Jamen visst!
Jag är på mitt allra bästa tyckatill-humör, och känner mig en smula "jag ger fan i om du tycker att jag är dum i huvudet" -aktig, so, here we go.
Varför är det intressant att bry sig i att jag och min sambo tänker åka utomlands utan barnen i en vecka? Det snackas om att det inte är en "riktig" semester, men whaaaat? Testa själva, åk utomlands MED två små barn som inte får egen plats på flyget, åk sedan utan. Säger ni att resan utan barn inte var semester måste ni ha gjort något galet.
Jag har ett liv, det kallas vuxenliv och involverar även ungarna. Att jag sedan har turen att kunna lämna dem till mor- och farföräldrar när jag vill eller behöver, är det något dåligt? Mina ungar är bland de gladaste, trevligaste och självsäkraste barn jag någonsin träffat på, och då har jag ändå jobbat inom förskolan i flera år.
Däremot så har vi en oerhört hektisk vardag, vi jobbar heltid båda två och sköter ungar mest hela dagen så möjligheten att kunna få rå om varandra i en vecka är guld värd för oss.
...och det var det.
I helgen är jag och Wille hemma själva, vi skulle egentligen på dop men nu är W sjuk, så blev det med det. Vi myser på här i huset och jag kan garantera att han blir lite extra bortskämd nu när han är ensambarn i ett par dagar. Hade nästan glömt hur lindrigt det var att bara ha en ligist i huset :)
fredag 30 november 2012
torsdag 22 november 2012
Svunna tider
Det var länge sedan jag var så här full.
Ibland får jag en stark längtan att bara liksom supa till lite, gå på krogen och skämma ut mig en smula, äta fyllekebab på det lokala kebabhaket, åka taxi hem och stupa i säng klockan fyra på morgonen för att sedan sova bort halva dagen och äta chips resten av den.
Dessa små stunder av tillbakalängtan är och förblir bara fantasier, för även om vi skulle ha barnvakt så kommer barnen hem igen dagen efter och då är det nog ingen hit att vara dunderbakis. Tror inte riktigt att jag skulle få ligga i fred på soffan med min chipspåse, precis.
Jag är bäst.
I morgon ska jag få komma till vårdcentralen och ta alla möjliga prov, de som rabblades upp för mig på telefon var nog i princip alla prov man kan tänkas ta, alla utom högskoleprovet. Inte bajsprov heller. Men i övrigt var det nog så många prov man möjligtvis kan ta innan blodet tar slut. Hursomhelst, de höll med mig, de där på vårdcentralen, om att jag inte är frisk. Tolka det som ni vill.
Å hörni, jag har ju gått ner alla mina 23 gravidkilon.
Är jag duktig då? Är jag duktigare än någon som inte gått ner ett ynka gram?
Är jag duktigare än någon som har tagit tio månader på sig att gå ner?
Skulle inte tro det.
Däremot så är jag nöjd med mig själv, för nu har jag ett nytt mål, nämligen att lägga på mig muskler och minska i kroppsfett. Om det då innebär att jag skulle råkas gå upp i vikt, då får det vara så. Det är dock mindre troligt för trots att muskler väger mer än fett så består min kropp av så mycket fläbb att jag skulle behöva droppa tio kilo i rent späck, dvs. också gå upp tio kilo i muskler för att ens börja höja siffrorna på vågen. Lite väl häftigt, tror jag, och nöjer mig med att träna en bra mix av styrka och kondition. Promenader i all ära, det är skönt att vara ute och gå, men de bygger inte så mycket muskler. Det ska göra lite ont att träna.
Å hörni, jag har ju gått ner alla mina 23 gravidkilon.
Är jag duktig då? Är jag duktigare än någon som inte gått ner ett ynka gram?
Är jag duktigare än någon som har tagit tio månader på sig att gå ner?
Skulle inte tro det.
Däremot så är jag nöjd med mig själv, för nu har jag ett nytt mål, nämligen att lägga på mig muskler och minska i kroppsfett. Om det då innebär att jag skulle råkas gå upp i vikt, då får det vara så. Det är dock mindre troligt för trots att muskler väger mer än fett så består min kropp av så mycket fläbb att jag skulle behöva droppa tio kilo i rent späck, dvs. också gå upp tio kilo i muskler för att ens börja höja siffrorna på vågen. Lite väl häftigt, tror jag, och nöjer mig med att träna en bra mix av styrka och kondition. Promenader i all ära, det är skönt att vara ute och gå, men de bygger inte så mycket muskler. Det ska göra lite ont att träna.
söndag 18 november 2012
Att ställa diagnos på sig själv
Jag lider av vissa mer eller mindre jobbiga symptom och har googlat febrilt för att komma underfund med vad dessa symptom kan bero på.
Där ett tag var jag bombsäker på att jag hade cancer. Det tror jag inte längre, däremot har jag kommit fram till att det mest troligt har någonting med sköldkörteln eller binjurarna att göra. Så i morgon ska jag ringa vårdcentralen, berätta vad jag tror att jag har och se om det finns någon tid jag kan få så att en läkare kan bekräfta detta.
Eftersom landstinget har det jobbigt ekonomiskt just nu är väl läkarnas jobb det minsta man kan göra.
Inget långdraget idag, jag har bråttom.
Där ett tag var jag bombsäker på att jag hade cancer. Det tror jag inte längre, däremot har jag kommit fram till att det mest troligt har någonting med sköldkörteln eller binjurarna att göra. Så i morgon ska jag ringa vårdcentralen, berätta vad jag tror att jag har och se om det finns någon tid jag kan få så att en läkare kan bekräfta detta.
Eftersom landstinget har det jobbigt ekonomiskt just nu är väl läkarnas jobb det minsta man kan göra.
Inget långdraget idag, jag har bråttom.
måndag 12 november 2012
Monkey mania
Minna har börjat prata om en läskig apa som bor ute när det är mörkt. "Jädd mamma, Minna jädd". Jag fattar naturligtvis att hon råkat se lite Family Guy och vet ni vad? Jag mår inte dåligt över det och jag har inte dåligt samvete. Däremot så tycker jag att det är fantastiskt att barn, trots att de är väldigt små, kan uppfatta såna saker från the all mighty TV.
Jag är ju inte speciellt imponerad av just TV-tittande, ska man tala klarspråk så tycker jag att TV är förslöande, ointressant och ett slöseri med tid. Men det är min åsikt. Jag kopplar hellre av med en tidning och en kopp kaffe, eller kanske ett bra träningspass. Kroppen är i och för sig i arbete men hjärnan är ju liksom bortkopplad när man tränar, man funderar inte på så mycket just då.
Minna är inte speciellt intresserad av televisionen och alla miljontals barnprogram som finns, det är både på gott och ont för samtidigt som det hade varit skönt om hon någon gång tittade på ett program så tycker jag att det är ganska bra att hon tar plats och leker och lär själv eller tillsammans med någon annan. Hon nöjer sig inte med att sitta i soffan och glo utan vi föräldrar måste fokusera på henne, vi kan inte bara slå på TV:n och gå iväg. Har hon däremot hittat något skoj på sitt rum kan hon leka där en längre stund utan att vi måste vara där och hålla henne sällskap, ute skulle hon kunna leka själv hela dagen om hon fick.
Hon har väl ärvt mitt TV-förakt. Sin fars också för den delen, inte heller någon direkt TV-nötare. Som tur är.
Kanintesittastill-familjen.
Jag är ju inte speciellt imponerad av just TV-tittande, ska man tala klarspråk så tycker jag att TV är förslöande, ointressant och ett slöseri med tid. Men det är min åsikt. Jag kopplar hellre av med en tidning och en kopp kaffe, eller kanske ett bra träningspass. Kroppen är i och för sig i arbete men hjärnan är ju liksom bortkopplad när man tränar, man funderar inte på så mycket just då.
Minna är inte speciellt intresserad av televisionen och alla miljontals barnprogram som finns, det är både på gott och ont för samtidigt som det hade varit skönt om hon någon gång tittade på ett program så tycker jag att det är ganska bra att hon tar plats och leker och lär själv eller tillsammans med någon annan. Hon nöjer sig inte med att sitta i soffan och glo utan vi föräldrar måste fokusera på henne, vi kan inte bara slå på TV:n och gå iväg. Har hon däremot hittat något skoj på sitt rum kan hon leka där en längre stund utan att vi måste vara där och hålla henne sällskap, ute skulle hon kunna leka själv hela dagen om hon fick.
Hon har väl ärvt mitt TV-förakt. Sin fars också för den delen, inte heller någon direkt TV-nötare. Som tur är.
Kanintesittastill-familjen.
söndag 11 november 2012
Vi börjar dagen.
Här startar vi med morgonsim, veckohandling och lite annat smått och gott. Det ska köpas bebisnäsdroppar på apoteket, förkylningen är ett faktum än en gång. Bara snor och lite hosta men det är nog när man är en liten krake som har svårt att andas genom munnen och inte kan snyta sig!
Jag är fortfarande lite deprimerad över att mina byxor gick sönder igår, de hade gärna fått hålla ett tag till eftersom jag lovat mig själv att inte köpa nya kläder förrän efter jul, och då bara det jag verkligen behöver. Vi ska nämligen till London under våren, av erfarenhet vet jag att utbudet är lite större där så jag tänkte åka dit med endast ett ombyte packat, då får man plats med nästan en hel garderob i resväskan på vägen hem :) Nåja, jag har ju andra byxor, trots att de flesta är antingen alldeles för stora eller en smula för små. Får väl se till att köra järnet på gymet under nästa vecka, då kanske det löser sig.
Byxproblem är stora problem om man inte har några andra problem.
Nu ska jag borsta tänderna och dra iväg.
Jag är fortfarande lite deprimerad över att mina byxor gick sönder igår, de hade gärna fått hålla ett tag till eftersom jag lovat mig själv att inte köpa nya kläder förrän efter jul, och då bara det jag verkligen behöver. Vi ska nämligen till London under våren, av erfarenhet vet jag att utbudet är lite större där så jag tänkte åka dit med endast ett ombyte packat, då får man plats med nästan en hel garderob i resväskan på vägen hem :) Nåja, jag har ju andra byxor, trots att de flesta är antingen alldeles för stora eller en smula för små. Får väl se till att köra järnet på gymet under nästa vecka, då kanske det löser sig.
Byxproblem är stora problem om man inte har några andra problem.
Nu ska jag borsta tänderna och dra iväg.
lördag 10 november 2012
En helt vanlig dag.
En helt vanlig dag resulterade idag i en helt vanlig kväll.
Helt utmattad. Men gode nöjd ändå. Med livet i allmänhet, och mitt liv i synnerhet.
Jag har väl egentligen ingenting att berätta eller att tycka till om, eller jo, en grej.
Mina byxor sprack idag. Inte för att jag är för tjock för dem men för att det är mina favoritbyxor och jag har lagat dem flera gånger. Nu går det nog inte att laga dem mer, jag får helt enkelt skaffa nya favoritbyxor. Lättare sagt än gjort men jag ska försöka i alla fall.
Helt utmattad. Men gode nöjd ändå. Med livet i allmänhet, och mitt liv i synnerhet.
Jag har väl egentligen ingenting att berätta eller att tycka till om, eller jo, en grej.
Mina byxor sprack idag. Inte för att jag är för tjock för dem men för att det är mina favoritbyxor och jag har lagat dem flera gånger. Nu går det nog inte att laga dem mer, jag får helt enkelt skaffa nya favoritbyxor. Lättare sagt än gjort men jag ska försöka i alla fall.
torsdag 8 november 2012
F(d)I(f)S
Idag firar vi F(d)I(f)S.
Fars dag I förSkott. Det kanske var lite långsökt att förkorta det så, men jag har prutthumor. Haha.
Vi jobbar hela helgen, därav det förtidiga firandet. Det blir inte med pompa och ståt, däremot med god mat och några pappa-öl.
Självklart är det barnen som har köpt ölen.
Fars dag I förSkott. Det kanske var lite långsökt att förkorta det så, men jag har prutthumor. Haha.
Vi jobbar hela helgen, därav det förtidiga firandet. Det blir inte med pompa och ståt, däremot med god mat och några pappa-öl.
Självklart är det barnen som har köpt ölen.
tisdag 6 november 2012
En massa bilder. Till slut.
Nu en liten rättelse, i lodis-inlägget ska det naturligtvis stå att jag är less på att känna mig ofräsch, inte att jag är less på att känna mig fräsch. För så känner jag mig sällan. Fräsch alltså.
söndag 4 november 2012
Långt, säkert trist men bara för att jag kan.
Jag har funderat och funderat på hur jag ska formulera mig i detta inlägg men det är svårt att hitta orden så att folk ska förstå vad jag menar. Jag ger det ett försök, om någon inte fattar eller tycker att det verkar sinnesslött får ni väl anta att det blev lite knasigt.
Jag är medlem i en mammagrupp på facebook, där dryftas allt mellan himmel och jord- man kan fråga små frågor, alltid finns det någon som har svar, eller klaga eller visa någon liten bild eller vad man nu vill. Häromdagen kom en fråga, vad det var för fråga behöver jag inte ta upp här men den resulterade i alla fall i en jäkla massa kommentarer och diskussioner angående ansvar för barnen, hemmet osv. Det visade sig att i de flesta familjer har mamman ansvaret för i princip allt, tycker att det är jättejobbigt och vill ha mer hjälp samt mer uppskattning från pappan i familjen. Men de vill helst inte behöva be om hjälp, och hjälper de till får de inte göra det "slarvigt" och de ska VILJA göra det, alltså inte tycka att det är jobbigt. Många resonerar som så att "ska något göras ordentligt, ja då får man minsann ta och göra det själv". Så de gör allting själva och är mer eller mindre på dåligt humör över hur tillvaron ser ut.
Jag kan känna att det finns en hel del brister och orimligheter i det resonemanget och blir nästan besviken när jag ser att det är så många som tänker precis likadant.
Om ni har läst min blogg ett tag så kanske ni har uppfattat att jag är en person som anser att varje vuxen individ själv har ansvar över sitt mående och leverne. Att gå omkring och tänka att allting skulle vara så mycket bättre "om bara han/hon gjorde/sa/tyckte..."- det tycker jag är fel. Antingen accepterar man situationen så som den ser ut eller så försöker man ändra på den. Att ändra på något betyder inte alltid att det är alla andra som ska förändras utan man kanske även måste titta på sig själv och sitt eget beteende och tankar med andra glasögon.
Vi tar ett exempel.
Jag tänker; "Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Nu måste jag städa också, sen måste jag börja med middagen så att den är klar när sambon kommer hem från jobbet. Fy fan, det tar aldrig slut, det är så jobbigt och jag är så trött".
Titta på ovanstående exempel en gång till.
Nu ändrar vi det lite.
"Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Tur att sambon kommer hem snart, då kan han ta ungarna medans jag lagar middagen i lugn och ro, sedan kan vi hjälpas åt att städa när ungarna har somnat och jag kan ta en tidig kväll ikväll".
Många menar på att den som är föräldraledig faktiskt är hemma under dagarna och bör ta största ansvaret för hushållssysslor av diverse slag och visst kan jag hålla med om det- till en viss gräns.
Att känna efter hur mycket man faktiskt orkar, förutom att ta hand om ungarna (som ju faktiskt är anledningen till varför man är hemma, det är inte för att vara någon hushållerska), är viktigt. Att sambon varit på arbetet hela dagen betyder inte att han eller hon "gjort bort" allt för dagen, det skulle ju i praktiken innebära att den stackare som är föräldraledig arbetar 24 timmar per dygn och det låter väl inte rimligt?
Jag tror att många, framförallt tjejer men det finns säkert någon kille också, har för låga förväntningar på sina respektive, är rädda för konflikter och tvekar att ställa krav just därför. Jag skulle, utan att överdriva, jävlat explodera om min sambo kom hem från jobbet och sen förväntade sig att utan vidare diskussion sleva i sig middag och lägga sig raklång i soffan. Så skulle han nu aldrig göra men OM.
Här kör vi med respekt och hänsyn, samt lite förståelse. Åt båda hållen, naturligtvis. Har jag inte hunnit laga middag när han kommer hem, då har han förståelse för det. Han visar hänsyn och låter mig få en paus från ungarna när jag lagar maten, sen leker han med dem eller vad som nu ska göras efteråt så att jag kan ta mig en kopp kaffe i lugn och ro. Jag kanske åker och tränar så han får lägga barnen- vi är båda lika trötta men hans trötthet är inte viktigare än min och tvärtom.
Om jag tycker att det behöver dammsugas men inte orkar, då frågar jag honom. Orkar inte han, eller han kanske inte tycker att det behövs, då står jag inför att fatta ett beslut. Antingen tycker jag att det är väldigt akut och dammsuger själv, eller så skjuter vi upp det till någon annan dag. Inget tjat, ingen blir sur och där har vi det där med respekt- jag respekterar att han är trött eller av en annan åsikt. Är jag då så dum och dammsuger själv fastän jag skulle kunna mörda för en timmes sömn, ja då får jag faktiskt skylla mig själv. Smutsiga golv har ingen dött av, såvitt jag vet.
Vi har inte haft någon diskussion angående hus och hem och barn, självklart har vi pratat med varandra och kommit överens om hur vi vill ha det i vår familj, vi vill att alla ska må så bra som möjligt. Ibland betyder det att båda är halvtrötta (eller heltrötta för den delen) men hjälps åt ändå. Ibland betyder det att en är heltrött men den andra åker och tränar ändå, då vet personen som är kvar i huset i alla fall att det är dennes tur i morgon.
Nu har jag ju faktiskt haft en väldig tur, vi tänker samma kring det här, men jag vet att jag inte hade accepterat att ha det så som vissa verkar ha. Jag ställer höga krav på mig själv men jag ställer även höga krav på andra, i synnerhet på min sambo. Att inte bli respekterad finns inte i min värld. Att placeras i något könssterotypiskt fack där jag går hemma med ett förkläde och en unge på vardera axeln och ser glad ut är inte heller något jag kan se framför mig.
Jag klankar absolut inte ner på någon med detta inlägg, men jag tycker att man kan fråga sig själv detta;
"Är jag nöjd med situationen så som den ser ut"?
Om inte,
"Vad kan JAG göra för att ändra på det"? ...inte "Hur kan ALLA ANDRA ändra på sig så att jag kan vara nöjd".
Jag är medlem i en mammagrupp på facebook, där dryftas allt mellan himmel och jord- man kan fråga små frågor, alltid finns det någon som har svar, eller klaga eller visa någon liten bild eller vad man nu vill. Häromdagen kom en fråga, vad det var för fråga behöver jag inte ta upp här men den resulterade i alla fall i en jäkla massa kommentarer och diskussioner angående ansvar för barnen, hemmet osv. Det visade sig att i de flesta familjer har mamman ansvaret för i princip allt, tycker att det är jättejobbigt och vill ha mer hjälp samt mer uppskattning från pappan i familjen. Men de vill helst inte behöva be om hjälp, och hjälper de till får de inte göra det "slarvigt" och de ska VILJA göra det, alltså inte tycka att det är jobbigt. Många resonerar som så att "ska något göras ordentligt, ja då får man minsann ta och göra det själv". Så de gör allting själva och är mer eller mindre på dåligt humör över hur tillvaron ser ut.
Jag kan känna att det finns en hel del brister och orimligheter i det resonemanget och blir nästan besviken när jag ser att det är så många som tänker precis likadant.
Om ni har läst min blogg ett tag så kanske ni har uppfattat att jag är en person som anser att varje vuxen individ själv har ansvar över sitt mående och leverne. Att gå omkring och tänka att allting skulle vara så mycket bättre "om bara han/hon gjorde/sa/tyckte..."- det tycker jag är fel. Antingen accepterar man situationen så som den ser ut eller så försöker man ändra på den. Att ändra på något betyder inte alltid att det är alla andra som ska förändras utan man kanske även måste titta på sig själv och sitt eget beteende och tankar med andra glasögon.
Vi tar ett exempel.
Jag tänker; "Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Nu måste jag städa också, sen måste jag börja med middagen så att den är klar när sambon kommer hem från jobbet. Fy fan, det tar aldrig slut, det är så jobbigt och jag är så trött".
Titta på ovanstående exempel en gång till.
Nu ändrar vi det lite.
"Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Tur att sambon kommer hem snart, då kan han ta ungarna medans jag lagar middagen i lugn och ro, sedan kan vi hjälpas åt att städa när ungarna har somnat och jag kan ta en tidig kväll ikväll".
Många menar på att den som är föräldraledig faktiskt är hemma under dagarna och bör ta största ansvaret för hushållssysslor av diverse slag och visst kan jag hålla med om det- till en viss gräns.
Att känna efter hur mycket man faktiskt orkar, förutom att ta hand om ungarna (som ju faktiskt är anledningen till varför man är hemma, det är inte för att vara någon hushållerska), är viktigt. Att sambon varit på arbetet hela dagen betyder inte att han eller hon "gjort bort" allt för dagen, det skulle ju i praktiken innebära att den stackare som är föräldraledig arbetar 24 timmar per dygn och det låter väl inte rimligt?
Jag tror att många, framförallt tjejer men det finns säkert någon kille också, har för låga förväntningar på sina respektive, är rädda för konflikter och tvekar att ställa krav just därför. Jag skulle, utan att överdriva, jävlat explodera om min sambo kom hem från jobbet och sen förväntade sig att utan vidare diskussion sleva i sig middag och lägga sig raklång i soffan. Så skulle han nu aldrig göra men OM.
Här kör vi med respekt och hänsyn, samt lite förståelse. Åt båda hållen, naturligtvis. Har jag inte hunnit laga middag när han kommer hem, då har han förståelse för det. Han visar hänsyn och låter mig få en paus från ungarna när jag lagar maten, sen leker han med dem eller vad som nu ska göras efteråt så att jag kan ta mig en kopp kaffe i lugn och ro. Jag kanske åker och tränar så han får lägga barnen- vi är båda lika trötta men hans trötthet är inte viktigare än min och tvärtom.
Om jag tycker att det behöver dammsugas men inte orkar, då frågar jag honom. Orkar inte han, eller han kanske inte tycker att det behövs, då står jag inför att fatta ett beslut. Antingen tycker jag att det är väldigt akut och dammsuger själv, eller så skjuter vi upp det till någon annan dag. Inget tjat, ingen blir sur och där har vi det där med respekt- jag respekterar att han är trött eller av en annan åsikt. Är jag då så dum och dammsuger själv fastän jag skulle kunna mörda för en timmes sömn, ja då får jag faktiskt skylla mig själv. Smutsiga golv har ingen dött av, såvitt jag vet.
Vi har inte haft någon diskussion angående hus och hem och barn, självklart har vi pratat med varandra och kommit överens om hur vi vill ha det i vår familj, vi vill att alla ska må så bra som möjligt. Ibland betyder det att båda är halvtrötta (eller heltrötta för den delen) men hjälps åt ändå. Ibland betyder det att en är heltrött men den andra åker och tränar ändå, då vet personen som är kvar i huset i alla fall att det är dennes tur i morgon.
Nu har jag ju faktiskt haft en väldig tur, vi tänker samma kring det här, men jag vet att jag inte hade accepterat att ha det så som vissa verkar ha. Jag ställer höga krav på mig själv men jag ställer även höga krav på andra, i synnerhet på min sambo. Att inte bli respekterad finns inte i min värld. Att placeras i något könssterotypiskt fack där jag går hemma med ett förkläde och en unge på vardera axeln och ser glad ut är inte heller något jag kan se framför mig.
Jag klankar absolut inte ner på någon med detta inlägg, men jag tycker att man kan fråga sig själv detta;
"Är jag nöjd med situationen så som den ser ut"?
Om inte,
"Vad kan JAG göra för att ändra på det"? ...inte "Hur kan ALLA ANDRA ändra på sig så att jag kan vara nöjd".
Om en känsla och vad som förorsakade den.
Jag ska erkänna det- kläder, frisyr och smink är inte prio ett för mig. Sanningshalten i detta påstående är ungefär 100%, det är ingenting jag är stolt eller nöjd över, det är bara så det är.
Ibland kan jag dock känna mig lite less på att alltid se fräsch ut, som igår.
Mitt i handlingen på Willys stannade jag upp, suckade och sa högt till min sambo som gick framför;
"Men fy fan. Jag ser ju ut som en jävla lodis".
Sen var det bra med det.
Ibland kan jag dock känna mig lite less på att alltid se fräsch ut, som igår.
Mitt i handlingen på Willys stannade jag upp, suckade och sa högt till min sambo som gick framför;
"Men fy fan. Jag ser ju ut som en jävla lodis".
Sen var det bra med det.
fredag 2 november 2012
Men nu så!
Alltså, NU är jag faktiskt tillbaka! På riktigt! Jag är tillbaka i arbetslivet och i blogglivet, i träningslivet och i allmäntsomvanligt-livet.
Visst, jag kanske fortfarande har en släng av tröttlivet och småbarnslivet, av bitterlivet och av underlivet och alla andra liv som finns, men jag lovar att det blir mer än ett inlägg i månaden hädanefter. Oavsett om något händer eller ej.
Saker som hänt på senaste är följande;
Vi har varit till Turkiet. Det var den stressigaste resan jag någonsin har varit med om och vi hann egentligen inte fatta att vi var i Turkiet för med en 2-åring (snart) och en halvåring var det liksom ungefär som hemma förutom att det var varmt och vi hade alla grejor i två stora resväskor. Själv skämde jag ut mig mest av alla på hela resan då jag, under den enda barnfria kvällen den veckan, blev aspackad och trodde att jag var någon sorts världsmästare på biljard. Jag spelade med ägaren till spelhallen hela kvällen och spenderade natten med huvudet i toalettstolen medans barnens far fick sköta bebis. Så kan det gå när man blir alltför exalterad över att plötsligt ha barnvakt.
Ungarna odlar tänder så det står härliga till och det är väl så det ska vara men inte är det speciellt trevligt med två griniga ungar. Den ena har snart fått alla gaddar men den andra är bara entanding- the never ending circle.
Entandingen har även börjat kravla sig längst golvet så snart blir det ett evigt rännande efter honom också.
En person antydde att jag "borde skaffa blogg", så jag kunde skriva om barnen där i stället för på facebook. Befängt! .. tänkte jag, jag skriver väl aldrig om mina ungar på facebook?! Jag ögnade snabbt igenom mina statusuppdateringar och beslöt mig för att hålla käften. En eller annan, eller kanske alla vem vet, handlade nämligen om just ungarna. Skäms, kvinna, skäms!
..och så har jag ju börjat om att jobba. Det känns fantastiskt, punkt slut.
Visst, jag kanske fortfarande har en släng av tröttlivet och småbarnslivet, av bitterlivet och av underlivet och alla andra liv som finns, men jag lovar att det blir mer än ett inlägg i månaden hädanefter. Oavsett om något händer eller ej.
Saker som hänt på senaste är följande;
Vi har varit till Turkiet. Det var den stressigaste resan jag någonsin har varit med om och vi hann egentligen inte fatta att vi var i Turkiet för med en 2-åring (snart) och en halvåring var det liksom ungefär som hemma förutom att det var varmt och vi hade alla grejor i två stora resväskor. Själv skämde jag ut mig mest av alla på hela resan då jag, under den enda barnfria kvällen den veckan, blev aspackad och trodde att jag var någon sorts världsmästare på biljard. Jag spelade med ägaren till spelhallen hela kvällen och spenderade natten med huvudet i toalettstolen medans barnens far fick sköta bebis. Så kan det gå när man blir alltför exalterad över att plötsligt ha barnvakt.
Ungarna odlar tänder så det står härliga till och det är väl så det ska vara men inte är det speciellt trevligt med två griniga ungar. Den ena har snart fått alla gaddar men den andra är bara entanding- the never ending circle.
Entandingen har även börjat kravla sig längst golvet så snart blir det ett evigt rännande efter honom också.
En person antydde att jag "borde skaffa blogg", så jag kunde skriva om barnen där i stället för på facebook. Befängt! .. tänkte jag, jag skriver väl aldrig om mina ungar på facebook?! Jag ögnade snabbt igenom mina statusuppdateringar och beslöt mig för att hålla käften. En eller annan, eller kanske alla vem vet, handlade nämligen om just ungarna. Skäms, kvinna, skäms!
..och så har jag ju börjat om att jobba. Det känns fantastiskt, punkt slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)