söndag 22 januari 2012

Nu ska jag göra utmaning.

Det gör jag inte ofta. Jag brukar inte ens kalla det för utmaning, jag kallar det "svara på frågor"-formulär.
Då vet ni det.

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag var 18 år, skulle ganska precis snart fylla 19. Bodde i Klein Flottbek, Hamburg, och hade the time of my life på London Pub om kvällarna. Det var tider, det! Självklart var jag coolast i världen.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Om jag tittar efter, vilket jag måste för jag vet bara på ett ungefär, så ser jag att jag var ute för det var fint väder. Spännande va? Jag kan ge mig den på att jag bar omkring på en kolikskrikande unge också, plus att jag var ganska tjock.

3. Fem snacks du gillar.
*Popcorn
*Godis
*Chips
*Kakor
*Bullar.
...jag är ju gravid! Skulle kunna räkna upp 700 grejer.

4. Fem texter du kan hela texten till.
Finns inte. Jag kan bara hittepå-texter.

5...och där blev jag trött. Jag orkar inte fortsätta.
Tror att jag har koncentrationssvårigheter eller nåt, men nu måste jag faktiskt göra något annat, vad som helst.
Sorry.
Men jag tror inte att det hade blivit så mycket roligare än så här i alla fall. Dvs. inte värst.

I morgon väntar MVC-besök tillsammans med en, mest troligt, övertrött Minna. Skoj. Men jag tar inte ut sorgen i förskott utan väntar och ser, ibland glänser hon till, min lilla galning.


Jag är upp och ned.

I förra veckan var jag inne på förlossningen för att kontrollera blodtryck och tillväxt på bebisen. Bebben mår fint, vägde då ca 1300g, blodtrycket var förhöjt så de menade på extra täta kontroller på grund av min huvudvärk.
Fine.
I helgen har jag varit hos mor och far med Mini och har då lidit av mitt blodtryck, inte för att det varit för högt utan för lågt.
I morse fick jag ett blodtrycksfall och höll på att svimma, trycket var då som lägst 60/40.
Tur att läkaren i Sunderbyn inte gav mig blodtryckssänkande medicin i alla fall.

När det blivit bättre blev jag hemskickad utan barn för att vila. Minna, hennes mormor och morfar kommer senare.
Just nu sitter jag med en huvudvärk från helvetet och påsar under ögonen och ser allmänt ut som en risig kärring.
Soptippen nästa?

fredag 20 januari 2012

Upprörande

Just nu upprörs många över en artikel på aftonbladet.se, jag orkar inte länka för det är nåt fel- hela texten jag skriver efteråt blir länk, men i korta drag är det en kvinnlig professor som yttrar sig och säger att pappor kan vara, och mest troligt är, farliga för sina barn.
Själv blir jag inte så upprörd över just den artikeln. En knäppskalle är en knäppskalle är en... und so weiter.

Vad som däremot gör mig redigt irriterad är när de som verkligen kan påverka samhället, politiker och lagstiftare och andra viktigpettrar, har sjuka åsikter som faktiskt kan komma att förändra min och din och alla andras vardag.
Som att tvingas dela helt lika på föräldraledigheten, till exempel. Detta är i dagsläget ett förslag som diskuteras bland "de som bestämmer" och kan äventyra föräldrars rätt att själva dela på FP lite hur de vill.
Jag tycker att det är helt sjukt. Kommentaren "Detta är inte något som ska beslutas över köksbordet" fick mig att se rött. Det är ju precis det som är meningen!
Att mammor vida kring tar ut mest föräldraledighet är väl ingen större hemlighet. Dock så tror jag att de flesta mödrar är fullt medvetna om vad de gör mot sin pension samt att de gör detta i samråd med pappan eller partnern eller vad man nu må ha för sorts konstellation i vardagliga livet.
Jag hävdar att den andra parten, den som ger bort sina dagar, gör detta av egen fri vilja. För man kan väl inte liksom sno åt sig dagar utan den andres vetskap? Anledningarna till att man väljer att inte vara hemma 50-50 är många, ska de ifrågasättas tycker jag att enda rätta är att de ifrågasätts av någon (den som jobbar eller är hemma) som känner sig förfördelad och orättvist behandlad.

Det finns ju lite praktiska detaljer att lösa kring biten "dela lika" också. Amningen till exempel. Hur löser man det? Ska man bara tvärt sluta, eller ska man åka från jobbet någon gång per dag/kväll/natt- då man nu jobbar? Kanske ska partnern som är hemma sitta utanför arbetsplatsen med barnet så att man ska kunna amma när det blir hungrigt?
Ska någon förståsigpåare tvinga mamman att pumpa ur så att det finns mjölk hemma? Möjligt, både i teorin och i praktiken, men är det inte något man ska få välja helt själv?

Vissa har även ekonomiska aspekter att ta hänsyn till, ibland måste man faktiskt göra det också, oavsett om man är kvinna eller man eller mor eller far. Så är samhället uppbyggt, kanske finns det ett större behov av att ordna upp detta, egentligen? Att starta i fel ände och besluta över huvudet på folk är nog inte rätt väg att gå.

Såna saker blir jag upprörd över, som sagt. Jag tror inte att någon kommer att bestämma att fäder inte får umgås med sina barn på grund av vad någon random tant säger, däremot så kan jag faktiskt se att risken finns att vi själva inte kommer att få besluta hur vi vill fördela vår föräldrapenning, för att någon anser att vi inte är kapabla till att förstå ett enda dugg.
Skitkorvar.

tisdag 17 januari 2012

Nädå.

Det är tunt om barnmorskor som hjälper till med hemmafödslar här uppe. Hittade noll.
Nåja, Skellefteå blir nog bra det också.
Förresten så vore det ju trist att bloda ner hela huset som jag mest troligt skulle lyckas med.

Mindfulness

Det här är mindfulness:

  • För över trettio år sedan skapade Jon Kabat-Zinn, PhD, vid University of Massachussetts - Medical Center, Worcester ett mindfulnessbaserat träningsprogram för kroniskt sjuka patienter, inspirerat av buddhistisk meditation och livsfilosofi. Metoden har sedan utvecklats och anpassats till vårt moderna samhälle och används nu regelbundet inom hälso- och sjukvården.
  • Mindfulness är en mänsklig egenskap och ett förhållningssätt som lär dig ta vara på ögonblicket. Med enkla övningar får du hjälp att klara av pressen i privat- och yrkesliv. Du blir mer uppmärksam och medveten och lär dig att minska stress och att fokusera på det som är väsentligt.
  • Metoden hjälper dig att vara närvarande och leva uppmärksamt i nuet.
  • Den kan hjälpa dig hantera värk, sömn, stress, oro, ångest och öka din koncentration och tålamod.
  • Mindfulness används också inom idrotten, i ledarskap, personalutveckling och skolan.

Källa: Mindfulnesscenter.se


Vad är nu detta, undrar ni nu.

Det ska jag ta och tala om. Hjälp till självhjälp.

På senare tid har mina sömnbesvär, huvudvärk, ja, lite av varje, kommit tillbaka. Det mesta har väl med graviditeten att göra gissar jag, lite stress och allmänt jäktig vardag är nog en annan orsak.

Hur som helst, det funkar. Jag gör väl kanske inte precis som man "ska" men i stora drag. Kan jag inte somna en kväll eller sover dåligt under natten- jaha. Några extra koppar kaffe, vara ute mycket dagen som kommer, passa på att vila när och om jag får tid- det gör nog inte så mycket ändå, tänker jag där jag ligger och snurrar och vrider mig. Då slappnar jag av litegrann och innan jag vet ordet av har jag somnat.

Huvudvärken lyckas jag tränga undan, för det mesta. Visst är det jobbigt när barnet vrålar, jag har tusen saker jag hade tänkt göra eller när jag är på jobbet, men med ganska mycket fokus på andra saker än själva "ontet", om jag koncentrerar mig på att acceptera att det FINNS där, att det är så det är just nu och att det inte går att göra något åt- på så vis går det att ta sig förbi och ibland tappa bort värken någonstans på vägen.



Visst låter det knäppt? Det är svårt att förklara.

Jag har tänkt att läsa på lite om just det här och försöka använda mig av tekniken under förlossningen. Till en viss del tycker jag att den liknar den så kallade dyktekniken, så det blir väl en blandning av båda kan jag tänka mig.

Ska jag vara riktigt ärlig hade jag gärna fött hemma och inte på sjukhus men det är svårt uppe i norra Sverige. Vi har inte riktigt samma valmöjligheter här, samt ganska långt till närmaste förlossningsavdelning om det skulle uppstå komplikationer.

Men bara för att ska jag minsann googla och se vad det finns för info om just det.

söndag 15 januari 2012

Smäller två.

Stora magen (v 29) vid Stora forsen i helgen. Jag såg inte så glad ut men det var jag.
För det var fantastiskt skönt och avkopplande och god mat och nice rum med bastu.
Finaste julklappen någonsin!

fredag 13 januari 2012

Nu tar jag helgpaus



Med dessa attiraljer kan det väl inte annat än att bli en fantastisk helg? Jag har faktiskt slagit på stort och handlat en klänning/tunika också, som tillsammans med mina sexiga gravidstödstumpbyxor ska få äran att vara kvällens outfit.
Så, trots fredag den 13:e, glåmigt väder och en del små blemmor i ansiktet (krämen är dock SKITBRA, speciellt om man som jag inte gillar foundations eller puder som, enligt mig, är alltför heltäckande och känns som en mask) gissar jag på en bra helg.
På söndag får ni veta om det blev succé eller katastrof.

onsdag 11 januari 2012

Om mat.

Hur orkar man ens bry sig om vad andra äter?
En del hetsar upp sig så, DERAS "diet" är minsann den enda rätta (med diet menar jag kosthållning inte bentningsmetod, även om många hetsar upp sig över andras bantningsmetoder också).
Jag tycker att LCHF är skit, eftersom jag själv mådde som en stor skit efter att ha testat den. Inte trevligt för mig, men de som äter enligt den läran får väl göra det ändå. Tydligtvis mår inte alla lika skit som jag gjorde.
I det stora hela tycker jag att en kost där vissa saker är "förbjudna" är fel. Måttlighet är underskattat, det verkar som att det enda som gäller nu är antingen-eller-principen. Folk går hela tiden och suktar efter något de vill äta men inte FÅR, hur roligt kan det vara ens? Hur sund inställning är det till mat? "Jag FÅR inte äta det, förbjudet, stopp, nej!"

Själv får jag äta vad jag vill, när jag vill. Ibland känner jag inte för att äta potatis eller pasta- då äter jag sallad i stället. Vissa dagar vill jag äta mer- då gör jag det, liksom jag äter mindre de dagar jag inte är speciellt hungrig av mig.

Med det sagt- godis, chips och coca-cola är inte mat. Skrovmål och hämtpizza är inte mat. Inte enligt mitt sätt att se det i alla fall. Det är bukfyllnad och näringsmässigt riktigt skräp. Därför gillar jag inte att stoppa i mig det. Jag FÅR, men jag VILL inte, det är en stor skillnad.

En hel dag.

En hel dags jobb väntar,
det är kul att vara på jobbet. Satt och räknade efter igår och kom på att det bara är två månader kvar ungefär, sen hade jag tänkt vara hemma tills bebisen kommer. Ja, ett tag efter det också så klart. Det blir ungefär 2 veckor jag får gå omkring och vänta om han inte bestämmer sig för att stanna längre som Minna gjorde.

På tal om det, jag ska ta och leta fram lite nummer så att jag kan ringa viktiga samtal.

tisdag 10 januari 2012

Snik

Snikar till mig lite datatid medans M sover. När hon är vaken är det liksom dödsdömt att ens sätta sig ner.

Håret blev ok, jag lade på en toning idag också. Det verkar som om mitt hår inte tar åt sig ordentligt av färgen, mest troligt beror det väl på gravidhormonerna. Nu ser jag ganska mycket ut som en tjej med ljusblondrött hår. Fattar ni vad jag menar? Inte "misslyckad blekning" men man kan väl säga att det märks att jag har röda toner i min naturliga hårfärg. Typiskt. Jag skulle ju bli pärlblond.
Nåja, det ser som sagt ok ut och går att leva med så det får räcka för den här gången.
Bara ett vitt linne blev förstört.

Har dragit pulkan med Mini i en sväng idag bara för att få komma ut. När hon vaknat tror jag att vi ska åka in till stan och dra på biblioteket- inte för Minnas skull för hon HATAR när man försöker läsa för henne- men för min egen. Jag ska lämna tillbaka en bok så jag inte får 20 kr i böter. 20 k kan jag lägga på något annat skojigt, två kvällstidningar till exempel.

måndag 9 januari 2012

Jag färgar håret

För första gången på flera år färgar jag nu mitt hår. Jag undrar hur det går.
Det rimmade men det var inte meningen.

Nio minuter kvar tills jag ska kolla spegelbilden och se om det får sitta i tio minuter till.
Ni får inte se någon bild ikväll. Jag orkar inte sminka mig, det har varit en jobbig dag idag. Förutom timmarna jag spenderade borta, de var inte alls jobbiga.

Orolig natt också, så nu är jag jättetrött.
Minna har lärt sig en massa nya saker.
Klättra upp på vardagsrumsbordet. Hon är dock lyckligt omedveten om att hon kan falla ner för trots att jag är en anhängare av "learning by doing" vägrar jag låta min unge falla handlöst ner i golvet och riskera hjärnskakning eller utslagna tänder.
Hur lär man ett barn att akta sig för kanten?
Dra ut byrålådor och försöka klättra upp på dem. Förankra byrån i väggen, nästa.
Ibland blir jag bara så less på att springa runt som en yr höna hela tiden, ett barn som någon gång tar det lite lugnt hade inte varit helt fel, samtidigt som jag tycker att det är bra att hon är livlig. Hon är ju positiv till allt och inte svår att aktivera, lär sig saker fort för att hon tycker att det är kul att lära och skrattar nästan alltid. En härlig unge, när man har energi nog att följa med.

Nu ska jag kolla läget.
Hoppas jag slipper bli sur.

söndag 8 januari 2012

Totalt meningslöst.

Tycker ni att jag varit lite väl negativ och trist på sistone?
Det tycker i alla fall jag, men jag orkar inte med att verka glad och påhittig när jag egentligen är sur och tvär.
Nu känns det dock som att jag är på väg att bli trevlig igen, välkommet. I alla fall av mig själv.

Fast vet ni, det är skitjobbigt att jobba heltid och sen komma hem och ta hand om ett litet barn, oftast ensam eftersom sambopappan åker iväg och jobbar direkt när jag kommer hem.
Det är skitjobbigt att vilja en massa saker men inte orka.
Kanske mest skitjobbigt är att jag är sugen på att äta bananer hela tiden men får en otrolig halsbränna av dem. Det har jag just nu. Ibland är det värt det, ibland inte.

En del gånger är det mesta skitjobbigt.

Nu måste jag även ta tag i att kamma mig någon dag om jag ska lyckas få till en vettig "jagbild" att visa här på bloggen. Det kan hända att jag funderar på att ta på mig något annat än pyamasbyxor och stortröjor också, vi får se vad jag orkar med :P

lördag 7 januari 2012

Hahaha

"En skottspole är en pinne med halvtäckt hölje av trä. På pinnen (spolen) lindas tråd för att sedan tillsammans med höljet föras mellan trådarna i en vävstol.

Termer kan även användas i bildlig betydelse: "Att fara som en skottspole" - att åka fram och tillbaka."

Precis en sån är Minna.

Fast mer av en träskalle- hon har fått för sig att hon ska klättra upp på pallar och sånt. Så sjukt dumt. Hon är ju än inte medveten om att man kan trilla ner och slå sig fastän hon gjort det tusen gånger.

Är hon osmart som inte kopplar ihop själva klättringen och fallet med att det gör ont? Hur många gånger tar det innan de lär sig? Är det fördummande att slå sig halvt ihjäl flera gånger per dag?

Nu undrar ni säkert...

...vad jag har gjort idag.
Det, kära ni, ska jag ta och tala om för er.
Inte så mycket.

Vaknade i morse och var inte alls på bra humör. Hunden hade gått omkring och vandrat hela natten, fram och tillbaka, väckte Minna ett par gånger (nej, ingen dörr till hennes rum ännu) och väckte mig, lättsovarn, ännu fler. Plogbilen hade självklart lämnat en ordentlig karm som blockerade vår infart.
Barnet var gnälligt som bara den.
Som om det inte vore nog så ska jag berätta en annan sak.
Jag måste ha STÖDSTRUMPBYXOR för mina fula äckliga vener är svaga, eller hur det nu är, och om jag inte är försiktig så kommer jag att få ÅDERBRÅCK på benen, så där som gamla tanter har.
Mina strumpbyxor kom med posten i förrgår så idag var premiärdagen.
Fy fan vad det sög.
Jag fick sammandragningar bara av att ta på mig spektaklet och när de väl var på kändes det som att jag inte kunde röra mig. Väldigt kul och spännande.
Jag gick omkring och var arg hela morgonen, men det blev bättre.

Ungen bajsade och hennes gnällighet försvann. Jag tänjde ut strumpbyxorna och de blev lite skönare.
Då blev jag övermodig.
Klädde på barnet, sedan mig själv, och gick ut för att skotta bort plogkarmen så att jag skulle ta mig ut med bilen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag har haft ont hela dagen sedan dess och då hann jag ändå inte skotta så mycket innan en vän dök upp. Hon stannade bilen mitt på gatan, hoppade ur och skrek; "DU SKA INTE GÖRA DET DÄR, DU ÄR GRAVID! DUMSKALLE!".
Sen skottade hon bort den åt mig. Det var snällt men jag tog mig hur som helst ingenstans idag för jag var tvungen att ligga helt still i flera timmar efteråt. Tur att Minna sov låååång middagslur.
Nästa vinter ska jag minsann skotta hela tiden. Jag saknar det. Helt ärligt.

..vet ni förresten?
Nästa helg ska vi förhoppningsvis till ett hotell. Vi ska ha barnvakt hela helgen och bada badtunna, gå på spabehandling och äta god mat. Bara vi (och de andra hotellgästerna men dem ska jag skita högaktningsfullt i) hela långa helgen.
Det ska faktiskt bli fruktansvärt skönt.

fredag 6 januari 2012

Seriously.

I morgon är det tänkt att jag ska hälsa på någon jag inte träffat på länge. Jag kan inte länka som vanligt för det är nåt fel på funktionen, men i alla fall ska jag till www.monstermalla.se 's hem.

Vi har planerat att träffas flera gånger, senast idag. Då blev det att jobba ett extraskift för min del.
I söndags blev hon sjuk. I mitten av förra veckan var hennes övriga familj sjuk.
Jag tror att jag var sjuk en gång.

Nu verkar det inte bättre än att vädret kommer emellan. Det har vräkt ner snö hela dagen och gör det fortfarande, plogbilen har inte varit på vår gata ännu vilket mest troligt betyder att den kommer under natten och lämnar en FET plogkarm på vår infart. En plogkarm jag inte orkar skotta bort själv eftersom jag är gravid, fet och svag. Jag tänker inte ens försöka mig på den, jag får sammandragningar bara jag böjer mig ner och knyter skorna.
I den bästa av världar skottar en snäll plogbilschaufför bort den eländiga plogkarmen, jag håller tummarna för det.
Annars blir jag, hunden och ungen isolerade i huset tills sambon kommer hem från jobbet kring 19.00 i morgon kväll.

Bara för att.

En bild då och då piggar väl upp litegrann. Minna öppnar julklapp med moster, som tydligen balanserar en blomkruka på huvudet.
Jag själv lägger mest märke till att mitt barn har utstående öron. Måste vara därför hon hör så bra när man öppnar diskmaskinen. Hon kommer som en skottspole (vad ÄR det egentligen?) och ska "hjälpa till".

Idag är det fredag.

Folk säger att det "egentligen" är lördag men det är det inte. Det ÄR fredag. Även om det råkar vara Trettondagen. Titta i valfri almanacka. Det står FREDAG 6/1.
Prick tre månader kvar till lillebrors beräknade ankomst. Fast det står det bara i min almanacka, det är inget de lagt till i alla.

Det är jobb som gäller och lika bra var väl det för det snöar och har sig ute, det är ganska skönt att vara inne då. På termometern står det att det är LLL grader utomhus, gissar på att den fått influensan. Inomhustemperaturen visar den som vanligt dock och det är ju det som är det väsentliga när man ändå bara ska vara inne.

Minna har sovit till efter åtta några dagar i rad nu. Hela nätter. Det verkar som att vår taktik fungerar. Nu blev ni nyfikna va?
Taktiken är:
Ingen taktik.
Sover hon dåligt tar jag över henne i vår säng, däremot får hon alltid somna i sin egen. Jag slänger i jättemånga tuttar (när hon somnat annars slänger hon vänligt men bestämt UR alla tuttar igen) så att hon hittar en när hon vaknar till under natten, brer täcket om henne och hoppas på det bästa.
Ibland går det bra, ibland inte. Däremot så börjar det vara övervägande bra nätter nu, till skillnad från förut. Det känns ganska skönt med tanke på att det inte är så länge kvar tills sömnbrist och nattmatningar återigen är aktuellt för vår del.

Hoppas att ni som var ute och festade igår hade riktigt kul och att ni är riktigt bakfulla.

torsdag 5 januari 2012

Men GE DÄ, TV-program!

Finns det någon annan som jag?
Som blir inspirerad av program som visar folk som äter onyttigt och försöker ändra på sig? Varje gång jag sett ett sånt program känner jag mig så motiverad och taggad.... men direkt efteråt kommer nästan alltid ett matlagningsprogram eller något annat där folk äter en massa gott skräp.
Då blir jag genast hungrig och känner för att göra mig en macka eller nåt.

Det borde vara förbjudet att lägga upp tablåerna så.

onsdag 4 januari 2012

Är det inte lite orättvist ändå?

De stora kvällstidningarna skriver om att det är ruskväder i södra och mellersta Sverige. Det blåser och har sig där, minsann, tågen går inte och elavbrotten avlöser varandra.
Men vi då? Vi som bor i det som brukar kallas "norra Norrland", rätt och slätt. Varför får vårt väder aldrig vara med?
"Norra Norrland får klart väder, snöfall längst i norr", läste jag precis.
Jag tittar ut. Eller, jag behöver inte ens titta ut, jag hör ju att det stormar. Grannens flaggstång svajar oroväckande mycket och lamporna blinkar till då och då. Det är en halv plusgrad och blixthalka ute, tro mig, jag vet, jag har varit ute på en promenad. En mycket kort sådan, myrstegsframfart och önskan om broddar, kort sagt; Jag höll jävlat att halka ihjäl mig.
Men det räknas kanske inte, vårt väder?

Inte heller igår togs det någon notis om att det snöat en halv meter blötsnö samtidigt som det blåste så uttahelvete, det hade drevat så mycket att halva vägen inte syntes. Morgontidningen kom inte förrän på kvällen för tidningsbuden fastnade och/eller körde av vägen. Under dagen var det snöblandat regn som föll, vilket innebar isgator när temperaturen sjönk igen framåt kvällskvisten.

Det blir väl lätt att vi glöms bort, vi här uppe. Särskilt många tåg som kan bli inställda finns det ju inte eftersom staten anser det onödigt att finansiera järnväg så långt norrut. De flesta av oss transporterar gods eller oss själva med bil eller buss. Är det halkigt kör man sakta, då inträffar inte så många olyckor.
Våra el-ledningar, som visserligen dukar under då och då men ganska sällan om man jämför med hur ofta de i söder verkar trasas sönder, är bra planerade och det röjs undan breda stråk intill dem så att träd inte ska falla över trådarna. Speciellt omfattande blir avbrotten inte, vi bor ju så guförbannat glest.

Jag vet inte jag, men ibland känns det bara som om vi norra Norrlänningar liksom ska tåla liiiite mer. Lite mer kyla, halka och blåst. Eller är det bara så att vi tar lättare på det här med väder?
"Hä årrn sä"-attityden kanske inte är så dum ändå.

tisdag 3 januari 2012

Fantastiskt

Ännu en dag har gått.
Jag har inte uträttat några underverk men jag har tagit hand om mitt barn. Varit och simmat några längder. Jobbat. En typisk dag i ett typiskt liv.

I morgon är jag barnlös, eller ja, lillebror är ju med mig vart jag än går men han är ganska lätt att ta hand om.
Jag tror att jag ska ta det ganska lugnt. Gå ut på en promenad, om vädret inte är så som vädret har varit idag. Kanske jag gör det ändå, vem vet? Det beror helt på dagsformen. Man vet liksom aldrig hur man mår när man har en unge i magen. Vissa dagar är jag helt slut, andra dagar har jag hur mycket energi som helst. Jag är betydligt tröttare den här graviditeten än förra, troligtvis beror det till stor del på att Mini tar ganska mycket av min ork. Full rulle från morgon till kväll. Nåväl. Jag ska inte klaga nu, för jag inser ju att livet kommer att bli mer fullrulligt när lillebror väl kommit till världen.

Taktik

Om man inte vill skotta snö ska man se till att vara ganska gravid eller nyförlöst under perioden då snön brukar falla. En alldeles ypperlig, även godtagbar, ursäkt.
Problemet för min del är väl att jag gillar att skotta snö. Ett gratis träningspass brukar jag kalla det, men nu vågar jag inte. Jag får sammandragningar bara av att dammsuga så att skotta tung blötsnö är inget alternativ. Nästa vinter får bli min snöskottningsvinter.

Hela familjen åkte till MVC igår, för att kolla läget med lillebror. SF-måttet har stannat av vilket var bra eftersom det låg nog högt förra gången, hjärtljuden 144 "helt normalt" som vanligt och övriga prover var bara fina. Bra värden med andra ord. Vikten kollade jag aldrig, jag har börjat noja så det är lika bra att vänta till vecka 37 och få stora chocken då. Jag och vågen håller oss på behörigt avstånd från varandra just nu, om jag ska gissa hur många kilon jag dragit på mig säger jag cirka 25. Absolut inget över det. I verkligheten ligger det nog på omkring 8. Kanske 10.

Igår höll Minna på att svimma av ilska när hon inte fick ställa sig upp i sin stol. Hon slutade andas och blev alldeles rödblå i ansiktet men som tur är vet jag att det inte är någon fara. Jag blev nämligen också väldigt arg när jag var liten, ja, så att jag svimmade. Man överlever, tydligtvis.
Lilla Minna. Vilken otur att jag är lika envis som henne. Annars hade hon haft ett gott liv. Det har hon nog nu också i och för sig, men enligt henne hade det säkert varit betydligt lättare om alla bara fogat sig efter hennes vilja.