När barnen sover middag samtidigt, då är de verkligen världens finaste och underbaraste och allt tjosanhejsan gulligt i ordväg man kan komma på.
När de inte sover samtidigt skulle jag lätt kunna sälja en av dem. Eller nåt sånt liknande.
Ni fattar att jag överdriver va? Man måste verkligen vara övertydlig med att förklara såna saker, vissa tar det nämligen på blodigt allvar och börjar ringa runt till vänner och bekanta för att förfasa sig över mitt dåliga moderskap.
Men det är ofattbart skönt när man lyckas pricka in en samsovning, dagen blir liksom tusen gånger enklare då.
I morgon åker jag och min storasyster ner till Härnösand för att hälsa på en av mina mindre systrar som precis kläckt en kusin Nils. Ungarna får vara med sin pappa för här ska bäras nyfödd bebis! Vi blir bara till på söndag så frukta icke, mina barn kommer att känna igen mig när jag kommer hem, anknytningen kommer inte att ta skada och fadern i huset är precis lika bra som mig på att ta hand om ett par snoriga blöjbarn. Jag kommer nog att sakna dem en smula men det tror jag bara är bra. Man uppskattar inte det man har lika mycket om man inte får sakna det någon gång om sänder. Inte jag, i alla fall.
Det kom inga tjuvar natten som var heller, för er som undrade. Jag hade nog inte hört dem heller för jag var sinnessjukt trött och sov som en sten. Wille vaknade bara en futtig gång så med stolthet kan jag nu säga att han sov från 19.15 till 03, åt 260ml och somnade om till 06.30. Fantastisk natt. Han har faktiskt ändå haft bra dygnsrytm sedan han föddes, problemet har varit att hans mage stört honom. Jag skojar inte när jag säger att den ungen har fisit värre än en kossa som ätit rå lök- till och med sköterskorna i Sunderbyn höjde på ögonbrynen. Att han trots alla fisar som kom ut hade otroligt mycket gaser kvar i magen (visades på bukscanning) förvånade dem än mer. En rolig sak att berätta för framtida flick- eller pojkvänner om inte annat.
torsdag 30 augusti 2012
onsdag 29 augusti 2012
Fripassagerare
I förrgår fick jag konstiga kliande utslag lite här och där. På fotlederna, handlederna och i örat. Jag undrade varför. Fick förklaringen efter några timmar då en äcklig spindel ramlade från mitt hår och ner på golvet.
Jag dödade den snabbt och skoningslöst med min högra fot. Spindeljävul.
Nu kanske ni fattar hur sällan jag hinner duscha?!
Något spännande händer.
Jamen alltså, igårkväll stod jag i godan ro och diskade några flaskor. Sambon hade precis åkt på jobbet och barnen sov så det var tyst och lugnt i huset. När jag tittade ut genom fönstret såg jag till min förvåning hur en bil stannade till utanför huset och fotograferade grannens uppfart, sedan fotograferade han vår också innan han han körde iväg.
Jag fattade genast misstankar och började fantisera ihop historier i mitt huvud. SMS:ade grannen för att upplysa om att våra hus blivit fotograferade och började sedan det digra arbetet att barrikadera in mig. Parkerade bilen framför garageporten, drog soptunnan framför grinden och låste dörren dubbla varv. Ställde barnvagnen på tvären innanför dörren och placerade ut en massa skor strategiskt på hallgolvet, så att eventuella inbrottstjuvar skulle snubbla på den om de lyckades ta sig förbi mina andra fällor.
Slutligen lade jag baseballträt bredvid sängen och testade två gånger så att det gick snabbt att greppa.
Sen väntade jag.
Ingen tjuv dök dock upp under natten och det enda som hände var att det var svinjobbigt för mig att ta mig förbi alla fällor när jag skulle ut och hämta tidningen i morse.
Nä men på rikt, det är sant. Nån fotade våra hus och det kändes väl sisådär. Tur att jag är fällexpert.
Jag dödade den snabbt och skoningslöst med min högra fot. Spindeljävul.
Nu kanske ni fattar hur sällan jag hinner duscha?!
Något spännande händer.
Jamen alltså, igårkväll stod jag i godan ro och diskade några flaskor. Sambon hade precis åkt på jobbet och barnen sov så det var tyst och lugnt i huset. När jag tittade ut genom fönstret såg jag till min förvåning hur en bil stannade till utanför huset och fotograferade grannens uppfart, sedan fotograferade han vår också innan han han körde iväg.
Jag fattade genast misstankar och började fantisera ihop historier i mitt huvud. SMS:ade grannen för att upplysa om att våra hus blivit fotograferade och började sedan det digra arbetet att barrikadera in mig. Parkerade bilen framför garageporten, drog soptunnan framför grinden och låste dörren dubbla varv. Ställde barnvagnen på tvären innanför dörren och placerade ut en massa skor strategiskt på hallgolvet, så att eventuella inbrottstjuvar skulle snubbla på den om de lyckades ta sig förbi mina andra fällor.
Slutligen lade jag baseballträt bredvid sängen och testade två gånger så att det gick snabbt att greppa.
Sen väntade jag.
Ingen tjuv dök dock upp under natten och det enda som hände var att det var svinjobbigt för mig att ta mig förbi alla fällor när jag skulle ut och hämta tidningen i morse.
Nä men på rikt, det är sant. Nån fotade våra hus och det kändes väl sisådär. Tur att jag är fällexpert.
tisdag 28 augusti 2012
Back on track
Jamen JEBUS alltså, som ni måste ha saknat mina spännande anekdoter och vackra bilder! Jag har, helt sant, inte besökt bloggen sedan i maj. Det beror varken på tvåbarnsstress eller ointresse utan på helt andra saker, vilka (eller egentligen vilken) ska ni så klart få veta. Snart.
Det är inte bara bloggen som fått kalla handen, även träningen har uteblivit och det har gjort att jag inte riktigt nått mitt augustimål... eller något annat mål för den delen, så nu blir det till att lägga på ett kol om jag ska vara vältränad igen lagom till min 30-årsdag i februari.
Nu är ni säkert dödsnyfikna på vad som egentligen har försiggått i mitt liv, va? Jag ska komma till kritan och ta det lite kort men ändå ganska långt.
Wille blir sjuk.
Dagen efter mitt sista inlägg i maj börjar Wille att skrika mer än vanligt. Han är helt otröstlig, sover ingenting och har svårt att få i sig mat. Luttrad som jag är efter Minnas sexmånaders skrikmarathon gör jag det enda jag kan göra- jag bär, bär och bär pojken tills mina armar nästan trillar av och jag blivit plattfot av allt promenerande runt, runt i huset. Detta pysslar jag med i några dagar, kämpar med att få i ungen mat och grinar för att jag är så trött och less för att livet är så orättvist att jag bara får gapiga bebisar.
En natt äter Wille ingenting. På morgonen äter han 30 ml, efter det somnar han. När han sovit fem minuter ute i vagnen hör jag ett hemskt ljud och springer ut, då är det Wille som har kräkts ner hela vagnen, sig själv och till och med lite på bron.. men han sover fortfarande. Då fattade jag att någonting var galet, det var väldigt varmt ute, han hade knappt ätit någonting och kräktes- jag började oroa mig för att han skulle bli uttorkad. Efter några samtal till vänner som gav råd ringde jag till sjukvårdsupplysningen och fick rådet att åka in på akuten, vilket jag gjorde. Det gick inte att väcka Wille så jag satt med ena handen framför hans näsa hela vägen in samtidigt som jag körde, bara för att kolla så att han kunde andas.
Efter läkartitt och bedömning blev vi skickade till akuten i Sunderbyn, Wille visade tecken på uttorkning och hade gått ner i vikt.
Det hela slutade i alla fall med att Wille blev inlagd på barnavdelningen i Sunderbyn, han utreddes och efter många om och men fick de fram att han har mjölkproteinallergi. Tyvärr hade hans magsäck- och tarmslemhinnor hunnit bli skadade av ersättningen han fick så trots att han fått en speciell ersättning sedan dess så är det först nu han är riktigt bra i magen. Det har blivit några turer till Sunderbyn sedan dess men nu har vi (pepparpeppartaiträ) sluppit det den senaste månaden.
Mest troligt hade också Minna en överkänslighet mot mjölkprotein, därav allt skrikande. Det känns lite surt att det enda vi fick höra då var "Vissa barn skriker mer än andra". Jovars, och har de fruktansvärda magsmärtor är det ju inte så konstigt.
Jag kan känna mig lite irriterad på att ingen tog det på allvar när Minna var liten. Hela hennes bebistid blev en enda lång pina både för henne och för oss, något vi hade kunnat slippa om folk bara hade gett fan i att tro att förstagångsföräldrar överdriver.
MEN, nu är båda ungarna friska och glada och ingen kunde vara gladare än jag över det. Som ni kanske förstår har det inte funnits speciellt mycket tid över till någonting men nu när det har lugnat ner sig känner jag mig redo att ta tag i livet igen!Jejj!
Det är inte bara bloggen som fått kalla handen, även träningen har uteblivit och det har gjort att jag inte riktigt nått mitt augustimål... eller något annat mål för den delen, så nu blir det till att lägga på ett kol om jag ska vara vältränad igen lagom till min 30-årsdag i februari.
Nu är ni säkert dödsnyfikna på vad som egentligen har försiggått i mitt liv, va? Jag ska komma till kritan och ta det lite kort men ändå ganska långt.
Wille blir sjuk.
Dagen efter mitt sista inlägg i maj börjar Wille att skrika mer än vanligt. Han är helt otröstlig, sover ingenting och har svårt att få i sig mat. Luttrad som jag är efter Minnas sexmånaders skrikmarathon gör jag det enda jag kan göra- jag bär, bär och bär pojken tills mina armar nästan trillar av och jag blivit plattfot av allt promenerande runt, runt i huset. Detta pysslar jag med i några dagar, kämpar med att få i ungen mat och grinar för att jag är så trött och less för att livet är så orättvist att jag bara får gapiga bebisar.
En natt äter Wille ingenting. På morgonen äter han 30 ml, efter det somnar han. När han sovit fem minuter ute i vagnen hör jag ett hemskt ljud och springer ut, då är det Wille som har kräkts ner hela vagnen, sig själv och till och med lite på bron.. men han sover fortfarande. Då fattade jag att någonting var galet, det var väldigt varmt ute, han hade knappt ätit någonting och kräktes- jag började oroa mig för att han skulle bli uttorkad. Efter några samtal till vänner som gav råd ringde jag till sjukvårdsupplysningen och fick rådet att åka in på akuten, vilket jag gjorde. Det gick inte att väcka Wille så jag satt med ena handen framför hans näsa hela vägen in samtidigt som jag körde, bara för att kolla så att han kunde andas.
Efter läkartitt och bedömning blev vi skickade till akuten i Sunderbyn, Wille visade tecken på uttorkning och hade gått ner i vikt.
Det hela slutade i alla fall med att Wille blev inlagd på barnavdelningen i Sunderbyn, han utreddes och efter många om och men fick de fram att han har mjölkproteinallergi. Tyvärr hade hans magsäck- och tarmslemhinnor hunnit bli skadade av ersättningen han fick så trots att han fått en speciell ersättning sedan dess så är det först nu han är riktigt bra i magen. Det har blivit några turer till Sunderbyn sedan dess men nu har vi (pepparpeppartaiträ) sluppit det den senaste månaden.
Mest troligt hade också Minna en överkänslighet mot mjölkprotein, därav allt skrikande. Det känns lite surt att det enda vi fick höra då var "Vissa barn skriker mer än andra". Jovars, och har de fruktansvärda magsmärtor är det ju inte så konstigt.
Jag kan känna mig lite irriterad på att ingen tog det på allvar när Minna var liten. Hela hennes bebistid blev en enda lång pina både för henne och för oss, något vi hade kunnat slippa om folk bara hade gett fan i att tro att förstagångsföräldrar överdriver.
MEN, nu är båda ungarna friska och glada och ingen kunde vara gladare än jag över det. Som ni kanske förstår har det inte funnits speciellt mycket tid över till någonting men nu när det har lugnat ner sig känner jag mig redo att ta tag i livet igen!Jejj!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)