fredag 30 december 2011

Året som gått.

Det är lite mer än ett dygn kvar av år 2011 och i bloggvärlden duggar sammanfattningar av året tätt. Jag kan ju inte vara sämre jag, även om mitt år inte har varit speciellt intressant- i alla fall inte för andra. Allmänintresset torde alltså vara ganska lågt men då jag är ganska ego gör jag detta för min egen skull, det är alltid roligt att gå tillbaka att titta då och då.

Januari, februari och mars spenderades inomhus med en kolikskrikande baby. Varför vi inte gick ut? -25 grader var varmaste dagen, ungefär, och snön låg i stora drivor vilket inte förbättrade oddsen för barnvagnspromenader. Att babyn hatade att ligga i sin barnvagn och bara skrek var också det en bidragande orsak till att 90% av tiden spenderades i hemmets, då inte speciellt lugna, vrå.

I takt med att det blev ljusare och ljusare ute ljusnade även vår tillvaro. Skrikperioderna blev kortare och kortare och timmarna av sammanhängande sömn blev längre. I april smög sig livet och värmen tillbaka igen och världen tinade upp.
Maj, juni och juli var riktigt varma och sköna, vi badade så mycket vi bara orkade (i ärlighetens namn inte speciellt mycket för vår baby var fortfarande riktigt skrikig och gnällig och sömnen var det väl sisådär med).
Minna lärde sig krypa ordentligt och vi var på 40-årsfest för min bror. Då hände det sig plötsligt att en liten lillebror blev till, bara så där. Har man trevligt så har man trevligt, you know the drill. Den överraskningen fick vi i slutet av juli, när chocken (ja, alltså vi vet ju hur barn blir till men...) väl hade lagt sig kom glädjen. Lite ångest också men mest glädje.

Hela långa augusti var vi lediga tillsammans, vi drog på kajaktur och tältade på en ö. I september började jag om att jobba och den 1:a oktober var vi båda officiellt tillbaka i arbete. Skönt, men ganska tidspressat schema när båda jobbar heltid men aldrig samtidigt. Vi blev fort vana.

I november började Minimojen att spatsera alldeles av sig själv, ganska prick när hon var 11 månader. Vi var sprickfärdiga av stolthet över att hon lärt sig något som de flesta barn lär sig. Vi fick veta att lillebror var en lillebror och att han beräknas anlända den 6/4 2012.

December har varit en hektisk månad. Minna fyllde ett år och firades av släkt och vänner med ett hejdundrande stort kalas. Minnas farmor fyllde 50, hon hade också kalas. Jul och släktträffarna löste av varandra, vi har inte varit hemma mer än några timmar sammanlagt på hela månaden.
Nu är det som sagt snart ett nytt år, ganska precis tre månader kvar till lillebrors ankomst och inte så länge kvar till våren. Det blir nog ett rätt bra år, nästa år.

Jag har inga speciella nyårslöften, jag hänger på Mallas januarilöften.
LänkMinus vinet då för det dricker jag noll glas av just nu.
Sen lovar jag mig själv att får jag en till baby med kolik ska jag ha barnvakt minst en gång i veckan.
Klart slut.

torsdag 29 december 2011

Världssnabb

Sammanlagt tar det fem timmar att köra till och från IKEA. (Vi körde inte från Piteå utan startade lite längre söderut).
Vi åkte klockan åtta på morgonen.
Vi var hemma 16.15.
Otroligt effektiva, må jag säga.

Minna fick en massa saker. Taklampa, bordslampa, pallar.
Mjukdjur, hyllor, förvaring.
Till lillebror köpte jag bara en filt för han behöver inte så mycket ännu. Det gör inte Minna heller egentligen men det är ganska kul att göra fint i hennes rum.


GRAVIDSTATUS.
Vaknade med kramp i vaden i morse. Typisk gravidåkomma. När krampen väl släppt upptäckte jag att jag har huvudvärk, vi får hoppas på att den släpper snart men det ser inte så ljust ut. Även det är en "gravidkrämpa", jag hade ofta ont i huvudet förra gången också, den kan hålla i sig i ett och ett halvt dygn- gör inte riktigt lika ont som migrän men är oerhört irriterande. Jag blir ganska lättretlig om man säger så.
Enligt beräkningarna är det nu mindre än hundra dagar kvar till beräknad förlossning. Pojken växer och frodas och sparkar mig i revbenen så att det gör förbannat ont.
Har ingen övrig info.
Eller jo, inga bristningar i sikte ännu. Fick ju inga förra gången så jag håller tummarna för att slippa den här gången också. Står inte alls högst på min önskelista, får man så får man- det går inte att göra något åt- men jag hoppar gärna över det.


Nyårs-status.
Vad ska alla göra på Nyårsafton?
Vi ska bara vara hemma, laga lite mat (funderade på en trerätters middag men det är så svårt att hitta en förrätt som är färdiglagad som man bara värmer i micron), titta på TV och ta det lugnt. Jag längtar. Har inte tagit det lugnt eller njutit av att vara hemma på evigheter, det har varit väldigt stressigt den senaste tiden.
Det kan hända att jag somnar före tolvslaget. Det blir andra året i rad i så fall, kanske en ny tradition?

tisdag 27 december 2011

Men nu.

Nu ni, nu har jag vilat upp mig! Efter den stressfriaste julen någonsin är jag piggare än en mört. Vissa stunder.
Hoppas er jul har varit bra!

För tillfället har jag huvudet fullt med tankar på "KULLEN" byrå, "HENSVIK" skötbord/skåp, "TUPPLUR" rullgardin och liknande. Vi ska till IKEA en sväng imorrn, jajjemän, mitt i mellandagshets och köpgalenhet. Vi köper dock bara saker vi behöver. Lite doftljus också så klart. Kanske något pynt eller så. Några fina saker till Minna som hon saknar.
Mm. Bara nödvändiga grejor.
Plus en pizzaslice när vi är klara. Om jag äter något nyttigt i lunchrestaurangen vill säga, annars blir det ingen pizzaslice. Kanske.

Med magen går det bra. Den har exploderat och jag ser nu ut att vara i åttonde månaden, inget mellanting här inte- det är antingen eller. Tungt är det också, för Minna vill bli buren hela tiden. En ettåring extra gör ibland att det känns som om bebisen i magen ska ploppa ut där och då, hittills har det gått bra men vissa gånger måste jag helt enkelt säga nej till lilla Mini. Då blir hon inte så glad men det är inte så mycket att göra åt det.

Jag måste faktiskt fortsätta på min "nödvändigt från IKEA"-lista. Vill ju inte missa något. Typiskt bara att spjälsängen jag vill ha var på rea och slut i lager.

tisdag 20 december 2011

Jag är bara..

...så trött att allt börjar bli snurrigt.
Minna sover dåligt,
och de nätter jag inte sover med henne kan jag inte heller sova.
Det blir en "ond cirkel" för mig. Ju mer trött och stressad jag är, desto sämre sover jag. Det i sin tur innebär.. just det. Till sist funkar det inte alls längre och jag måste få sömntabletter för att komma tillbaka till en normal tillvaro igen. Ingen stresstålighet med andra ord.
Jag hoppas att det går över av sig självt den här gången för som jag tidigare nämnt är jag inte så sugen på att ta sömntabletter nu när jag är på tjocken.
Julen känns väl egentligen inte som det optimala just nu, hade varit bättre om det var januari för då är det lugnare. Jul, heltidsjobb, barn- och husskötsel är liksom en grej för mycket för mig.

Usch.
Jag hatar när det börjar kännas skrikigt i huvudet.

söndag 18 december 2011

Lat söndag






Jag tänkte att er söndag kanske blir latare än min så här får ni lite bilder att titta på. Ni fördrev säkert tio sekunder!
Karln i huset förvärvsarbetar, själv börjar jag igen kl. 19. Timmarna tills dess ska jag fylla med barnskötsel, städning, tvättning och vedstapling.
Vi börjar med tvätt, en maskin är startad och två till väntar på sin tur. Nu ska vi bara plocka undan lite leksaker innan vi drar igång dammsugningen, det populäraste momentet hos Minna.

Doftsanering av soffan kanske också skulle vara på sin plats, ungen la av en liten men illaluktande spya mitt på ena dynan igår. Det stinker fortfarande.

fredag 16 december 2011

Minna sover middag

Helvetes barn.
Det får man säga om sin egen unge om man inte menar det egentligen utan bara ibland.
För en minut sedan ungefär tänkte jag det. "Helvetes barn. Dumma baby. Varför tycker du så illa om att sova? Är det roligare att vara vaken och grina, ramla, slå sig och tycka att livet är allmänt pyton för att du är dödstrött?"
Du kan inte svara på ovanstående, lilla tvärsöver Fröken. Du förstår inte, det vet jag, och det är min uppgift här i livet, just nu i alla fall, att veta när du är trött eller hungrig eller vad som helst, och hjälpa dig att få vad du behöver.
Jag gör det också.
Ibland skulle det bara vara härligt med en sån där unge som sätter sig ner med snutte och tutte i soffan när han/hon är trött och sedan bara somnar nöjt och mysigt utan skrik, gråt, vrål, arga sparkar och slag, utan att kasta saker och dra sig själv i håret.
Ett barn som inte blir förbannat när man försöker gosa och lugna och stryka på huvudet.

Men Du är ju Du, lilla Minnamojäng, och även om det är jobbigt ibland så byter vi inte bort dig.
Inte än i alla fall ;P

tisdag 13 december 2011

Men tiden, den går ändå.

När man var yngre kändes det ibland som att tiden gick så otroligt sakta att den nästan stod still- kommer ni ihåg det? En förmiddag kändes som en evighet och när man skulle åka någonstans kunde det verka som om det var hundra mil bort trots att det egentligen bara var tre kilometer.
Så är det aldrig nu när man är vuxen och stor, inte för mig i alla fall. Dagarna liksom bara går, det finns alltid något att göra och tiden, den tänker man inte så mycket på förrän om kvällarna när en ny dag snart ska börja.
Jag gillar det. Jag gillar att fylla mina dagar med mer eller mindre betydelsefulla uppgifter, upplevelser och händelser. Jag älskar att sätta mig ner framåt kvällskvisten och inse att dagen har gått utan att jag ens har märkt det för jag har haft så fullt upp med allting annat att jag glömt bort tiden.
Mina dagar "slösas" aldrig bort, oavsett om jag gör något vettigt eller inte. En dag när man bara går hemma i pyamasbyxor och skitig gammal T-shirt räknas också, det är inte slöseri med tid.
En bakisdag är inte slöseri, ej eller en ligga-i-sängen-och-äta-pepparkakordag.
Att slösa med tiden, det är att haka upp sig vid den.

Vi sov borta inatt, jag och Barnet, för herren i huset skulle, som det så fint uttrycktes, ha en whiskeykväll tillsammans med en vän. "Nog kan ni sova hemma, vi ska vara tysta", tyckte han först, men jag insisterade på att få fly fältet.
Tur var ju det, för det skulle visa sig att min farhåga att herrarnas sofistikerade whiskeysipparstund mest troligt skulle urarta inte var helt fel.
Titta själva.




En kvinnas förstånd är ovärderligt. En karls förstånd också, men ibland måste de lära sig att göra konsekvensanalyser.
Ett glas whiskey= minst sju glas whiskey= hög ljudnivå= vaken baby= arg kvinna.
Nu blev det i stället;
Minst sju glas whiskey= hög ljudnivå= sen kväll= mer whiskey= vakna full= vara pigg ett tag= tycka det är kul när kvinna och barn kommer hem men somna två timmar senare tillsammans med huvudvärk, illamående och trött baby.

Nåja. Tur att man vet hur det brukar bli i alla fall.
Nu ska jag strax iväg och jobba, sen är jag ledig till fredag kväll :)

söndag 11 december 2011

Vi väntar på kylan.

Nu säger meteorologeroch vanligt folk att det ska bli svinkallt. Jag väntar och längtar lite i hemlighet, vi har ju ny, fin ved hemma som måste testas. 20 minusgrader, kom igen!

Igår höll jag på att få en stroke av ilska. Jag brukar i vanliga fall inte bli så upprörd över att folk kör som idioter men någonstans måste man väl ändå dra en gräns?
På väg hem från diverse uppdrag hamnade jag och Minna bakom en söndagsbilist som körde 70 på 90-väg. Ingen fara på taket, vi låg efter för det var ändå så halkigt före, men bilen som kom bakom mig tyckte annorlunda och lade sig ungefär två centimeter bakom min bil. Oerhört irriterande, så jag tryckte lite lätt på bromsen och menade på att lite avstånd kan man väl ändå hålla.
So far so good. Bilen körde efter mig till korsningen där jag skulle svänga vänster, jag la ut blinkersen.. och vad tror ni händer? Jo, förarjävuln i den andra bilen KÖR OM mig precis när jag ska till att svänga vänster, han svänger själv vänster och genom bakrutan riktar en av passagerarna ett fint långfinger.
Vansinnet.
Bilen svängde in på OK, jag efter, jag var så arg att jag skakade. Den andra bilen stannade, jag stannade, men när jag klev ur fick småpojkarna stora skälvan och körde iväg. De åkte förbi flera gånger men vågade inte stanna mer, och efter ett tag drog de bort.
Tufft va?
Menar, vågar man inte stanna när en tjej och en liten bebis kliver ur bilen, ska man då egentligen ens bemöda sig med att göra obscena gester? Det var i och för sig inte det jag var arg över, det var vansinnesomkörningen som var en sekund ifrån att orsaka att jag krockade med Minna i bilen.
Jag kan säga helt ärligt att jag hoppas att de där idioterna kör av vägen och gör illa sig så där lite lagom innan de orsakar en olycka och gör illa andra också. Att det är småpojkar som "leker" skiter jag fullständigt i, ska de leka kan de köpa en plasttraktor eller, kanske mer passande för små fegisar, en sån där liten docka som gråter.

fredag 9 december 2011

It vart hä då de!

Bättre, alltså.
Jag blev snarare tröttare men trots att sambon varit på jobbet hela eftermiddagen och blir kvar där över natten klarade jag mig fram tills Ongen somnade. Ibland måste man ha lite superkrafter, så är det bara.
Nu ska jag sitta och ha dåligt samvete över att jag inte kunde vara barnvakt till A&T ikväll, jag var helt enkelt inte alls så sugen på att smitta ner den familjen också! Min egen är väl helt okej att hosta på men andras håller jag mig ifrån. Ingen ska kunna beskylla mig för att vara smitthärd!

Nog om den där jävla förkylningen nu, det börjar bli tjatigt.
Riktigt fint inneväder ute, det stormar och snöregnar och har sig och jag har dragit täcke och kudde till soffan för en riktigt ordentlig soffnötarkväll- och natt. Jag rör mig inte ur fläcken, här blir jag kvar, om nu inte lilla Fröken bestämmer annorlunda. Man kan aldrig vara riktigt säker.

Idag fick jag små tårar i ögonen när jag satt och tittade på Mini då hon lekte med sina nallar. Hon pratar med dem och skäller på dem, pussar och kastar och plockar upp.. springer fram och tillbaka och flyttar och donar, alldeles själv tror hon sig att pyssla en liten stund. Jag skyller på att gravidhormonerna gör mig blödig. Allas ungar lär sig ju sånt.
Men är det inte alldeles extra fantastiskt när ens egen lilla knasmojäng gör det?

Jag chockar.

Jag ska chocka bort den här envisa förkylningen.

Pulkrace, varmbad och fredags-städ. Sen ska vi nog ha skrämt ihjäl alla baciller.
Ha en trevlig helg, det ska jag för det ska bli kallt, snöigt och mysigt :)

torsdag 8 december 2011

Inte pigg men pig.

Alltså, jag är förkyld och känner mig som en gris.
Så var det med den saken. Men alltid finns det något att glädjas över.
Inatt sov Minna hela natten utan att vakna en enda gång. I sitt eget rum, alldeles själv. Normalt sett vaknar hon ju minst 5-6 gånger oavsett vart hon sover så visst, jag är nöjd.

Nu kommer hon och Pappan hem från sin promenad, så det är lika bra att lägga ner allt vad datoriserande heter för hon den där ska bara Ha och Ha.

tisdag 6 december 2011

Jag ska också börja.

Nu tycker jag att det är dags att jag också börjar matblogga.

Dagens middag tog precis 7 minuter att tillaga och innehöll strax över 400 kalorier.






Till det drack jag FunLight Wildberries, flera glas. Jag tuggade även i mig en hårdmacka med lite lättmargarin på, som efterrätt serverades två mandariner som jag slukade medan jag läste kvällstidningen.

I morgon kan det eventuellt bli Weight Watchers Ricotta, vi får se vad jag är sugen på. Så stort är mitt intresse för mat. Ett nödvändigt ont, egentligen skulle jag nog helst äta bara mackor och frukt men då kan man tydligen få någon sorts brist av någonting.

måndag 5 december 2011

Pulkpremiär


Igår fyllde Minna 1 år, det var folk och hälsade på hela dagen och vi var helt söndertrasade av trötthet när kvällen väl kom.
Hon fick bland annat en pulka i present, lämpligt nog snöade det i morse så vi tog ut den på en premiärtur.
Betyget blev klart godkänt, fast det roligaste var förstås att göra som på bilden, luta sig så att pulkan välte och bebisen åkte i snön. Jag försökte få till en stämningsfull vinterbild, ni vet med snöflingor som faller och bebis som nöjt sitter i pulkan... nåja, det är ju en glad unge på bilden i alla fall.

fredag 2 december 2011

Inte det värsta, men nästan!

Alltså, det är en person som kommenterar här. En är bättre än ingen men jag vet att det är fler som läser. Själv kan jag i alla fall ursäkta mig med att det är ytterst sällan jag läser någon blogg, men när jag väl gör det brukar jag kommentera.
Nåja, jag ska inte fiska efter sånt.
Jag ska berätta snaskiga saker i stället, typ vad vi bråkar (kan man kalla det bråkar om man inte skriker? Eller ens är arg? Heter det diskuterar då? Bråkar låter då mer spännande) om och vad jag kan irritera ihjäl mig på.
Vad jag tycker om vissa saker.

Det här kan bli ett långt inlägg.

Ska vi börja med bråk?
Well. Min sambo klagar på att jag lägger papper (räkningar, lönerapporter, specialerbjudanden från Ellos) överallt, i alla skåp, lådor och hyllor. Han tycker att jag ska sortera i pärmar. Det "bråkade" vi om igår. Jag menade på att jodå, det kan jag visst göra, men vi har inga pärmar. "Köp då", tyckte han. Haha, in your dreams, sa jag då! Jag ansåg att det var hans uppgift att köpa pärmar eftersom det är HAN som stör sig på mina små papperssamlingar. Vi var oense ett tag, men idag köpte han de där jävla pärmarna. Jag rensade lite bland papperna och gissa vad? Det var egentligen inte papper som fyllde alla våra skåp till bristningsgränsen- det var hans sladdar och laddare och hörlurar! ÖVERALLT hade han lagt dem! Gamla playstationspel och filmer, inte mina saker! Det tyckte jag var jättekul och tjatade om det i en halvtimme, han var tyst hela tiden. Man ska inte kasta sten i galna glashus, käre sambo.

Sen var det väl slut med bråk. Om man inte räknar när jag bråkar med mitt barn angående spisknappar, kaffekoppar och småskräp som stoppas i munnen. Men det gör man inte.

Irritationsobjekten är desto fler. Vad sägs om;
* Folk som spelar dumma. Oftast kvinnor i sällskap med män, konstigt nog.
*Hyperotrevliga människor på öppna förskolan som ger fan i att deras lille Pelle slår Urban i huvudet med en traktor. "Han ÄÄÄÄÄR ju så liten!" Visst, men är man stor nog att slå någon så är man stor nog att bli tillsagd att inte göra så. Om man sedan förstår varför eller inte, det är en helt annan sak.
*Såna som satt i system att klanka ner på folk som klagar över saker, men när de sedan själva har något litet trivialt problem är det absolut inget fel med att de klagar. Svårt att förstå att andra också har problem och känslor, samt ett behov av att avreagera sig?
*När syltlocket eller annat valfritt lock klibbat fast och inte går att öppna. Chunky salsa kan vara riktigt överjävligt att få upp locket till.
*Sen finns det ju de som, oavsett vilket väder det är, aldrig är nöjda. För blåsigt, kallt, mycket snö, lite snö, varmt, soligt, molnigt... eller för den delen, myggigt. Det är ju i och för sig inget väder men lika jobbigt varje gång någon nämner det eftersom det oftast handlar om folk som bosatt sig där det finns mycket mygg eller någon som varit i myggtätt område. Vad hade du tänkt dig, liksom?!

Hittills inte så mycket snask, va?
Men här ska ni få höra.

Ibland undrar jag vad FAN vi har gjort. En unge till?! Hur ska det egentligen gå?
Ibland ångrar jag mig. Det gick så fort, vi kommer att ha två bebisar, en stor och en liten. Det blir skitjobbigt.
Jag fick aldrig bli smal och snygg innan magen började jäsa igen. Jag känner mig som en kossa många gånger. En sån där äcklig en. Med tryne och dålig hy. En gris-ko.
Gris-ko-känslan är väl ganska konstant, men ångern och funderingarna på hur det ska gå finns bara där ibland, ganska sällan men då och då. Oftast när jag haft en dålig dag och är tröttare än tröttast. För innerst inne VET jag ju att det kommer att gå galant. Med galant menar jag att vi kommer att överleva utan större men. Vi kommer att ha roligt en del dagar. Vi kommer kanske att hitta på saker när vi har tid, eller så kommer vi att ligga i soffan och kippa efter andan. Att gå på bio och somna lär inte vara något konstigt. Krogen (som jag för övrigt inte besökt sen i... juni) lär kännas lika avlägsen som en hel natts sömn.
Men nog går det bra. Man är väl ingen vekling, heller.

torsdag 1 december 2011

Magen och lite annat.

Det är inte riktigt vecka 23 ännu men snart nog, så här får ni se. Intresset för min mage är nog ganska svalt hos de flesta av er så nu lämnar vi den biten. Men visst har jag snygga trådar som hänger ner där på sidan? Pyamasbyxorna är ganska heta de också.

Hade ett samtal med sambon idag, angående julen. Han kom fram till att han skulle uppskatta om jag köpte lite raffiga jul-underkläder, ni vet, såna där röda med små tofsar och jävulskap på. Jag kom fram till att i år blir det nog en klassisk tomteutstyrsel med rock och byxa och allt, det behövs säkerligen ingen kudde att fylla ut rocken med heller.

onsdag 30 november 2011

Jag tänkte slå...

Jag tänkte slå på stort och beställa en helt ny garderob till Minna på Ellos, men det blev inget av det just nu. Jag måste fundera lite först...
Tycker ni att jag är snål som anser att Minnas kläder ska kunna återanvändas till Pluttonauten? Kanske är jag trög som försöker hitta kläder som passar till både flickor och pojkar?
Hur som helst så hade jag väldigt svårt att hitta det just på Ellos sida. Det finns billigare bodys och byxor som skulle passa till båda, men av erfarenhet vet jag att de där billiga kläderna blir sladdriga och urtvättade efter bara några tvättar- totalt värdelöst. De håller inte i sömmarna och är av allmänt dålig kvalité.
De dyrare plaggen är antingen "pojk" eller "flick", dvs. blå och tuffa eller rosa och söta.

För att förtydliga vad jag menar med "passar";
Alla barn, oavsett kön, kan naturligtvis ha vilka kläder som helst. Vad jag vill ha i en basic garderob är kläder som inte är förknippade med ett kön- unisex, könsneutrala eller vad ni nu föredrar att kalla det.
Fast finns det såna, egentligen? Igår hade Minna på sig blå byxor, röd tröja och röda sockar och alla som pratade med henne eller om henne på öppna förskolan kallade henne för "han". Det är väldigt svårt att se skillnad i och för sig, men mest troligt hade ingen trott att hon var en pojke om hon haft rosa kläder på sig.

Skitsamma. Jag är trött och inte riktigt frisk så jag orkar inte med någon ingående analys.
Drar iväg på jobbet i stället och hoppas på att förkylningen lagt sig till imorgon.

Nu går hon förresten, helt för egen maskin och nästan hellre än att krypa. Minna alltså. Hon kan huka sig för att plocka upp saker från golvet och sedan ställa sig upp och gå vidare.
--------------

En liten update bara,
såg precis att det här med pojk- och flickkläder är ett populärt bloggämne just nu.
Sorry att jag härmas.
Jag blev bara irriterad.
Men nu har jag bestämt att jag beställer det jag tycker om till Minna och pluttonauten får använda det jag tycker att han ska ha. Punkt.

lördag 26 november 2011

I brist på annat.

Igår kom Minna spatserandes med en apelsin i ena handen. För en sekund tänkte jag inget speciellt, sen slog det mig; hon går ju alldeles själv och utan uppmuntran! Hon fortsatte vidare som om det var den mest naturliga sak i världen och det är det ju, det vet jag, men jag har fortfarande inte vant mig vid att min bebis kan promenera.
Det bästa med Minna däremot är hennes kaffebjudningar. Hon lånar sin fars tomma kaffekopp och bjuder nallen, hunden och katten. Ibland låtsas hon dricka själv, då gör hon ett sörplande ljud och säger sedan "uääck". Det beror helt säkert på att vi sagt att kaffe är blä när hon visat att hon vill smaka.
Bara jag och min sambo tycker att det här är intressant men i brist på annat att göra sitter jag framför datorn och tråkar, den som inte vill läsa är varmt välkommen att sluta genast.

Ett tolvtimmarspass kvar i morgon, sen börjar stora allvaret med renovering, kalasförberedelser och julbestyr. Jag kan väl inte säga att jag ser fram emot något av det men jag längtar verkligen tills det är klart. Det lär inte spenderas så mycket tid framför datorn, men då kanske jag har något intressant att berätta när jag väl skriver. Vi får hoppas det.

Hej alla offerkoftor.

Jag funderade på en, för mig, ganska intressant sak just idag.
Ni som blev alldeles blåa av ilska och fasa över hur jag hanterade min sjukdom efter förlossningen och Minnas kolik precis efter det, alltså HUR förbereder ni er mentalt för att kunna irritera er på bästa sätt när min nästa bäsilainen kommer till världen? Jag förstår ju att ni redan har diskuterat vid bordet angående hur lämpligt det egentligen är att Ärtan nummer två ens är på gång (det är inte hybris, jag tänkte väl mest att eftersom ni hade så otroligt starka åsikter förra gången finns det åsikter nu också), du till exempel Anonym, som menade på att jag lämnade bort Minna för att dricka vin och inte för att försöka återhämta mig från min sjukdom, du borde ju rimligtvis ha något att tycka om denna saken.

Med risk för att bli kölhalad, doppad i tjära och rullad i fjädrar samt stenad kan jag bara säga en sak; Blir det likadant igen kommer jag att göra på precis samma sätt. Jag kommer inte att låtsas att allt är bra, jag kommer att ta stöd i människorna omkring mig och jag kommer att tänka på bebisens och mitt eget bästa.
..och ja, jag kommer att tycka synd om mig själv. Visst finns det andra som har det värre, men allvarligt talat, hur många av er gnällspikar tänker så varje dag? "Okej, jag har magsjuka och kaskadkräks samtidigt som jag sitter och skiter vatten men det är inte alls synd om mig för uteliggare har det värre" liksom.

Hur förbereder jag mig då, inför bebisens ankomst? Nu är det ju i och för sig länge kvar men ändå. Svaret? Inte alls. Jag förbereder mig inte ett skit. Hur ska man egentligen kunna göra det? Det enda jag vet är att den kommer att komma ut, and that´s it. Kanske kommer han att skrika, kanske inte. Vara vaken hela nätterna, eller så inte. Sånt får man ta när den dagen kommer.

För övrigt så är Minna, trots att vissa anser att hon haft en fruktansvärd start i livet i och med att hon fick sova hos farmor och farfar tre gånger under hennes första tre månader, pigg och glad. Envis, men snäll. Nyfiken, social och framåt, full av skratt och bus. Hon somnar lugnt om kvällarna och vaknar glad om morgnarna. Hon är inte överdrivet "mammig" eller "pappig", men när hon vill ha tröst, mat eller bara vara gosig, då kommer hon till oss. Hon är trygg i olika miljöer och älskar att vara i centrum. Hon ler och pratar med alla i mataffären.
Kort sagt, hon är som ungar är mest.
Vem vet, kanske hon börjar supa och slåss i tonåren på grund av det som hände? Den som lever får se.
Fast det gjorde då jag också, och jag blev aldrig bortlämnad. Inte ens till dagis.

fredag 25 november 2011

..och hela världen den log.

Fast så är det inte riktigt nu när julen börjar närma sig.
Tycker snarare att alla är extra sura och tvära, de plöjer sig fram som idioter och skiter fullständigt i andra.
Jag ska köpa julklappar i nästa vecka, eller någon vecka efter. Svårt att säga, men en sak är säker, det ska göras på en tisdag eller torsdag, vid öppningsdags. Sen ska jag hålla mig så långt borta från alla affärer som jag fysiskt kan.

Vi höll på att krocka idag, familjen, jag och vår skruttbil. En annan bil stannade inte vid en stoppskylt utan körde rakt ut i korsningen.
Det var inte för att det var halkigt, den saktade in för bilen som körde framför men missade tydligen att kolla om det kom nån bil bakom den.
Broms, broms och tut-tut blev det, och en (gissar jag) väldigt stressad förare lyckades i sista sekunden inse att den gjort nåt galet, körde över på fel sida av vägen och undvek med nöd och näppe att bli påkörd från sidan.
Stressputtar i trafiken är väl ändå bland det onödigaste som finns?
Jag säger som min pappa;
"Det är bättre att komma fram lite senare än att du eller någon annan inte kommer fram alls". Vuxenpoäng.

Jag ska passa på att dela ut en riktigt hård känga till UNGDOMARNA som sladdar omkring här utanför på ICA-parkeringen också.
Ni är ju för fan dumma i huvudet. Åk och sladda någonstans där det inte bor folk,
och betala grannens postlåda som ni körde sönder.
Till och med jag kan ju sladda utan att ha sönder saker, om ni nu ska vara här får ni då fanimej öva lite mer någon annanstans först. Så sämst. Hoppas era bilar exploderar och att ni i framtiden aldrig får en lugn och tyst kväll, att era ungar väcks av någon annans vrålande skitbil, att ni måste köpa ny postlåda en gång i veckan och att ni tappar körkortet för att ni kört 50 på 30-väg. Sen hoppas jag även att ni blir allergiska mot wunderbaums, mellanöl och bränt gummi-lukt.

Hej då.

torsdag 24 november 2011

Åh, fy fan.

Det har varit en sinnessjukt stressig vecka, den avslutas med helgjobb så inte ens till helgen får jag vila. Helgen efter fyller Minna år. Det blir inget stort kalas, det blir två små. Ett med andra bebisar och ett med familjen. Köpesfika. Känns som att promenaden till ICA (50m) kräver mer energi än vad jag har just nu men i värsta fall kan jag ju alltid skicka hennes far.
Hennes far, som har ännu mindre tid än vad jag har. Han ska renovera lilla toaletten, måla väggarna i trappen, sätta in dörrar, spika lister... jag ska väl försöka hjälpa till men någon måste ju sköta om det lilla monstret också.
Nämnde jag att vi båda jobbar heltid? Skiftgång, aldrig samtidigt?

De senaste dagarna har jag varit helt slut, Minna är inne i en "ma-ma-ma-ma BÄR MIG"-period, jag bär, Minna trycker på lysknapparna och förundras över att lamporna tänds och släcks. "App!App!". Jajjemän. Knapp. "Mpa ÅÅÅ!". Lampan på. Rundgång i hela huset, sen tillbaka från början. När min rygg är nära att knäckas och jag tror att bebisen är på väg ut av sammandragningarna sätter jag ner henne, då dunkar hon skallen i golvet och slår händerna på sina ben samtidigt som hon vrålar det högsta hon kan.
"Sluta nu Minna, mamma bryter ryggen" brukar jag säga då. Det verkar hon skita i.

Nya ord,
fläkt, tick-tack, blöja, kaka.
Upprepas en miljon gånger per dag.

tisdag 22 november 2011

Ny magbild fast samma lika.

Här händer det inte mycket på magfronten. Linnet är lite vridet, det är väl det som är skillnaden från förra veckan. Nu har alltså halva vecka 21 gått. 18½ vecka kvar, så än finns det tid för magexplosion. Jag har faktiskt mindre mage nu än när jag väntade Minna, det tycker jag är lite udda. I och för sig har vikten inte ökat nämnvärt men bebisen växer ju så snart, snart borde det börja synas ordentligt. Inte så kul att gå och se lönnfet ut.

Idag har jag upptäckt orsaken till Minnas dåliga mage och humör. Två framtänder håller på att bryta sig ut, det är en ordentlig glugg emellan så jag gissar att ungen kommer att kunna vissla utan att forma läpparna till ett "o". Bra egenskap, ytterst användbar.

Nu ska jag fortsätta hets-elda, sotaren kommer i morgon och då får man minsann inte elda i kaminen för då kan han tydligen bränna sig på skorstenen.

söndag 20 november 2011

Helgsysslor.

Ska väl börja med att svara Lea (bättre sent än aldrig); Bebisen är beräknad till den 6/4. Jag räknar kallt med att gå minst en vecka över tiden, precis som med förra, så jag tittar inte så mycket på beräknat datum. Men nog vore det ju trevligt att slippa de där "extra" dagarna :P

Vi råkade få barnvakt igår så då passade vi på att ställa i ordning allt i Minnas rum, tvätta stora tvättberget och städa stora röran. Sen sov vi. Jag vaknade 06.15 i vanlig ordning, trots barnfri morgon. Idag har vi bara gjort en massa andra trista saker, inte något värt att nämna. Viktiga, nödvändiga men oerhört tråkiga.
Nu är jag trött, men innan jag lägger ner måste jag ju få fråga;

Om era ungar har varit risiga i kistan (läs; vattenbajs typ tusen gånger per dag) när tänderna spruckit igenom, hur länge har det pågått? Dagar? Veckor?

fredag 18 november 2011

Tur i oturen.

Livets ironi.
Eller tur i oturen.
Man kan se det lite som man vill.

Igårkväll hade jag ett fruktansvärt mysamedMinna-behov. Jag lade dock band på mina känslor och lät henne ligga kvar i sin spjälsäng där hon snarkade för kung och fosterland. Till klockan 00.44 (ja, jag tittar alltid på mobilen när hon vaknar mitt i natten) då hon började fisa och låta något så förskräckligt.
Minna håller antingen på att få någon liten tand, svårt att säga eftersom man aldrig får titta i hennes mun, eller så är hon bara extremdålig i magen. Hon har nämligen skitit igenom blöjan typ tre gånger per dag i två dagar. Inatt var det dags för nattpremiären.
Det var bara upp, tända lampan (vilket framkallade ett förtjust ÅÅÅH från personen i spjälsängen) och igång med sanering av unge. So far so good. Efter det var Minna pigg. Jättepigg och på prathumör. Det tog två timmar innan hon somnade om, nöjt tänkte jag då att hon säkert skulle ta en liten sovmorgon i morse. Ack, så jag bedrog mig.
Kvart över fem steg vi upp.

Nu har frukosten intagits och det är dags för operation städa huset.
Tack och lov för att jag har en unge som älskar dammsugaren.

torsdag 17 november 2011

Nötter och frön och sånt.

Nu har jag bakat bröd. Bröd med lite kolhydrater.
Jag testar, tänkte jag, och det blev faktiskt gott. Lite äggig smak men jag gillar ju ägg så länge de inte är stekta.
Nej, jag ska inte börja med GI eller LCHF eller nåt sånt skit. Jag är bara i en skära-ner-på-kolhydraterna-period, för min mage är så svullen (det beror inte på att jag är gravid, den svullnaden går inte över förrän om 19 veckor ungefär) och jag binder ganska mycket vätska i kroppen. Jag känner mig jäst och uppblåst och allmänt hängig så nu är det testing, testing som gäller.
Eftersom jag trycker i mig ganska mycket mackor verkade det som rätt att börja testa där. Vettigt, eller hur?
Två olika sorter blev det, men herregud alltså, vad många fröer och kärnor och mjöl det finns i världen! Jag blev nästan fartblind när jag stod där på ICA och skulle handla, det var liksom omöjligt att sluta när man väl lagt ett par påsar i korgen.
Till sist kunde jag slita mig därifrån och gå till kassan.
Det är inte så billigt att baka eget specialbröd.
I synnerhet inte om man inte kan hejda sig.

Alltid finns det något att haka upp sig på.

Först och främst, tack för alla grattisar! Det blir jättekul med en lillebror, ganska precis lika kul som om det hade blivit en lillasyster.
Thus this.
Fick en kommentar av en "närstående" igår.
"Jaha ja, vad är det då?"
"En pojke är det" (Orkar inte vara dryg och säga "ett barn", de fattar ändå inte)
"Ja men så kul. Äntligen en av det RÄTTA könet".

Förstummad blev jag.
Drog ett tafatt "hehe" och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Som tur var, var detta ett telefonsamtal för annars hade personen i fråga sett min stora haka liggandes nånstans nere vid golvet.
Det kom aldrig fram om det var ett skämt eller inte, men hur som helst om det nu skulle ha varit det- sånt där tar jag inte som roligt. Är Minna av FEL kön? Mindre värd? Är jag av fel kön? Personen själv i fråga? Hade det varit SYND om mig om det hade varit en flicka vi väntade?

Så jävla sjuk människa, hopplös som jag är kan jag inte låta bli att haka upp mig på den kommentaren. Finns det faktiskt folk i min närhet som tycker att min lilla fina, perfekta Minnaflicka är snäppet sämre än en pojke? Så hemskt.

onsdag 16 november 2011

Vår pluttonaut.

Tio små fingrar, tio små tår. Allt på rätt plats, utom själva bebisen som låg upp och ner och sprattlade som en fisk på torra land. Detta blev alltså den bästa bilden, det är benen som är uppåt.
Minna ska alltså bli storasyster, det visste vi alla redan, nyheten är väl att Pluttonauten är en lill......ebror :)

På hög nivå.

Alltså. eftersom jag inte är någon expert på att uttrycka mig i ord och eftersom mina tankar snurrar så fort att fingrarna inte hinner med på tangenterna- på grund av det kommer det här inlägget säkert att bli krångligt att förstå och därmed ganska meningslöst. Men jag ger det en chans i alla fall, vi får väl se vart vi hamnar.

När jag bodde utomlands jobbade jag med barn. Jag arbetade på förskola och i just det landet (England) är barnen allt mellan tre månader och fyra år, de går på olika avdelningar så klart, men den röda tråden är lärande. Allt ska ha en mening.
Säga vad man vill om att ha lärande som den röda tråden, yadda yadda yadda, det är inte det jag vill skriva om så det lämnar jag därhän.
Däremot så vågar jag påstå att jag under mina år inom det yrket och just i den miljön lärde mig otroligt mycket om barns beteenden, ja, mycket barnpsykologi om man nu ska uttrycka sig på det viset.
Jag arbetade med många människor som jag respekterade oerhört mycket och som tillförde mycket i mitt sätt att tänka kring just barn och barnuppfostran.

Så, för att komma till den berömda kritan- jag kan bli vansinnigt irriterad när folk skriver att de har ett "trotsigt" barn. Vad menar de egentligen med det? För dem kanske det bara är ett uttryck, något man säger när ungen gör precis tvärtemot vad man vill att den ska göra, när den står och gallskriker i affären efter något som den vill ha men inte får, när den vägrar ta på sig kläderna och gå till skolan... men jag kommer aldrig (jag lovar) att säga det om mitt barn. Inte på ett negativt sätt i alla fall.
Det vissa kallar "trots" ser jag som positivt. Ett barn är en människa, om än en liten sådan, och har en egen vilja, en egen personlighet.
I Sverige är det fult att visa vissa känslor. Man FÅR inte bli arg, man får inte skrika på varandra, man får inte bestämt uttrycka sin vilja, det anses som fult och stötande. I synnerhet barn ska lära sig att man, till exempel, inte FÅR bli arg på mamma när hon säger att man ska städa.
Min unge får vara arg, hon får vara arg utan bestraffning och hon får vara arg utan att jag lägger någon skuld på henne för det. Däremot så har hon inget ut av det, annat än att hon får lufta sina känslor och ge uttryck för dem (inom rimliga gränser förstås, att kasta, förstöra och slå är inte något som jag accepterar. Däremot så kan detta sätt att uttrycka ilska bero på att barnet blir frustrerat, brist på ord eller annat kan ju resultera i utåtagerande och destruktiva beteenden och handlingar, då måste man helt enkelt ge barnet andra "verktyg" så att de ändå kan förmedla hur de känner).
Ett litet barn tänker aldrig "nu ska jag vara TROTSIG och olydig och besvärlig bara för att vara det". I deras huvud har de en fullkomligt legitim anledning till det beteendet.

Uhh... fattar ni vad jag menar? Jag förstår det knappt själv.
Som ett litet exempel kan jag ta min alldeles egna lilla Minna, damen som har ärvt mitt hemska humör och min starka vilja (fast ännu har hon inte svimmat av ilska, som jag gjorde när jag var liten).
Minna vill mer än gärna vara vid spisen. Det får hon inte, utan varje gång hon går dit lyfter jag bort henne och sätter henne en bit ifrån. Hon går dit igen, samma sak. Igen. Igen. Till sist blir hon så frustrerad av att hela tiden bli bortlyft så hon sätter sig och skriker i högan sky, dunkar nävarna i golvet och lägger sig ner och sparkar.
"Du får vara arg Minna", säger jag då. "Du får vara arg men du får inte vara vid spisen för du kan bränna dig". Sedan säger jag inget mer och tio sekunder senare ger hon upp. Hon fick visa mig att hon blev arg, jag bekräftade detta men sen hände inget mer, det var inte så kul eller spännande alltså.
Jag förstår att hon blir arg. Jag förstår att hon går tillbaka till spisen tusen gånger, det är inte för att vara trotsig utan det är för att hon VILL VARA DÄR. Spisen är rolig och hon vill leka med knapparna. Jag säger nej. Det blir en viljornas kamp men hon försöker inte trotsa min vilja. Hon försöker bejaka sin egen. Det tycker jag är bra.

Dagen U.

Då har den äntligen kommit, dagen U som i "ultraljud".
Jag hoppas att bebisen är frisk, det är väl den enda önskning jag har. Sen hoppas jag att den som utför ultraljudet eventuellt kan skymta om det blir en lillasyster eller en lillebror, det skulle vara kul att veta. Jag ÄR ju så nyfiken.

Det lär väl dyka upp någon liten bild här, så att ni också får se Pluttonauten. Det brukar i och för sig inte vara så mycket att se men lite är ju alltid mer än inget.

måndag 14 november 2011

Jag blir vansinnig.

Jag hittar ingen syskonvagn som passar. Mini kommer att vara 16 månader när ännu mer Mini anländer och jag tror att en vagn som rymmer båda ungarna kan vara en god idé. Vi är ju ute och går stup i kvarten är ytterst tveksam till att Minna vill eller orkar stå på en ståbräda under promenaderna.
De där breda farkosterna får man väl inte ens in genom ytterdörren.
De långa, där måste en av ungarna sitta så den inte ser ett skit. Säkert populärt hos Ärtan 2 då hon eller han blir äldre. Att Ärtan 1 skulle sitta där bak är inte ens att tänka på.

Några tips?
Fast å andra sidan, vad ska man IN med skiten att göra?
Vi har det nog trångt redan. Den får stå ute på bron. Problemet löst.
Självhjälp är bästa hjälpen.

Skiteli-dodeli-lej.

Varför kan jag inte bara vara intresserad av dumma TV-serier? Det vore så enkelt att fördriva tiden om kvällarna, alltså, det är ju enkelt i alla fall eftersom det finns massor man kan göra men just att bara slappa framför TV:n är inte speciellt kul när man bara blir irriterad över att det är skitdåliga program på densamma.

Jag tror att jag är en väldigt besvärlig tittare, en sån som aldrig går att få nöjd, för jag ställer helt orimliga krav. Det får inte vara fjantigt (Erik&Mackan, Karatefylla), inget byggprogram (Arga snickaren), inget där folk letar partner (Ensam mamma, Bonde söker...)... inte heller andra dokusåpor går hem. Vampyrserier har jag aldrig fattat vitsen med. Tecknat orkar jag bara se en tio minuter eller så, sen är jag less.
Filmer är för långa, jag blir rastlös.
De flesta dokumentärer är för konstiga.
Det är nog själva "titta-momentet" som jag inte gillar. Enklaste lösningen vore nog att åka till biblioteket och låna en bok, tror att jag och Mini ska ta och fixa det i morgon.

Nedräkning.

Nu har den börjat, nedräkningen till ultraljudet. Fast dagarna bara flyter på så egentligen räknar jag inte så värst mycket. Hoppas bara jag inte glömmer bort det när det väl är dags.

Igår steg Minna upp klockan 05.00, hon hade supermycket att fixa till fars-dag frukosten påstod hon. Det slutade med att JAG fick göra ALLT själv och när det äntligen blev kväll efter en lång dag med badhusbad och svärföräldramiddag somnade jag som en klubbad säl strax efter åtta.
Idag är jag utvilad, typ.

Dagens datum är 14/11 och vi har fortfarande ingen snö. Är det någon som längtar? Själv är jag lite kluven, jag tycker att det är mysigt med snö och jag har inga problem med snöskottning (det sköter mannen i huset, oftast, i alla fall när jag är gravid). Däremot så kan jag känna att vinter, det blir det ändå liksom, förr eller senare. Ifjol var vintern rekordlång och rekordkall och rekordtrist, med en kolikunge och -30 grader i flera månader blir man allt annat än glad i hågen. Därför är jag som lite inne på att det är skönt så länge den varar, snöbristen alltså.

fredag 11 november 2011

Mina fantasier del 2

Nu tror ni att jag ska snuska mig.
Det ska jag INTE.

Jag ska planera i fantasin.

Det är nämligen så här, förstår ni, att jag är 28 år. 28 år och på tjocken. Förra året var jag 27 år och på tjocken. Innan denna bebis anländer hinner jag vara 29 år och på tjocken, ett litet tag i alla fall.
När jag är på tjocken (hur många "på tjocken" tror ni jag får in i ett inlägg?) blir jag inte speciellt vältränad, snarare tvärtom. Allt dallrar utom magen som bara ser så där allmänt lönnfet ut, jag får små spindelnät av blå streck på benen och torr, fnasig hud.

År 2013 fyller jag 30 år. Det är det jag fantiserar om.
Förhoppningsvis ska jag lyckas undvika att bära ett barn i magen just det året, och förhoppningsvis har jag mer vältränad kropp just då än vad jag någonsin haft förut. Kanske lite hängigare bröst men för mig är det bara en fördel. Mina satt liksom under hakan före Mini, lite längre ner efter. Jag räknar kallt med att de kommer att hamna i en bra position efter nästa unge.

Jag ska ha ett hejdundrande kalas och bara dricka sprit och cola zero för det är minst kalorier i det.
Jag ska ha på mig något som framhäver min övernaturligt platta mage (när den går inåt, är det konkav det? Har för mig att någon sa till mig, på NO:n i nian, att jag ska tänka konVÄX= utåt).

Å, vad jag längtar.

Ungefär hälften


Här är min vecka 20-mage. Själv märker jag ju stor skillnad men.. det är som förra gången. Egentligen ingen idé att visa magbilder före vecka 26, 27 nån gång kanske.
Fast det ÄR en bebis där inne, en stark en. Vild är den också.
Jag kan nog räkna bort det där "lugna barnet", men det gör ingenting. Ungar är som ungar är och jag hoppas nästan att det blir ett till odjur, fatta hur kul de kommer att ha tillsammans.
Sen tror jag att jag passar i grått hår.

torsdag 10 november 2011

Sånt, och sånt.

Som svar på kommentarerna till föregående inlägg;

Men det förstår ni väl att jag inte kan. När mina barn blir äldre och jag är alldeles för gammal för att rimligtvis ens ställa upp i ett sånt där TV-program, då vill jag ärligt kunna säga att det var DE som gjorde att jag inte hade möjlighet. Skuldbelägga dem, med andra ord. "Mamma hade drömmar men ni kom i vägen".
Lägger jag upp en filmsnutt med mitt gnolande förstår ni alla att mina fantasier är just det, fantasier, av en anledning.
Därför är det stört omöjligt.

Snuttanpluttepruttan sover förmiddag och jag funderar på att kamma mig så att jag ser respektabel ut, i alla fall på skallen. Det kan dock hända att jag ger fasiken i det och vilar en stund på soffan i stället, vi får se.

MEN NI! Jag är i alla fall bättre än Lahleh. Vem som helst kan ju sjunga de där sångerna så där som om man är jättebajsnödig.

onsdag 9 november 2011

Brukar ni låtsas?

En av våra skruttomobiler är en jobb-bil. Den är vit med bruna fläckar och har inga lampor inuti sig, ni vet de där hastighetsmätarna och det, dem ser man inte. Det är svårt att veta hur fort man kör utan att tända lilla taklampan.
Den saknar också radio och högtalare. Sambomannen plockade ur dem före min tid. Han tänkte som så att det var lika bra eftersom sannolikheten att någon skulle stjäla hela musikanläggningen var ganska stor. (Han hade typ tusen inbrott i den där bilen innan vi träffades. När han blev tillsammans med fröken Glömmeralltidattlåsabilen, dvs. undertecknad, slutade inbrotten plötsligt. Respekt kallas det. Och nej, det var inte jag som bröt mig in i bilen).

Det är skittråkigt att köra bil till och från jobbet utan att lyssna på musik så jag brukar göra min egen mix av låtar. Sjunger fint och kommer ihåg snuttar från ganska många texter så det blir en salig blandning. Ibland har jag sett lite av "IDOL", "True Talent" eller "Så mycket bättre". Jag har en tendens att tycka att jag personligen är gaaaanska mycket bättre än de flesta som är med i såna program så många gånger när jag sitter där och vrålar låtsas jag att jag är på en audition eller ännu bättre, i en final. Mitt i finalsången kan jag komma på en annan, mycket bättre låt och börjar då sjunga på den, så klart. Man vill ju ha bästa låten, då är det störst chans att vinna.
Och vinner, det gör jag alltid.
Smal är jag också, i mina fantasier. Har långt, blont hår och snyggast kläder ever. Alla älskar mig.

Det kanske bara är jag som kör omkring i en skruttbil utan radio men om det finns någon annan där ute som har 2,5 mil till jobbet och sitter i en liknande bil- seriöst- låtsas! Resan går så mycket fortare.

tisdag 8 november 2011

Läggdags i dårhuset


Här är vi rutinkänsliga. Mellan 18.30-19.00 är det gonatt, utan undantag. Snutte, välling och sen sova.
Ett stort plus är att Mini somnar direkt man lägger ner henne.
Ett stort minus är att det INTE funkar att hålla henne vaken en stund till om man är borta, ha besök eller se TV med normalt ljud. Hon är superkänslig trots att vi försökt vänja henne vid "vanliga" ljud som prat och TV. Hon sover så lätt, vaknar till och med om hunden går och dricker vatten. Jag är precis likadan så jag gissar att hon har fått det från mig.
.. och jo, håller man henne vaken sover hon skitdåligt och vaknar ännu tidigare än vanligt. Inte något drömscenario, precis.
Men det skiter jag i. Jag tycker faktiskt att det här med hennes sömnbehov och mönster bör respekteras. Det är inte vi som på något sätt har vant henne vid detta utan det har kommit av sig självt och hon mår bra av det. Sover mellan 11-11½ timme, ibland lite oroligt på nätterna men det är hursomhelst hennes "natt". Jag kan bli lite irriterad när folk menar på att vi måste anpassa henne efter våra behov, vara uppe senare och vakna senare till exempel, tycker liksom att det är onödigt att börja störa i något som hon egentligen inte styr över. Hon är ju otroligt intensiv under dagarna och sover nästan ingenting, så när babyn är trött- ja då får babyn sova. Sen är det väl mitt problem om jag vill sitta uppe till två på natten och se på TV.
Att jag också är kvällstrött och morgonpigg gör ju det hela lite enklare.
Då vet ni det.

Idag åkte vi och handlade mat när affären öppnade på morgonen. När vi kom hem gick vi ut i skogen och plockade granris och mossa, sen passade vi på att göra fint på bron. Man vet ju aldrig när snön behagar falla, så det var nog på tiden att fixa det nu.
Vi har städat och lagat mat och sjungit och klappat händer, hälsat på morbror, spelat telefonspel, badat och dansat. Varit ute med hunden, hälsat på grannen, ställt ut gröna tunnan, hängt tvätt, plockat ur diskmaskinen.
Dagarna går fort när man har mycket att göra.
Jag får en skön känsla i kroppen på kvällarna- det är fan underbart att vara ordentligt trött. På riktigt alltså.

söndag 6 november 2011

Medan tid är.

Jag ska skynda mig att vara lat ett tag medan Mini fortfarande sover middag. När hon vaknar ska vi besöka en vän, sen ska vi hem och städa för idag vankas söndagsmiddagsbjudning. Visserligen är det bara familjen som ska bjudas, men ändå. Ibland är det ju kul att göra fint bara "för att".

Å hörni, i förrgår, när Mini blev prick och precis elva månader, tog hon sina första riktiga steg utan att hålla i sig i något.
..och nu vaknade hon. Tjoho.

fredag 4 november 2011

Framåt vi tåga.

Alltså, förlåt.

Jag lever.
Jag bestämde mig bara för att ta med Mini och åka bort ett tag, så vi tog tåget till första bästa Gällivare och hälsade på en av hennes mostrar. Förutom ett och annat besök på facebook (vem kan hålla sig?) har internetanvändandet varit lika med noll. Ganska skönt faktiskt.

Så, tack för kommentarerna i föregående inlägg. Jag tror att det löser sig, eller, jag är ganska säker på att det gör det. Ut ska ju ungen hur som helst.

Alldeles snart, till veckan kanske, ska jag ta tag i att hälsa på folk. Jag har inte glömt en enda, någon har varit snäll och bjudit mig på middag men det har inte blivit av. Jag är INTE otacksam, det har bara varit mycket och så åkte jag som sagt bort ganska oplanerat.

Vi ska komma och hälsa på er också, L&E, när det passar :)

Men just nu ska jag koka kaffe och passa på att njuta när bebisen sover förmiddagsvila. När brukar de förresten börja sova en gång per dag? ....
... och är det normalt att en 11 månaders äter TVÅ frukostar? Välling vid 05.30 när hon stiger upp och sen gröt och macka vid 07?

torsdag 27 oktober 2011

Högst personligt.

Jag börjar bli nojig. Mer än vanligt, vill säga. Om det nu är lite eller mycket låter jag vara osagt men situationen är fortfarande densamma. Nojig alltså.

Jag är inte riktigt säker på att alla vet, därför ska jag nu förklara. Från första början, inte med alla detaljer men med de flesta fakta. Ställ in er på långt och tråkigt inlägg, jag känner att jag bara måste få ur mig lite funderingar. Inte för att jag förväntar mig några svar utan bara för att.

Minnas födelse var skit. En besvikelse. Själva förlossningen menar jag då, och tiden efter. De var väldigt stressade och tyckte att allt skulle gå jättefort trots att vi båda mådde bra, fem timmar tog det allt som allt. Deras stress resulterade i att mitt blodtryck blev farligt högt och de beslutade att lägga en EDA mitt i förlossningen. Läkaren stack fel.
Hur som helst, ut kom ungen trots fostersvulst the size of jorden itself och ansiktsbjudning.
Efter 1½ dygn på BB skulle vi få åka hem, då upptäckte de att jag hade fått en spinalpåverkan av bedövningen. Vad det innebär orkar jag inte gå in på men det är inte roligt i alla fall, ni får väl googla om ni är nyfikna.
De sa att det skulle gå över inom två dagar så vi åkte hem.
Det gick inte över och trots flera besök på akuten fick jag ingen behandling. De menade på att blood patch inte utförs längre, det borde gå över av sig självt. Det värsta var ändå läkaren som sa "du verkar ju inte ha så ont" en halvtimme efter att jag hade fått en morfinspruta. Den fick jag av läkaren på specmödra som akut tog hand om mig då jag fått syrebrist och knappt kunde ställa mig upp pga. smärtan. Läkaren på akuten skickade hem mig. Jag kunde varken gå eller hålla i min egen bebis några längre stunder, att sitta och amma var ett helvete. Det enda som fungerade var att ligga platt på rygg med en kudde under nacken.
Efter nästan två veckor fick jag, vid ett besök på akuten, dropp av en läkare. Samma kväll var smärtan borta.

Några dagar senare började jag frysa så förfärligt. 39,5 i feber. Jag hade haft lite ont i njurarna ett tag men trodde att det var ett men från när sköterskan låg på min mage under förlossningen så jag brydde mig inte särskilt mycket om det. Det visade sig i alla fall vara UVI som gått upp i njurarna, jag hade inte känt av någon smärta tidigare pga. den andra smärtan som ju var tusen gånger så stark och liksom tog över. Antibiotikadunderkuren startade och amningen slutade fungera.
Summa summarum; jag var sjuk i en månad, Minna hade kolik i tre och världen var kaos, upp och ner.

Nu fasar jag inför nästa förlossning och tiden efter. Tänk om det blir likadant igen?

Tänk om det egentligen inte var personalen som var dålig, oförstående och gav ett dåligt bemötande, tänk om det egentligen är MIG det är fel på?
Tänk om det är JAG som är DÅLIG på att föda barn,
som inte klarar av smärtan och får högt blodtryck för ingenting?
Det kanske var jag som hade för höga förväntningar på förlossningen och därför tycker att den var fruktansvärd... när det egentligen är så som förlossningar faktiskt går till? Det jag upplevde som stressande, påskyndande, bråttom BRÅTTOM så fort som möjligt, det kanske helt enkelt bara är vanligt?
Spinalhuvudvärk i tio dagar kanske egentligen är något som folk liksom biter ihop och går igenom, det var bara jag som var fånig och vek?

Det är så svårt att förklara hur det känns.
Jag är ganska förvirrad själv, som ni kanske märker, och det snurrar runt lite av varje mellan öronen. Det är svårt att uttrycka sig när man inte riktigt vet vad man vill säga. Om det nu är mig det är fel på finns det ju inte så mycket någon kan göra, jag kommer ändå att uppfatta nästa förlossning som lika fruktansvärd som den förra.

Tur att det inte är alla dagar man har tid att sitta och fundera.


onsdag 26 oktober 2011

Citrus, citrus i skålen där...


... säg vem som surast i världen är!
Eller kommer att bli i alla fall, om jag fortsätter att vräka i mig citrusfrukterna. Craving, I guess, men en bra sådan ur näringssynpunkt. Det kunde ha varit godis, dricka och chips men precis som förra gången jag var på tjocken KAN jag helt enkelt inte förmå mig själv att äta skräp. Jag mår illa av det.
Jag mår även illa av fisk, fläskkött, gurka, stekta ägg (stekt mat överhuvudtaget), mejeriprodukter och bananer. Nästan allt utom just citrusfrukter får mig att må konstigt. Tur att jag äter mina vitamintabletter varje dag. I princip, typ... några dagar per vecka. I bästa fall. Jag slarvar kanske lite men inbillar mig att eftersom jag mår bra, mår bebisen bra.

Förra veckan tyckte jag att min mage började puta ut litegrann men det visade sig att jag bara var förstoppad, haha. (Ja, ni får leva med att jag är så pass ärlig. Förstoppning är ingenting att skämmas för). Efter toalettbesök blev magen platt igen och jag väntar fortfarande på att det ska börja synas. Nu måste jag ju gå runt och skryt-berätta för folk, det är bättre när det är lite mer uppenbart tycker jag.
Det började väl egentligen inte synas på riktigt med Mini förrän.. ja få se nu... vecka 24. Då kunde man ana att jag var lite tjock. Vecka 30 syntes det att jag var gravid. Så det är väl bara att vänta, vänta och åter vänta, för tjockheten lär ju komma någon gång.

Intressant inlägg, jamen någonting så fruktansvärt. Jag ska ta mig en satsuma och fundera lite på livets mysterier och sen hoppas att jag får sova ordentligt inatt.

tisdag 25 oktober 2011

Vad gör du, människa?!

Det finns säkert många som gör det jag nu har tänkt beskriva, kanske även någon av er som läser min blogg. Alla som vill har all rätt i världen att bete sig hur som helst och skita i vanlig "hyfs" men jag vill bara påminna om att även jag har all rätt i världen att tycka till.

Vi spenderade förmiddagen på öppna förskolan i stan, där är det bebisar och mammor (några pappor också) så långt ögat kan nå.
Snoriga bebisar finns det gott om på hösten och vintern, även vår lilla tjorv har en rinnande näsa och skulle man hålla dem hemma så fort de börjar snörvla, ja då fick man inte vara någon annanstans under årets sju kalla månader.

En mamma beklagade sig över sin sons snor. Sedan gick hon I ETT och drog med handen under sonens näsa och torkade av sig på sina egna byxor. Ordentligt. Hon försökte inte ens vara diskret utan tork-tork-torkade som en toka. "Oj, oj, så snorig han är".
MEN LÄGG AAAAAV! Ett tips: pappersnäsdukar. De tar lite plats i fickan, är mjuka och fungerar säkerligen bättre än handen när det gäller att torka rinnsnor.
Jag tycker inte att man gör så bara. Vad är anledningen till det? Är man för lat för att hämta papper eller?


För övrigt anser jag att EM borde skaffa sig en eller flera vikarier som kan hoppa in och jobba om ordinarie personal blir sjuk. Då slipper de ha stängt när jag ska köpa födelsedagspresent till någon. Blev lite nojjig också för jag var där och köpte doftljus igår... då hann hon i kassan kanske SMITTA mig?
Baciller suger.

måndag 24 oktober 2011

Så bäst människa!

Idag fick jag träffa Sveriges, ja kanske VÄRLDENS, bästa sjukgymnast.
Jag lider ju, som jag berättat i föregående inlägg, av tidig foglossning och tog därför kontakt med vårdcentralen för att försöka få ordning på problemen innan de blir allt för stora. Eller i alla fall större. JAG blir ju megastor men det är inget att göra åt, den situationen har jag själv satt mig i, med lite assistans.
Men hursomhelst.

Jag kom dit, glad i hågen och berättade hur det stod till. Jag nämnde även att jag har en önskan om att försöka träna mig ur den här trista värken, så långt det nu är möjligt, och att jag varit relativt vältränad innan första barnet men liksom inte kommit igång innan nästa bebis slog sig ner.
"Ja...." sa sjukgymnasten.. "för det första är det kul att höra att folk vill träna och inte vila. För det andra så tycker jag att du ser otroligt vältränad och slank ut".
Alltså, får en sjukgymnast vara så bra, ens?!?
Hon gav till och med bra råd men det hade faktiskt inte spelat nån roll om hon bara sagt "ät pannkaka", inte efter den där perfekta kommentaren.
Jag ska aldrig någonsin byta sjukgymnast.

Det gjorde mig faktiskt så lycklig att jag genast drog iväg till gymet och rev av ett pass på crosstrainern.
När jag var där såg jag lite info om något som kallades "hälsokortet". För 84kr extra/månad får man träna gruppträningspass (på Actic har de annars inga såna), nu undrar jag lite om det finns någon människa som läser min blogg som testat detta? Kanske fasiken skulle vara värt det?

söndag 23 oktober 2011

Man får vara lite tjurig...

Visst får man det?

Just nu är jag jävligt tjurig på sjukvården.
Av flera anledningar faktiskt.

Mitt ultraljud till exempel, blir inte av förrän i vecka 20 (19+). Det är om typ tre veckor och jag vill inte vänta så länge. "Vi har dåligt om tider för vi utför bara ultraljudsundersökningar en dag i veckan". Bull-jävla-shit. Hur kommer det sig då att jag vet folk som har tid andra dagar... i samma vecka? Att inte ha tider är väl en sak, men att sitta och blåljuga, det är en annan. Tur att tiden går fastän jag tjurar ihop.

En annan sak, varför ger de olika råd till folk? Är det skillnad på lort och pannkaka, eller? Vissa får komma in och undersökas, andra inte, trots jävlat samma symptom. Det beror helt och fullt på vem man pratar med.

Ibland önskar jag att man i Sverige kunde köpa bättre sjukvård än den allmänna. Landstings-skiten. Det hade då jag fanimej gjort.

fredag 21 oktober 2011

Seriöst

Kolla här.


Nån som är lite överoptimistisk när det gäller värdet på gamla sängar?

onsdag 19 oktober 2011

Fnurror på trådar och vilse i pannkakan.

Alltså, va, ibland känner man sig ju bara så där snorless. Allt och alla. Små värdsliga bekymmer blir stora som elefantbajshögar och hela jäkla jordklotet vilar på ens skuldror. Att ringa ett telefonsamtal för att informera facket att de kan börja dra avgiften från lönen igen eftersom föräldraledigheten är slut är skitjobbigt och det där samtalet blir aldrig av. Vardagliga, enkla saker som egentligen kräver noll ansträngning men man hittar ändå inte orken till att göra dem.
Idag har jag känt så. Hela dagen. Jag är så trött, så utmattad, men kan inte sova ordentligt om nätterna. När jag inte sovit på ett tag brukar det visa sig just så här, jag känner igen det, men efter en god natts sömn har det mesta blivit lite bättre.

Kanske vore en bra idé att lägga sig i sängen och försöka sova? Det är väl det som är bekymret, trots att jag är så trött sover jag inte bra. Jag kan inte somna, vaknar lätt och morgonen därpå är jag minst lika trött som jag var när jag gick och la mig.
Det suger.
Hade varit guld värt med en insomningstablett och lite Fanta Zero men jag får nöja mig med det sistnämnda för jag tror inte bebis i magen skulle uppskatta insomningstabletten.
Crap,
fast imorrn är det nog bättre.

tisdag 18 oktober 2011

En snålis

Jag ÄR en snålis, kanske till och med en Snålis.
Hade planerat in en helg hos syster i Gällivare nu till helgen men det dök upp en grej. Jobb. Jag kan ju bara inte tacka nej till 24 timmars extra-arbete, nej nej, för trots att jag jobbar mer än heltid i vanliga fall får jag en snålattack.
Så, jobbet till helgen it is.

Idag har inte bjudit på några speciella överraskningar.
Eller jo, Minna vaknade redan vid fyra i morse och ville stiga upp och börja en ny dag. Det var lite av en överraskning faktiskt, om än en mindre trevlig sådan.
Jag ska strax iväg på jobbet, river av ett 18-timmars skift och värmer upp lite inför helgen.

Köpes

En giant plastbubbla som jag kan förvara Mini i när vi träffar andra människor. Varför? Så att de inte ska smitta henne med sina äckliga baciller förstås. Folk är pesthärdar. Köper även bubblor till oss vuxna. Snabbt svar önskas, jag är less på att vara vaken nattetid.

måndag 17 oktober 2011

Min familj.

Ibland får jag som för min att människor som inte egentligen känner mig skulle kunna råkas klicka in sig på min sida. Troligtvis händer detta sällan eller till och med aldrig men jag tänkte i alla fall presentera min familj lite närmare. Bara utifall att. Ni som redan vet allt om mig kan ju logga in på facebook och se om nån skrivit någon galen statusuppdatering eller nåt.


Hunden Nikki och katten Malte. Dessa två är som ler och långhalm, typ.Hunden gillar inte katten men katten gillar hunden och följer henne gärna vart hon än går. Att ha husdjur som familjemedlemmar är skitjobbigt ibland, som när man vill åka bort en vecka eller två eller när man bara inte ORKAR gå ut på en promenad men måste för hundjäkuln håller på att göra i byxorna (bildligt talat).



Bebisen, Minna. Även känd som Minipinan, Ärtan, Minimojen eller Mini, kort och gott. Nyaste familjemedlemmen än så länge men det känns som att hon funnits i all evighet amen. Inte för att hon är tråkig, för det är hon definitivt inte, utan för att.. ja, det bara känns så helt enkelt. Jag kan liksom inte komma ihåg (eller kanske har jag förträngt) hur livet såg ut före Bebis.
Minnas största intressen är; äta konstiga saker som hon hittar på golvet, för övrigt indragna av antingen katten eller hunden. Ofta skräp i någon form. Slänga grejer omkring sig, jaga övriga familjen, peta i eluttag och dra ut lådor. Kan låta simpelt men är tydligen ack så roligt.




Sambomannen. Hela somrarna ligger han så här. Vintertid ligger han i ide. Lider av fobi för smutsiga disktrasor, vilket är anledningen till att vi i vårt hushåll lägger en stor del av pengarna vi tjänar på just disktrasor.
Trots det är han världens bästa samboman.



Det var den familjen. Om några månader får vi ju ett tillskott, Ärtan 2 hälsas då välkommen till denna galna värld.

lördag 15 oktober 2011

Hör nu på go´vänner...

..så ska jag för er berätta om en dag. En dag i mitt liv.
Idag.
Fick ett telefonsamtal igår, ett erbjudande om en bil som vi absolut inte kunde motstå. Inte för att det var ett flashigt fartvidunder utan för att det var en relativt billig och bra bil som passar våra behov. Vår ena bil håller nämligen på att rasa isär och utan två bilar rasar även vår tillvaro.

Så, vi åkte till stora staden Luleå idag, för att titta och provköra denna nya bil. Dagen till ära körde vi den mest pålitliga skruttbilen i hushållet, det kändes säkrast så.
Det blev tummen upp för nya bilen, vi slog till direkt och får hämta den i nästa vecka, men det var egentligen inte det jag skulle berätta om utan det är vad som hände sedan som är intressant.

Efter bilköpet körde vi gamla skruttbilen till närmaste hamburgerhak, vi beställde mat och firade vårt fynd, sen hämtade vi upp Minimojen som varit med moster under tiden vi gjorde vuxensaker (köpte bil alltså, inget snusk).
Glada i hågen begav vi oss hemåt, vi pratade om hur BRA allt var och hur FINT det nu skulle vara om bästa skruttbilen höll i ett år till. Två sekunder efter att vi hade pratat om det började det lukta bränt i bilen. Det kom rök från motorhuven och temperaturmätaren rusade i höjden. Vi stannade.
Den hade gått sönder.
Vad felet var orkar jag inte gå in på men det var inte så superallvarligt och vi var cirka 2km från Biltema så sambon skulle ta en promenad dit för att köpa tejp och kylarvätska, ungen sov, lämpligt nog.
Han slapp gå för en trevlig gubbe i husbil körde honom dit, löste korsord i sin bil medans sambon handlade och körde honom sedan tillbaka igen. (Att jag han sms:a "Watch out! Crazy husbilsseriemördaren will KILL YOU!" hör väl egentligen inte hit va?). I onödan visade det sig, för slangen som skulle lagas var så sketet sliten att det inte gick. Samtal till föräldrar och beslut om bogsering, bebis vaknade medans vi väntade och jag plockade ut henne ur bilbarnstolen för assistansen var ungefär en timme bort.
Tror ni inte att barnet hade pinkat igenom blöjan? Allt var blött. Jag hittade snart anledningen, mostern hade tagit på en badblöja i stället för en vanlig blöja. Jag fick förklaringen till varför- den var tydligen mycket gulligare än alla andra blöjor.
En naken bebis stod sedan i bilen och tittade ut genom rutan. Vinkade ibland. För ovanlighetens skull hade jag dock packat ner ombyte så det var inget större problem.

Slutet gott allting gott. Jag är på jobbet nu och sambon+barn är hemma. Det tog bara 4 timmar. Fem mil.
Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som jag gjorde idag och det är faktiskt sant. När allting blir jävligare än överjävligast, då sätter mitt sinne för humor in och jag ser roligheter i de mest irriterande saker. Försvarsmekanism?

Fast jag hatar bilar.

torsdag 13 oktober 2011

Åååå vetnivad?!

Idag åkte jag och Minna på ett extrabesök på MVC för lite info om foglossning och så. Det var väl mest jag som var intresserad av informationen, jag vill veta vad jag kan göra för att lindra (eller, vad jag INTE kan göra), Minnapinnen ville leka med en stor traktor.
Jejewhatever.
Vi fick i alla fall höra lillasyster/brors små hjärtljud (här ska det vara en massa små hjärtan som på facebook). Vilken lycka! Jag är mycket mer blödig och bebisgalen den här gången än vad jag var med Minna. Då var det bara "Kom ut, kom ut, jag vill ha en BABY!". Nu är det lite mer "Jag njuter av den bebis jag redan har OCH av graviditeten, för trots att nästa lilla kommer att vara lika underbar och bäst i världen vet jag att vi kommer att få ett litet helvete, mycket jobb lite sova".

Inga rosa moln den här gången heller men de är i alla fall lite rosa-blå-randiga!
Jag är glad.
Ännu gladare blev jag när jag hade fått kommentarer på årets tristaste inlägg (föregående), jag älskar folk som bryr sig.
Älskar väl det mesta just nu. Måste vara hormonerna. ;)

onsdag 12 oktober 2011

Jag har varit borta.

Jajjemän, jag har varit borta. Borta från allt vad socialt liv heter, fjärran från verkligheten.
Minna blev sjuk i lördags.
Jättesjuk så som bara små barn kan bli.

I tre hela dagar har hon sovit, hon har bara varit vaken korta stunder och då har hon suttit i knä, tittat på TV och slurpat välling. Så o-Minnig som man bara kan bli.
Jag blev faktiskt nervös där ett tag, alvedon biter inte på vår tjej så febern steg till 40.7 grader på söndagskvällen. Vi var tvungna att väcka henne och badda med blöt handduk- inte så populärt men tydligen effektivt.
Nu börjar hon bli sig själv igen, det är lite si och så med matlusten men hon orkar i alla fall leka litegrann samt protestera vid blöjbyte och påklädning. The beast is back så att säga :)

Jag skulle vara en lögnhals om jag sa att det inte varit mysigt. Självklart vill jag inte att hon ska vara sjuk men hon har aldrig någonsin varit någon gosfantast, inte tyckt om att sitta i knä eller somna i famnen, men när hon var sjuk var det bara det hon ville göra. Så jag har tagit tillfället i akt och bara suttit med en liten febrig baby i soffan och inte gjort någonting annat.
Därför har jag varit borta. Tyvärr har jag alltså inget nytt att berätta så jag avrundar med ett tips.
Salt&Vinegar chips. Så jävla gott.

fredag 7 oktober 2011

Schlapp.

Storbuset Minna har fått en Hello Kitty-badrock av sin kompis. Den satt som gjuten, hälsar Minna och tackar så mycket för den fina outfiten. Hon fick en massa annat fint också, kläder i storlek 86 som hon alldeles snart kommer att kunna använda.
Det är guld värt. För mig, för jag hatar att gå på stan mer än nödvändigt. Ibland får jag nåt ryck men inte är det speciellt ofta... så tack igen, Malla :)

Idag när jag slutat jobba åkte jag och Mini till hennes mormor och morfar. Vi bjöd in oss själva på middag och stannade en stund enbart för att fördriva tiden. Det är ganska trevligt där också så lite av den anledningen var det väl också. Gnällspiken (Minna alltså) var trött och envis och allmänt i o-ordning. Själv var jag bara trött. Det är jag fortfarande, därför har jag bestämt att resten av kvällen ska spenderas i soffan med Fanta Zero (vinsubstitut) och Familjeliv (i stället för en komedi/tragedi/dramafilm). En alldeles lagom aktivitet.
Hoppas ni andra också har en alldeles lagomt slapp fredagskväll!

If you start me up..

Herr Juholt är en fuskare, men är de inte alla det?

Till min stora sorg (och kanske till någons stora skadeglädje) kan jag meddela att jag har foglossning. Redan.
Jag har varit snabb och redan beställt höftbälte och bokat tid hos BM och sjukgymnast. Jag ska jävlarimig inte gå och ha mer ont än jag behöver, alla förebyggande åtgärder är bra. Nu är det väl vissa saker som är i princip omöjliga att undvika, lyft och diverse annat som är vanligt förekommande på min fritid och i mitt arbete, men med bra träning och om jag följer alla (förhoppningsvis goda) råd jag får ska det nog gå bra.
Jag vägrar att sjukskriva mig. Då går jag hellre av på mitten.

Så, nu är det google-time.
Pain, be gone!

tisdag 4 oktober 2011

Passa på.

Jag ska nog kamma mig nu medans bebisbarnet sover. Kanske bra att passa på. Plocka ur diskmaskinen och dra tillbaka några av sakerna hon hunnit dra fram.

Kan barn bajsa med flit förresten? För Mini gör det jämt när hon ska sova. Idag hann hon till och med somna innan jag märkte det så jag var tvungen väcka henne igen, självklart tog det evigheter innan hon somnade om.
Minna Medflitbajsarn Fredriksson borde hon nog egentligen ha hetat.

Hon klämde sig förresten igår, det lilla livet. I ytterdörren som gled igen när pappan var ute och fixade med några grejer. Det gick bra, som tur var, men fatta att det måste ha gjort ont. Skinnflådd och blå om fingrarna var hon, men det verkar som om hon har bra läkningförmåga för i morse syntes det knappt.
Fan, hon hinner överallt den där.
Förresten så står hon ganska bra nu utan att hålla i sig i något. Tusans duktig så här på sin tiomånadersdag. Fast vi firar inte månadsdagar som många andra verkar göra. Oftast kommer jag inte ens ihåg dem.

måndag 3 oktober 2011

Dagen Måndag

Idag kommer de hem, delarna av familjen som spenderat helgen i skogsmiljö utan mobiltäckning. Det känns skönt men jag är lite stressad. Jag hade stora planer för helgen och skulle överraska med tapetsering och storkok, det enda jag gjort är städat, tvättat och latat mig. Kanske rensat ett eller annat förråd också men sen tog liksom orken slut. Jag ska lägga sista touchen vid städningen nu på förmiddagen, efter det får vi se vad det blir.
Man kan i alla fall säga att jag är extremt utvilad. Jag kan inte komma ihåg när jag sov så här mycket sist, men det var nog behövligt. I veckan börjar sambon också om att jobba så lite mer stress än vanligt lär det bli innan man fått in rutinen. Fast jag jobbar ju inte så länge till, även om jag denna gång hade tänkt snika lite. Jag kanske arbetar till i mitten av mars. Eller slutet, beroende på hur jag mår och om jag orkar. Det känns lite som om det är mer ansträngande att vara hemma 100% med en 15-månaders än att jobba, i alla fall när jag är höggravid och tjock som ett as.


Pratade med en kompis som också är gravid igår och vi kom på att vi inte vet om så många andra som är på tjocken. Så, är det nån som går omkring och är gravid utan att ha berättat det eller är det bara det att ingen känner för en till unge just nu? Kom igen... berätta måste man ju.. skriv en anonym kommentar om ni inte vill att jag ska veta vem ni är, jag är ju så jävla nyfiken! :)

söndag 2 oktober 2011

Å just ja.

Om du piss&skitgödslande bonde i närheten av mitt hem läser detta;

Ge fan i att slänga ut det stinkande innehållet i gödseltanken när det är soligt ute. Jag hade hängt ut den rena tvätten på tork för det var typ tusen år sedan det var fint väder.
Inte kul när den börjar lukta kopiss.

MVH hon i gula huset som vinden alltid blåser mot.

Försvinn nån gång...

...o, du dumma hormonella huvudvärk! Eller du kanske har tänkt vara kvar resterande 27 veckor av graviditeten? Eller 26, eller vad det nu är.
Jag ska ta bort alla babytickers (nåja, har väl bara en) förresten, så att ni vet, är fortfarande gravid i allra högsta grad. Inte för att det syns ännu, det känns inte vidare värst mycket heller. Bara lite bubblor då och då men det kan lika gärna vara mag-gaser som gör en omorganisation.

Jag har höjt värmen på elementen, sambon kommer att sänka den direkt han kommer hem- vi är som gamlingarna. Jag höjer igen så fort han åkt bort för jag VÄGRAR att frysa. De som pratar om att man ska "ta på sig en extra tröja" har ingen aning om hur det är att vara gravid och tvärsemot alla andra. Jo, för man brukar ju vara alldeles otroligt varm när man är på tjocken enligt barnmorskan jag besöker då och då. Det är inte jag, var det inte med Minnamojängen heller. Jag frös och hade så kalla händer att hon inte fick ut blod till att mäta blodsockret och blodvärdet med ett stick i fingret utan var tvungen att ta en jättenål och sticka i armvecket i stället.
Så sambomannen E, rör inte mina element!!!!

Dagen idag blir en fortsättning på gårdagen, ska få lite besök också och det uppskattar vi så klart, jag, hunden, katten och mini-Ärtan.

Nu har vi lila gardiner i vardagsrum och kök, jag blev nöjd. Var väldigt produktiv igår, så produktiv att jag somnade i soffan vid 22 och vaknade strax före sju. Skönt, om det inte vore för den här förbannade huvudvärken. Kommer inte ihåg hur länge jag hade den när Minna låg i magen men det var nog ett ganska bra tag så jag får väl se till att stå ut då.

lördag 1 oktober 2011

Men visst! (Dagens).

Utvilad, på bra humör och sugen på att göra något vettigt.
Jepp.
Dagens, till att börja med och i turordning (jag sätter små delmål så känner jag mig extra duktig):

Äta frukost. Inte så jobbigt men känns som en bra idé, trots att jag inte är hungrig nu brukar det löna sig att äta något litet i alla fall. Annars kommer huvudvärken som ett brev på posten. Dvs. inte speciellt fort men ganska säkert.
Vika tvätt och placera på rätt ställe. I garderoberna.
Städa sovrummet och putsa fönstret där inne. Ganska tärande för det sitter ett insynsskydd påklistrat som man måste ta av och sen sätta dit igen. Jag svär alltid för det är så svårt att få till det utan att det blir bubblor.
Ta en promenad med hunden. Det ser jag fram emot för vädret visar sig verkligen från sin bästa sida idag.

Efter det borde det vara någonstans vid lunchtid och då hade jag tänkt sitta i solen en stund och njuta lite. Då njutningen är klar påbörjas etapp två, jag gissar att det involverar handling av nya gardiner till vardagsrummet. Lyxigt!

----
Det ena man tänker på blir lätt det andra och innan jag börjar med allt jox vill jag bara säga en sak till en speciell person, utan att nämna henne vid namn eller länka hoppas jag att hon ändå förstår vem hon är.
Jag är SÅ tacksam för alla saker och kläder Mini (och jag själv) fått eller fått låna av dig. Det känns nästan dumt ibland, att ta emot allting, men du ska veta att i princip allt har kommit till användning!
Då jag inte är ett stort fan av att handla en massa kläder och saker, det känns väldigt slösaktigt då det många gånger är sådant som man bara använder ett kort tag, är glädjen av att kunna återanvända det någon annan haft stor.
Ibland känns det dumt då vi inte har någonting att ge tillbaka som du skulle behöva till dina barn, därför ville jag bara skriva detta så att du förstår att vi verkligen uppskattar det som M får ärva! Jag kommer att fortsätta i din stil och ge saker vidare- det kanske blir marginellt mindre resursslöseri i världen men förhoppningsvis blir någon annan lika glad som jag!

Jag ville inte skriva ett sms för att säga detta för det skulle 1. ha blivit jättelångt och 2. ha varit dumt för du gillar inte sms ;)

Nu frukost.

torsdag 29 september 2011

"Fri" helg.

I morgon åker Mini och hennes pappa ner till Västerbotten och stannar där, hos Gammelmormor och Gammelmorfar, till på måndag. Jag gissar att jag kommer att sakna dem båda lite grann men mest av allt kommer det faktiskt att bli skönt. Inte ledigt, men skönt.
Jag ska ta tillfället i akt och putsa fönster, städa och fixa- fantastiskt att få göra sånt i fred. Ingen stress.

So far, so good. Vad jag däremot kan halvt irritera ihjäl mig på är hur olika kommentarer man får beroende på vem som åker bort. När jag har varit bortrest med Minna har folk sagt till Emil att "ÅÅh, så skönt, nu får du vila upp dig blablabla". Till mig är det helt annat ljud i skällan.. "Men stackars dig! HUR ska du klara dig i tre dagar utan bebisen? Oj, oj, oj...". Ja.. hur ska jag klara mig? På samma sätt som hennes far har klarat sig utan henne, månntro? Varför ska det automatiskt vara så att det ska vara svårare för mamman än för pappan att vara ifrån sitt barn i några dagar? ...och varför ska man som mamma låtsas att man inte uppskattar tiden man får för sig själv för att man har sådan enorm separationsångest, medan man som pappa ska se till att ta vara på tiden och njuta ordentligt?
Tusen frågetecken och säkert tusen åsikter, men nu är det så att jag och Emil, vi sitter inte ihop. Jag och Minna har visserligen gjort det en gång i tiden men navelsträngen klipptes för cirka tio månader sedan och det blev då möjligt för andra än jag själv att transportera henne.
Jag tycker att det är orättvist att förvänta sig att man själv (mamman) minsann ska ha med sig barnet vart som helst men se det som omöjligt att pappan, om han skulle ville resa bort och mamman inte har möjlighet att följa med, skulle få ta med sig barnet.
Så det så.

Just nu: Längtar bort från jobbet och hem till grinfian som håller på att få fler tänder.

onsdag 28 september 2011

Onyttigheter.

Drog precis i mig en halv pizza... så flottigt och inte speciellt gott men jag var ashungrig. Fattar däremot inte hur folk kan klämma i sig pizza eller skrovmål var och varannan dag, man känner sig ju inte speciellt fräsch efteråt, inte jag i alla fall. Gissar att det är en vana, som allt annat. Jag är då inte ledsen över att jag är van vid nyttigare mat :)

För att förtydliga föregående inlägg lite, jag kommer ju inte att strunta i att köpa presenter till Minna- däremot kommer jag att fundera noga på vad hon verkligen skulle ha glädje av länge, i leksaksväg alltså. Hon har ju redan så mycket, mormor&morfar, farmor&farfar, mostrar och vänner har gett jättefina saker som hon använt flitigt och som kommer till användning igen när nästa stjärna anländer.
Några förslag?

Vad jag hoppas.

Jag hoppas att Mini ska slippa prylhetsen som ju faktiskt börjar redan när barnen är små. Jag är sorgligt medveten om att de vuxna i hennes närhet inte kommer att lyssna när vi säger "överdriv inte med presenterna vid födelsedagar och jular", hon kommer att bli överröst med saker som används några gånger och blir kastade i en låda efteråt för att de inte nyttjas mer. Det handlar inte om otacksamhet, nejdå, det handlar om att försöka förhindra ett skapat behov, en önskan om att materiella ting inte ska vara så fruktansvärt viktiga i hennes liv och att hennes utveckling inte ska "styras" av så kallade pedagogiska leksaker (som enligt flera undersökningar inte är ett dugg bättre än målade dasspappersrullar, där barnen själva kan vara med och utveckla sin kreativa sida- de får tillverka sakerna själva).

Fattar ni vad jag menar?
Jag inser ju själv att vissa saker "måste" hon få senare i livet för att inte hamna utanför- sad but true. Jag är glad att vi kommer att ha råd med i princip allt för tråkigt nog så dömer även barn andra barn utifrån vilka saker de har, vilka kläder de har på sig och hur deras rum ser ut. Tveklöst ett resultat av föräldrarnas åsikter och värderingar...

Men hur som helst, nu när Minna är så liten vill jag börja med att inte hetsa kring hennes födelsedag- den ska inte vara en dag fylld av presenter och ha-begär, den ska vara en dag då hon känner att de som kommit kommer för att träffa henne, leka med henne och se henne alldeles extra mycket. Inte för att hon fattar att det är hennes födelsedag men tids nog kommer hon att göra det och då hoppas jag att hon inte förknippar den med grejor, grejor och åter grejor, utan med att vara omgiven av människor som ägnar henne ALL uppmärksamhet för några timmar. En dag då hon känner sig extra EXTRA uppskattad och viktig.

tisdag 27 september 2011

Så surne..

Buhu, buhu... jag mår som en rutten potatis, skitäckligt. Hela, hela tiden har jag en stinko smak i munnen och en ännu stinkigare andedräkt, jag måste tugga tuggummi eller äta hårdbröd hela tiden för att inte gasa ihjäl min omgivning med min hemska mun-odör.
Det blir värre om jag äter så jag äter nästan inte. Det blir värre om jag dricker vatten men vatten måste man ju dricka annars dör man.
Graviditetsbesvär, tydligen ganska vanligt också. Fy fan.


Som om det inte vore nog så har jag fått en massa utslag som kliar. Det kan vara bett också, säkert LÖSS. Nä. Det kan väl människor inte ha? På kroppen? Eller? Jag har duschat så det är inte det att jag är skitig eller så. Kliar nästan ihjäl mig. Vattkoppor är det inte för det har jag haft. Verkar som att jag måste googla.


Grattis förresten LEA, tänkte kommentera tillbaka i din blogg men den var stängd och låst :)

tisdag 20 september 2011

Ledig blev jobbig.

Jag skulle ha varit helledig fram till fredag kl. 22, det såg jag verkligen fram emot. Men vad händer? Jo, en timmes jobb nu på förmiddagen pga. vårdcentralsbesök för brukaren. Bilbesiktning i morgon. MVC-tid för provtagning på torsdag, fredagen bjuder på ett extrainsatt personalmöte (bokat av mig så det är väl mitt eget fel).
Förkylningen jag drabbas av en gång vart femte år har slagit till med full kraft och jag vill bara sova.

Men, med min nya förbättrade inställning till livet tänker jag "det är väl inte hela världen". För det är det ju inte. Det kunde ha varit värre.

Jag höll förresten på att bli spetsad häromkvällen, sambon hade bäddat med ett nytt täcke och det var fullt med spikar i det. En gång för länge sen har jag haft det uppspikat framför en dörr (fråga inte) och spikarna blev alltså aldrig borttagna. Där satt jag, mitt i natten, och petade ut små vita spikar som knappt syntes och förbannade sambon i all hemlighet. Man bäddar väl inte med spiktäcken till sin gravida flickvän, va?! Nä, det är way out of order.

söndag 18 september 2011

Brun-utan-sol

Så här stor har hon hunnit bli nu, Minimojen. 9½ månad. Hon säger en massa ord, jag förstår att ni vill veta vilka, det är ju oerhört intressant.
Mamma och pappa, så klart. Mjau. Kisse. Voff. Titta. Där (fast det låter mer som DÄ!). Ja alltså, jag tycker ju att det räknas som "en massa", det beror lite på vad man jämför med. Jag jämför med när hon var tre månader gammal.
Hon har även lärt sig peka fast använder två fingrar. Hon är bäst på att klappa händerna. Ett underbarn, in deed.

Idag har sambon och hans far rensat skorstenen från isolering. Det var jättebra men de glömde en liten detalj- sot. I en skorsten finns det sot. Det blev jag varse när Mini kom krypandes, hennes ögon och tänder syntes superbra i allt det svarta hon hade i ansiktet. Sjuttiofyra skurningar och ett ordentligt bebisbad senare är det NÄSTAN sotfritt i huset.

Kära svärmor har rensat mina rabatter. Jag skämdes för det var så mycket ogräs, i sommar har jag enbart koncentrerat mig på att leva (två månader) och mått ganska illa (en månad). Nu är de i alla fall ogräsfria och jag är enormt tacksam. Enormt.

fredag 16 september 2011

Så otroligt trist.

Seriöst, jag måste ta mig i kragen och försöka fatta hur man gör en estetiskt tilltalande (läs; snygg) bloggdesign. Min ser ju ut som om nån har kräkts på den och försökt torka bort med en diskhandduk. En billig diskhandduk från Dollarstore som inte ens funkar att torka disken med.
Man brukar ju säga att det är insidan som räknas men om någon har spytt på utsidan vill man väl inte ens fundera på vad som finns inuti? Ni fattar vad jag menar.
Jag tänker ta mig tid till det. Snart, kanske. Någon gång.

I morse tog Minna sovmorgon, typiskt då jag ju faktiskt var tvungen att vakna före fan och åka på jobbet. Sambon njöt nog av det skulle jag tro, han som fick sova vidare. Han tycker förresten att det är alla tiders att vara pappaledig, tror väl jag det. Papporna har det bra som får vara hemma med barnen när de faktiskt börjar bli små människor och surra och gå, jag kan tänka mig att det är mer stimulerande än att vara hemma med en pyttebebis som liksom "bara" ska skötas om.
Så här i efterhand kan jag däremot faktiskt säga att jag faktiskt HAR uppskattat Minis bebistid, när jag tänker efter, även om det var väldigt jobbigt, speciellt i början. De är ganska mysiga ändå.

Jag tror att jag äntligen har ACCEPTERAT att jag blivit mamma. Det kan låta konstigt men för mig kom inte allt så där jättenaturligt, jag har verkligen fått kämpa för att inte gräva ner mig i ett djupt hål och aldrig komma upp igen. Jag har låtit det ta sin tid och försökt att inte stressa över att det inte bara klickade, att jag inte kunde go with the flow och njuta av mammagrupper, babysim och diverse andra aktiviteter som andra verkar ha trivts utmärkt med från första början. NU börjar jag känna mig som en morsa. Känner lugnet.
Det är nog tur det för med andra på jäsning har man väl liksom inget val, nu är det dubbelt allvar typ. Haha.