I ärlighetens namn.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag i princip struntade i vikten, fast det var väl inte hela sanningen. För tillfället har jag en veckas hårdbantning framför mig, har avverkat två dagar och det går bra. Tanken är att jag ska gå ner så mycket som möjligt innan jag börjar träna för då kommer det att gå betydligt långsammare i och med att jag "måste" äta mer för att orka med både träning och barn. Speciellt ettåringen kräver enormt mycket av min energi, jag springer mest runt efter henne hela dagarna och min rumpa har nästan glömt hur det känns att sitta.

Så, när nästa torsdag anländer är jag förhoppningsvis något kilo fattigare, lite lös maghud rikare och får på mig ett eller annat träningsplagg. Annars får jag väl träna naken, men då hoppas jag att det är tomt på gymet för nakenstretching låter inte vidare kul att titta på, i synnerhet inte om den utförs av mig.

Prioritera mera.

Är du en sån som inte hinner träna?
Jag har i alla fall varit en sån, för väldigt länge sedan. Tills jag började kolla vad jag gjorde av all tid (jo, dygnet har 24 timmar, vartenda ett). Det visade sig att två, tre timmar gick åt till TV-tittande. Två, tre timmar slött soffnötande. Tragiskt. Nuförtiden spenderar jag visserligen kvällarna vaggandes på en bebis men det ska det snart bli ändring på. Sambon får vagga vissa kvällar medans jag befinner mig på gymet.
Han är också bra på att vagga.

Men KAFFE min bästa vän!

Vad vore livet utan dig...iiiiingenting (dadadada) iiiingenting (dadadada) ..kaffe är min vapendragare nummer ett, slut på sången.

Å vet ni, lite dregel på kudden är inget att skämmas över.

Jag har misslyckats katastrofalt med min sunda diet den här veckan. Vi hade ju besök till och från så sambon köpte hem kakor som inte blev uppätna utan bara låg i skafferiet och skräpade. Dagtid kunde jag utan bekymmer klara mig utmärkt utan en enda kaka, men när natten smög sig på var karaktären som bortblåst. Varje gång lillebror ville ha mat var jag där i skåpet och norpade till mig en kaka och en dutt mjölk direkt ur paketet. Färdkost på väg tillbaka till sovrummet, liksom...  inte bra. Idag ska kakorna den långa vägen till soptippen vandra. Om det finns kvar några, jag registrerar tyvärr inte det när jag, halvt vaken halvt sovandes, tar så många som får plats i handen. Jag har normalstora händer så det ryms ändå ett gäng.

Men ååååhh..

Det sägs att flaskmatade barn håller sig mätta längre. BULLSHIT säger jag som har två ungar som bevisar motsatsen. Idag ville unge herr Fredriksson (just ja, måste komma ihåg att skicka in pappret till skatteverket.. eller vart det nu är man ska skicka det) äta varannan timme. Visserligen somnade han om efter varje matning och visserligen åt han bara typ 3ml varje gång men ändå.

Nu är jag lite trött men det löser sig.

Nä nu jävlar är det dags för ett utbrott.

Inte från min sida men ett och etthalvt-åringen verkar resonera så alltsomoftast. Själv har jag ju gått och blivit en riktig mjukis, eller det har jag väl egentligen inte men jag orkar helt enkelt inte med att uttrycka vad jag tycker och tänker för tillfället. Alltid är det nån idiot som ska komma med någon dum kommentar och på grund av att jag helt enkelt varken har tid eller ork att ens bry mig om något sådant så avstår jag. Just nu får ni nöja er med lite halvtrista inlägg om barnbajs och konsekvenserna av att ha slut våtservetter hemma. (Inte så stora konsekvenser, bara att skölja ungarna när de kalasat i blöjan, så då vet ni det).

Sambon ligger och sover, Minna ligger och sover och unge herr Fredriksson, han ligger också och sover fast ute på bron i sin vagn. Jag tror till och med att katten ligger någonstans och sover så det är jag som håller ställningarna i huset just nu. Lugnt och skönt, tyst och stilla. För en liten stund, sedan börjar karusellen om.
Häromnatten när jag var uppe och fixade maten till bebisen blev det världens hallabaloo, kattfan skrek och skulle ut, den lilla ungen vrålade i högan sky och den stora ungen började även hon att gasta. Sambon ligger i soffan och sover, av den enkla anledningen att han måste få sova ordentligt för att orka med Minna om dagarna, han vaknade inte men utbrister argt i sömnen; "Det här är ju som en jävla cirkus!". Sömnprat kan vara klokt ibland, det också.

Vet ni, från det ena till det andra, ibland har jag bara lust att sälja iväg allt vi äger och har, packa ihop sambo och ungar och katt och flytta någonstans långt bort, ett annat land, ett annat klimat, andra människor. Australien skulle vara härligt, om det inte vore för alla spindlar. Afrika kanske, om man bortser från alla pirater och elaka kidnappare. Eller England, London saknar jag ibland- det finns så mycket där att se. Vissa dagar känner jag så. Andra är jag bara så nöjd och glad över att ha det jag har, där jag har det.

Morgonens oreda.

Jag är verkligen inte stresstålig.
Minna är stressande.
Hon har nog mest energi i hela världen och är för tillfället väldigt spretig när det gäller att använda energin.
Hon springer, hoppar, dansar, river ur lådor, slåss, gråter, blir arg, kastar grejor, pussas, kramas... allt. Känslostormarna yr här i huset.
Hon donkade en panna i huvudet på lillebror. Som tur var inte så hårt men lillebror blev rädd. Det tyckte hon var roligt. Själv blev jag vansinnig.

Vi städade, jag med lillebror i bärsele på magen. Minna drog fram det vi städade bort. Minna ville leka med lillevror, det fick hon inte på grund av att hon mest försöker sätta sig på honom, då blev Minna vansinnig.
Nu är vi alla vansinniga.
..eller nä, det har lugnat ner sig. Båda barnen sover, vi har städat klart och varvat ner inför nästa period- eftermiddagen!
Ett är då säkert, dagarna går fort och man har ändå ganska roligt där mellan alla vredesutbrott, pruttig bebis och allt det där andra som hör till.

Träningsditt...och datt.

Kära vänner (och ovänner, bekanta, okända osv.), jag har nu officiellt inte någon ursäkt för att slippa långa och hårda träningspass. Jag tänker inte gå och bli på smällen igen bara för att på så vis komma undan träningen, om ni nu trodde det.

Därför har jag suttit och filat på hur jag egentligen skulle ta och lägga upp själva "omstarten", för vi vet ju alla att det jobbigaste är att få in rutinen (samt att känna sig mest otränad i hela gymet), det går på ett par veckor men de veckorna kan vara otroligt tunga och kännas låååånga.

Följande är vad jag kommit fram till;
Juni månad- tre pass på gymet i veckan, enbart konditionsträning. Morgonpromenader på ungefär 4km blir det var och varannan dag beroende på dagsformen på ungarna och antal sömntimmar under natten.
Juli månad- tre gympass i veckan som förut men två byts ut till styrkepass. Allroundpass, tränar hela kroppen under samma pass. Låga vikter, många repetitioner. Promenaderna fortsätter jag med som förut men förhoppningsvis kommer jag mig ut på en 6km-promenad en kväll i veckan.
Augusti månad- samma som juli men lägger på lite tyngd och minskar antalet repetitioner på styrkepassen.
September månad- jag gnuggar på i samma hjulspår men försöker förbränna lite extra och äta lite mindre. Den 7 oktober åker vi till Turkiet och seriöst, man vill ju inte se ut som sunkigaste tvåbarnsmorsan norr om ekvatorn då.

Det blir bra har jag bestämt, och att upprätthålla träningen under dessa månader är mitt kortsiktiga mål denna gång. Det långsiktiga är att sakta men säkert börja handskas med fria vikter i stället för maskiner samt att börja löpträna under vintern för att 2013 springa tjejmilen i Stockholm med min lillasyster. Det är ett ganska svårt mål för mig eftersom jag helt ärligt har världens sämsta löpteknik. Eller, jag har ingen löpteknik, jag suger på att springa helt enkelt.
Med vikten får det gå som det går, jag tar liksom för givet att det löser sig. Träning och bra kost brukar göra susen alla gånger.

Dags att sköta barn igen, här i huset sköts det mest hela dagarna. Inte skjuts, men ibland har man allt bra lust. Eller vad sägs om en ett och ett halvt-åring med de flesta stora kindtänderna på väg upp samtidigt? Visst låter det trevligt?

Ganska uppenbart.

Som ni kanske har anat så har vår lille kille anlänt. Det hände inte igår precis, utan för ungefär en månad sedan, därav bristen på blogginlägg.
Seriöst! Jag har skaffat mig två ungar på mindre än två år, jag borde få medalj om jag hinner gå på dass när jag vill.

Han skriker då inte (eller jo, han började, men då fick vi specialersättning och hans mage lugnade ner sig) så jag slipper fly fältet som jag ju hotat med tidigare, om ni kommer ihåg. Han är en helt vanlig bebis, grinig ibland, sover på de mest konstiga tider men sällan då jag vill sova, dvs. nattetid. Äter, skiter, tittar vindögt. Sånt där som bebisar gör, det gör han.
Wille blev namnet. Minna säger "Diiiillleee" med sin allra ljusaste röst. Hon gillar Wille, däremot så gillar hon inte, av någon konstig anledning, att jag håller i honom. Lite egennyttig, kanske, men hon är då snäll och go och säger "Godda, godda" och skakar hand med sin lillebror. Tusen gånger per dag ungefär.

Förlossningen gick fint och fort. Jag blev inlagd natten den 15 april på grund av pinvärkar som inte gjorde något annat än hindrade mig från att sova i flera dygn. Förlossningen hade alltså inte startat. Fick morfin och bricanyl, sov en timme. På morgonkvisten gick jag ut i korridoren och högg tag i första bästa sköterska, "Jag KAN INTE SOVA", snyft, hulk, gråt. Åkte till mor&far över dagen, kräktes, grät, försökte sova.. men inga värkar. På kvällen åkte vi tillbaka till sjukhuset för jag hade fått löfte om en ny sovdos, det fick jag också men avböjde bricanylen då jag inte hade värkar.
När jag hade sovit en timme fick jag pinvärkar igen men då var det ju för sen för bricanylen. Jag låg och våndades hela natten och svor över det dåliga morfinet som inte funkade. Klockan sex väckte jag Emil och sa att jag ville ha sällskap. Halv åtta sa jag att han minsann fick ringa på klockan för det började göra ganska ont. Kvart i åtta gick vattnet och jag var öppen 8cm. Testade lustgasen men den förstörde bara koncentrationen så det fick funka utan bedövning.
Halv elva föddes pojken, han låg fel och krystskedet tog väldans lång tid men ut kom han till sist med en fostersvulst som var större än den Minna hade när hon föddes. Jag mådde bra direkt och vi åkte hem dagen efter.

Roligaste minnet från själva förlossningen; när vattnet gick. Barnmorskan hade precis berättat att de köpt in nya, superdyra förlossningssängar (en sån jag låg i då, om nån inte fattade det) och att de var såååå bra. Värken därpå ploppade det bara till och .. ja, vattnet gick. Då började jag störtgrina. "Åååå neeeej! Vattnet gick!" ... "Men det är ju bra.." sa barnmorskan. "Ååå neeej! Förlåt... i den NYA SÄNGEN och allt! Herregud, förlåt, förlåt! Ojojoj... nej... jag torkar bort det sen.. förlåt..". Jag var helt förtvivlad. Så här i efterhand inser jag ju att värre saker har hänt i de där sängarna och att det är det de är till för men just i det ögonblicket trodde jag att jag skulle få betala för att jag förstört sängen.
Så tokigt det kan bli va, och vilket långt inlägg om Willes födelse.
Det är väl lika bra det, ingen vet när jag får tid att skriva nästa gång.