. ALLT!  Jag blir så jävla helvetes förbannat ASLESS att jag skulle kunna spy, eller lämna bort henne i en vecka bara för att slippa helvetesvrålen när man ska ta på en ny blöja.

Så där ja, nu har hon rivit lös tapeterna från väggen också. Ibland börjar jag fundera på om det är något fel på henne men det är det nog inte.
Hon är bara skitirriterande jobbig helt enkelt.
Fast jag älskar henne ändå.
Punkt.

... och ni som tror att Minna kommer läsa det här i framtiden och få reda på att jag tyckte att hon var skitjobbig, oroa er inte. Jag hinner säga det till henne rakt ut först.

Perfekt

Jag har varit i Härnösand i helgen och när jag kom hem hade ungarna blivit stora.

Minnas nya favoritsyssla är att vara i skogen. Wille hänger med i bärselen och dreglar glatt. Plötsligt händer det, som de brukar säga på den där TV-reklamen ni vet. Kaoset förvandlas till något hanterbart, det är inte längre en kamp för överlevnad att vara hemma själv med barnen medan sambon är på jobbet. Just idag känns det fantastiskt att vara föräldraledig, att veta att jag faktiskt klarar av det utan att bli psykiskt störd på kuppen. Vi har våra små rutiner och det fungerar. Hipp Hipp Hurra! Det känns inte heller så farligt att veta om att jag börjar om att jobba i januari, trots att vi kommer att arbeta om varandra med våra skift så kommer det att fixa sig bra. För mina ungar är STORA nu. Större i alla fall. Bara tre månader kvar tills Minna fyller två år. Jag har redan bestämt att hon ska få ett par skidor i present.

Härnösandsresan var bra i alla fall, ungarnas bebiskusin supersöt och yttepytteliten.

Nu sover småttingarna, det kanske alla fattade för annars har jag ingen tid att sitta här, jag har druckit en kopp kaffe och ska strax packa ihop lite grejer och laga lunch till Minna. Efter lunchen ska vi ut och plocka vinbär, hela familjen utom pappan som är på arbetet och tjänar pengar så att jag kan köpa praliner och champagne. Typ.