Högst personligt.

Jag börjar bli nojig. Mer än vanligt, vill säga. Om det nu är lite eller mycket låter jag vara osagt men situationen är fortfarande densamma. Nojig alltså.

Jag är inte riktigt säker på att alla vet, därför ska jag nu förklara. Från första början, inte med alla detaljer men med de flesta fakta. Ställ in er på långt och tråkigt inlägg, jag känner att jag bara måste få ur mig lite funderingar. Inte för att jag förväntar mig några svar utan bara för att.

Minnas födelse var skit. En besvikelse. Själva förlossningen menar jag då, och tiden efter. De var väldigt stressade och tyckte att allt skulle gå jättefort trots att vi båda mådde bra, fem timmar tog det allt som allt. Deras stress resulterade i att mitt blodtryck blev farligt högt och de beslutade att lägga en EDA mitt i förlossningen. Läkaren stack fel.
Hur som helst, ut kom ungen trots fostersvulst the size of jorden itself och ansiktsbjudning.
Efter 1½ dygn på BB skulle vi få åka hem, då upptäckte de att jag hade fått en spinalpåverkan av bedövningen. Vad det innebär orkar jag inte gå in på men det är inte roligt i alla fall, ni får väl googla om ni är nyfikna.
De sa att det skulle gå över inom två dagar så vi åkte hem.
Det gick inte över och trots flera besök på akuten fick jag ingen behandling. De menade på att blood patch inte utförs längre, det borde gå över av sig självt. Det värsta var ändå läkaren som sa "du verkar ju inte ha så ont" en halvtimme efter att jag hade fått en morfinspruta. Den fick jag av läkaren på specmödra som akut tog hand om mig då jag fått syrebrist och knappt kunde ställa mig upp pga. smärtan. Läkaren på akuten skickade hem mig. Jag kunde varken gå eller hålla i min egen bebis några längre stunder, att sitta och amma var ett helvete. Det enda som fungerade var att ligga platt på rygg med en kudde under nacken.
Efter nästan två veckor fick jag, vid ett besök på akuten, dropp av en läkare. Samma kväll var smärtan borta.

Några dagar senare började jag frysa så förfärligt. 39,5 i feber. Jag hade haft lite ont i njurarna ett tag men trodde att det var ett men från när sköterskan låg på min mage under förlossningen så jag brydde mig inte särskilt mycket om det. Det visade sig i alla fall vara UVI som gått upp i njurarna, jag hade inte känt av någon smärta tidigare pga. den andra smärtan som ju var tusen gånger så stark och liksom tog över. Antibiotikadunderkuren startade och amningen slutade fungera.
Summa summarum; jag var sjuk i en månad, Minna hade kolik i tre och världen var kaos, upp och ner.

Nu fasar jag inför nästa förlossning och tiden efter. Tänk om det blir likadant igen?

Tänk om det egentligen inte var personalen som var dålig, oförstående och gav ett dåligt bemötande, tänk om det egentligen är MIG det är fel på?
Tänk om det är JAG som är DÅLIG på att föda barn,
som inte klarar av smärtan och får högt blodtryck för ingenting?
Det kanske var jag som hade för höga förväntningar på förlossningen och därför tycker att den var fruktansvärd... när det egentligen är så som förlossningar faktiskt går till? Det jag upplevde som stressande, påskyndande, bråttom BRÅTTOM så fort som möjligt, det kanske helt enkelt bara är vanligt?
Spinalhuvudvärk i tio dagar kanske egentligen är något som folk liksom biter ihop och går igenom, det var bara jag som var fånig och vek?

Det är så svårt att förklara hur det känns.
Jag är ganska förvirrad själv, som ni kanske märker, och det snurrar runt lite av varje mellan öronen. Det är svårt att uttrycka sig när man inte riktigt vet vad man vill säga. Om det nu är mig det är fel på finns det ju inte så mycket någon kan göra, jag kommer ändå att uppfatta nästa förlossning som lika fruktansvärd som den förra.

Tur att det inte är alla dagar man har tid att sitta och fundera.

Citrus, citrus i skålen där...

... säg vem som surast i världen är!
Eller kommer att bli i alla fall, om jag fortsätter att vräka i mig citrusfrukterna. Craving, I guess, men en bra sådan ur näringssynpunkt. Det kunde ha varit godis, dricka och chips men precis som förra gången jag var på tjocken KAN jag helt enkelt inte förmå mig själv att äta skräp. Jag mår illa av det.
Jag mår även illa av fisk, fläskkött, gurka, stekta ägg (stekt mat överhuvudtaget), mejeriprodukter och bananer. Nästan allt utom just citrusfrukter får mig att må konstigt. Tur att jag äter mina vitamintabletter varje dag. I princip, typ... några dagar per vecka. I bästa fall. Jag slarvar kanske lite men inbillar mig att eftersom jag mår bra, mår bebisen bra.

Förra veckan tyckte jag att min mage började puta ut litegrann men det visade sig att jag bara var förstoppad, haha. (Ja, ni får leva med att jag är så pass ärlig. Förstoppning är ingenting att skämmas för). Efter toalettbesök blev magen platt igen och jag väntar fortfarande på att det ska börja synas. Nu måste jag ju gå runt och skryt-berätta för folk, det är bättre när det är lite mer uppenbart tycker jag.
Det började väl egentligen inte synas på riktigt med Mini förrän.. ja få se nu... vecka 24. Då kunde man ana att jag var lite tjock. Vecka 30 syntes det att jag var gravid. Så det är väl bara att vänta, vänta och åter vänta, för tjockheten lär ju komma någon gång.

Intressant inlägg, jamen någonting så fruktansvärt. Jag ska ta mig en satsuma och fundera lite på livets mysterier och sen hoppas att jag får sova ordentligt inatt.

Vad gör du, människa?!

Det finns säkert många som gör det jag nu har tänkt beskriva, kanske även någon av er som läser min blogg. Alla som vill har all rätt i världen att bete sig hur som helst och skita i vanlig "hyfs" men jag vill bara påminna om att även jag har all rätt i världen att tycka till.

Vi spenderade förmiddagen på öppna förskolan i stan, där är det bebisar och mammor (några pappor också) så långt ögat kan nå.
Snoriga bebisar finns det gott om på hösten och vintern, även vår lilla tjorv har en rinnande näsa och skulle man hålla dem hemma så fort de börjar snörvla, ja då fick man inte vara någon annanstans under årets sju kalla månader.

En mamma beklagade sig över sin sons snor. Sedan gick hon I ETT och drog med handen under sonens näsa och torkade av sig på sina egna byxor. Ordentligt. Hon försökte inte ens vara diskret utan tork-tork-torkade som en toka. "Oj, oj, så snorig han är".
MEN LÄGG AAAAAV! Ett tips: pappersnäsdukar. De tar lite plats i fickan, är mjuka och fungerar säkerligen bättre än handen när det gäller att torka rinnsnor.
Jag tycker inte att man gör så bara. Vad är anledningen till det? Är man för lat för att hämta papper eller?


För övrigt anser jag att EM borde skaffa sig en eller flera vikarier som kan hoppa in och jobba om ordinarie personal blir sjuk. Då slipper de ha stängt när jag ska köpa födelsedagspresent till någon. Blev lite nojjig också för jag var där och köpte doftljus igår... då hann hon i kassan kanske SMITTA mig?
Baciller suger.

Så bäst människa!

Idag fick jag träffa Sveriges, ja kanske VÄRLDENS, bästa sjukgymnast.
Jag lider ju, som jag berättat i föregående inlägg, av tidig foglossning och tog därför kontakt med vårdcentralen för att försöka få ordning på problemen innan de blir allt för stora. Eller i alla fall större. JAG blir ju megastor men det är inget att göra åt, den situationen har jag själv satt mig i, med lite assistans.
Men hursomhelst.

Jag kom dit, glad i hågen och berättade hur det stod till. Jag nämnde även att jag har en önskan om att försöka träna mig ur den här trista värken, så långt det nu är möjligt, och att jag varit relativt vältränad innan första barnet men liksom inte kommit igång innan nästa bebis slog sig ner.
"Ja...." sa sjukgymnasten.. "för det första är det kul att höra att folk vill träna och inte vila. För det andra så tycker jag att du ser otroligt vältränad och slank ut".
Alltså, får en sjukgymnast vara så bra, ens?!?
Hon gav till och med bra råd men det hade faktiskt inte spelat nån roll om hon bara sagt "ät pannkaka", inte efter den där perfekta kommentaren.
Jag ska aldrig någonsin byta sjukgymnast.

Det gjorde mig faktiskt så lycklig att jag genast drog iväg till gymet och rev av ett pass på crosstrainern.
När jag var där såg jag lite info om något som kallades "hälsokortet". För 84kr extra/månad får man träna gruppträningspass (på Actic har de annars inga såna), nu undrar jag lite om det finns någon människa som läser min blogg som testat detta? Kanske fasiken skulle vara värt det?

Man får vara lite tjurig...

Visst får man det?

Just nu är jag jävligt tjurig på sjukvården.
Av flera anledningar faktiskt.

Mitt ultraljud till exempel, blir inte av förrän i vecka 20 (19+). Det är om typ tre veckor och jag vill inte vänta så länge. "Vi har dåligt om tider för vi utför bara ultraljudsundersökningar en dag i veckan". Bull-jävla-shit. Hur kommer det sig då att jag vet folk som har tid andra dagar... i samma vecka? Att inte ha tider är väl en sak, men att sitta och blåljuga, det är en annan. Tur att tiden går fastän jag tjurar ihop.

En annan sak, varför ger de olika råd till folk? Är det skillnad på lort och pannkaka, eller? Vissa får komma in och undersökas, andra inte, trots jävlat samma symptom. Det beror helt och fullt på vem man pratar med.

Ibland önskar jag att man i Sverige kunde köpa bättre sjukvård än den allmänna. Landstings-skiten. Det hade då jag fanimej gjort.

Seriöst

Kolla här.


Nån som är lite överoptimistisk när det gäller värdet på gamla sängar?

Fnurror på trådar och vilse i pannkakan.

Alltså, va, ibland känner man sig ju bara så där snorless. Allt och alla. Små värdsliga bekymmer blir stora som elefantbajshögar och hela jäkla jordklotet vilar på ens skuldror. Att ringa ett telefonsamtal för att informera facket att de kan börja dra avgiften från lönen igen eftersom föräldraledigheten är slut är skitjobbigt och det där samtalet blir aldrig av. Vardagliga, enkla saker som egentligen kräver noll ansträngning men man hittar ändå inte orken till att göra dem.
Idag har jag känt så. Hela dagen. Jag är så trött, så utmattad, men kan inte sova ordentligt om nätterna. När jag inte sovit på ett tag brukar det visa sig just så här, jag känner igen det, men efter en god natts sömn har det mesta blivit lite bättre.

Kanske vore en bra idé att lägga sig i sängen och försöka sova? Det är väl det som är bekymret, trots att jag är så trött sover jag inte bra. Jag kan inte somna, vaknar lätt och morgonen därpå är jag minst lika trött som jag var när jag gick och la mig.
Det suger.
Hade varit guld värt med en insomningstablett och lite Fanta Zero men jag får nöja mig med det sistnämnda för jag tror inte bebis i magen skulle uppskatta insomningstabletten.
Crap,
fast imorrn är det nog bättre.

En snålis

Jag ÄR en snålis, kanske till och med en Snålis.
Hade planerat in en helg hos syster i Gällivare nu till helgen men det dök upp en grej. Jobb. Jag kan ju bara inte tacka nej till 24 timmars extra-arbete, nej nej, för trots att jag jobbar mer än heltid i vanliga fall får jag en snålattack.
Så, jobbet till helgen it is.

Idag har inte bjudit på några speciella överraskningar.
Eller jo, Minna vaknade redan vid fyra i morse och ville stiga upp och börja en ny dag. Det var lite av en överraskning faktiskt, om än en mindre trevlig sådan.
Jag ska strax iväg på jobbet, river av ett 18-timmars skift och värmer upp lite inför helgen.

Köpes

En giant plastbubbla som jag kan förvara Mini i när vi träffar andra människor. Varför? Så att de inte ska smitta henne med sina äckliga baciller förstås. Folk är pesthärdar. Köper även bubblor till oss vuxna. Snabbt svar önskas, jag är less på att vara vaken nattetid.

Min familj.

Ibland får jag som för min att människor som inte egentligen känner mig skulle kunna råkas klicka in sig på min sida. Troligtvis händer detta sällan eller till och med aldrig men jag tänkte i alla fall presentera min familj lite närmare. Bara utifall att. Ni som redan vet allt om mig kan ju logga in på facebook och se om nån skrivit någon galen statusuppdatering eller nåt.


Hunden Nikki och katten Malte. Dessa två är som ler och långhalm, typ.Hunden gillar inte katten men katten gillar hunden och följer henne gärna vart hon än går. Att ha husdjur som familjemedlemmar är skitjobbigt ibland, som när man vill åka bort en vecka eller två eller när man bara inte ORKAR gå ut på en promenad men måste för hundjäkuln håller på att göra i byxorna (bildligt talat).



Bebisen, Minna. Även känd som Minipinan, Ärtan, Minimojen eller Mini, kort och gott. Nyaste familjemedlemmen än så länge men det känns som att hon funnits i all evighet amen. Inte för att hon är tråkig, för det är hon definitivt inte, utan för att.. ja, det bara känns så helt enkelt. Jag kan liksom inte komma ihåg (eller kanske har jag förträngt) hur livet såg ut före Bebis.
Minnas största intressen är; äta konstiga saker som hon hittar på golvet, för övrigt indragna av antingen katten eller hunden. Ofta skräp i någon form. Slänga grejer omkring sig, jaga övriga familjen, peta i eluttag och dra ut lådor. Kan låta simpelt men är tydligen ack så roligt.




Sambomannen. Hela somrarna ligger han så här. Vintertid ligger han i ide. Lider av fobi för smutsiga disktrasor, vilket är anledningen till att vi i vårt hushåll lägger en stor del av pengarna vi tjänar på just disktrasor.
Trots det är han världens bästa samboman.



Det var den familjen. Om några månader får vi ju ett tillskott, Ärtan 2 hälsas då välkommen till denna galna värld.

Hör nu på go´vänner...

..så ska jag för er berätta om en dag. En dag i mitt liv.
Idag.
Fick ett telefonsamtal igår, ett erbjudande om en bil som vi absolut inte kunde motstå. Inte för att det var ett flashigt fartvidunder utan för att det var en relativt billig och bra bil som passar våra behov. Vår ena bil håller nämligen på att rasa isär och utan två bilar rasar även vår tillvaro.

Så, vi åkte till stora staden Luleå idag, för att titta och provköra denna nya bil. Dagen till ära körde vi den mest pålitliga skruttbilen i hushållet, det kändes säkrast så.
Det blev tummen upp för nya bilen, vi slog till direkt och får hämta den i nästa vecka, men det var egentligen inte det jag skulle berätta om utan det är vad som hände sedan som är intressant.

Efter bilköpet körde vi gamla skruttbilen till närmaste hamburgerhak, vi beställde mat och firade vårt fynd, sen hämtade vi upp Minimojen som varit med moster under tiden vi gjorde vuxensaker (köpte bil alltså, inget snusk).
Glada i hågen begav vi oss hemåt, vi pratade om hur BRA allt var och hur FINT det nu skulle vara om bästa skruttbilen höll i ett år till. Två sekunder efter att vi hade pratat om det började det lukta bränt i bilen. Det kom rök från motorhuven och temperaturmätaren rusade i höjden. Vi stannade.
Den hade gått sönder.
Vad felet var orkar jag inte gå in på men det var inte så superallvarligt och vi var cirka 2km från Biltema så sambon skulle ta en promenad dit för att köpa tejp och kylarvätska, ungen sov, lämpligt nog.
Han slapp gå för en trevlig gubbe i husbil körde honom dit, löste korsord i sin bil medans sambon handlade och körde honom sedan tillbaka igen. (Att jag han sms:a "Watch out! Crazy husbilsseriemördaren will KILL YOU!" hör väl egentligen inte hit va?). I onödan visade det sig, för slangen som skulle lagas var så sketet sliten att det inte gick. Samtal till föräldrar och beslut om bogsering, bebis vaknade medans vi väntade och jag plockade ut henne ur bilbarnstolen för assistansen var ungefär en timme bort.
Tror ni inte att barnet hade pinkat igenom blöjan? Allt var blött. Jag hittade snart anledningen, mostern hade tagit på en badblöja i stället för en vanlig blöja. Jag fick förklaringen till varför- den var tydligen mycket gulligare än alla andra blöjor.
En naken bebis stod sedan i bilen och tittade ut genom rutan. Vinkade ibland. För ovanlighetens skull hade jag dock packat ner ombyte så det var inget större problem.

Slutet gott allting gott. Jag är på jobbet nu och sambon+barn är hemma. Det tog bara 4 timmar. Fem mil.
Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som jag gjorde idag och det är faktiskt sant. När allting blir jävligare än överjävligast, då sätter mitt sinne för humor in och jag ser roligheter i de mest irriterande saker. Försvarsmekanism?

Fast jag hatar bilar.

Åååå vetnivad?!

Idag åkte jag och Minna på ett extrabesök på MVC för lite info om foglossning och så. Det var väl mest jag som var intresserad av informationen, jag vill veta vad jag kan göra för att lindra (eller, vad jag INTE kan göra), Minnapinnen ville leka med en stor traktor.
Jejewhatever.
Vi fick i alla fall höra lillasyster/brors små hjärtljud (här ska det vara en massa små hjärtan som på facebook). Vilken lycka! Jag är mycket mer blödig och bebisgalen den här gången än vad jag var med Minna. Då var det bara "Kom ut, kom ut, jag vill ha en BABY!". Nu är det lite mer "Jag njuter av den bebis jag redan har OCH av graviditeten, för trots att nästa lilla kommer att vara lika underbar och bäst i världen vet jag att vi kommer att få ett litet helvete, mycket jobb lite sova".

Inga rosa moln den här gången heller men de är i alla fall lite rosa-blå-randiga!
Jag är glad.
Ännu gladare blev jag när jag hade fått kommentarer på årets tristaste inlägg (föregående), jag älskar folk som bryr sig.
Älskar väl det mesta just nu. Måste vara hormonerna. ;)

Jag har varit borta.

Jajjemän, jag har varit borta. Borta från allt vad socialt liv heter, fjärran från verkligheten.
Minna blev sjuk i lördags.
Jättesjuk så som bara små barn kan bli.

I tre hela dagar har hon sovit, hon har bara varit vaken korta stunder och då har hon suttit i knä, tittat på TV och slurpat välling. Så o-Minnig som man bara kan bli.
Jag blev faktiskt nervös där ett tag, alvedon biter inte på vår tjej så febern steg till 40.7 grader på söndagskvällen. Vi var tvungna att väcka henne och badda med blöt handduk- inte så populärt men tydligen effektivt.
Nu börjar hon bli sig själv igen, det är lite si och så med matlusten men hon orkar i alla fall leka litegrann samt protestera vid blöjbyte och påklädning. The beast is back så att säga :)

Jag skulle vara en lögnhals om jag sa att det inte varit mysigt. Självklart vill jag inte att hon ska vara sjuk men hon har aldrig någonsin varit någon gosfantast, inte tyckt om att sitta i knä eller somna i famnen, men när hon var sjuk var det bara det hon ville göra. Så jag har tagit tillfället i akt och bara suttit med en liten febrig baby i soffan och inte gjort någonting annat.
Därför har jag varit borta. Tyvärr har jag alltså inget nytt att berätta så jag avrundar med ett tips.
Salt&Vinegar chips. Så jävla gott.

Schlapp.

Storbuset Minna har fått en Hello Kitty-badrock av sin kompis. Den satt som gjuten, hälsar Minna och tackar så mycket för den fina outfiten. Hon fick en massa annat fint också, kläder i storlek 86 som hon alldeles snart kommer att kunna använda.
Det är guld värt. För mig, för jag hatar att gå på stan mer än nödvändigt. Ibland får jag nåt ryck men inte är det speciellt ofta... så tack igen, Malla :)

Idag när jag slutat jobba åkte jag och Mini till hennes mormor och morfar. Vi bjöd in oss själva på middag och stannade en stund enbart för att fördriva tiden. Det är ganska trevligt där också så lite av den anledningen var det väl också. Gnällspiken (Minna alltså) var trött och envis och allmänt i o-ordning. Själv var jag bara trött. Det är jag fortfarande, därför har jag bestämt att resten av kvällen ska spenderas i soffan med Fanta Zero (vinsubstitut) och Familjeliv (i stället för en komedi/tragedi/dramafilm). En alldeles lagom aktivitet.
Hoppas ni andra också har en alldeles lagomt slapp fredagskväll!

If you start me up..

Herr Juholt är en fuskare, men är de inte alla det?

Till min stora sorg (och kanske till någons stora skadeglädje) kan jag meddela att jag har foglossning. Redan.
Jag har varit snabb och redan beställt höftbälte och bokat tid hos BM och sjukgymnast. Jag ska jävlarimig inte gå och ha mer ont än jag behöver, alla förebyggande åtgärder är bra. Nu är det väl vissa saker som är i princip omöjliga att undvika, lyft och diverse annat som är vanligt förekommande på min fritid och i mitt arbete, men med bra träning och om jag följer alla (förhoppningsvis goda) råd jag får ska det nog gå bra.
Jag vägrar att sjukskriva mig. Då går jag hellre av på mitten.

Så, nu är det google-time.
Pain, be gone!

Passa på.

Jag ska nog kamma mig nu medans bebisbarnet sover. Kanske bra att passa på. Plocka ur diskmaskinen och dra tillbaka några av sakerna hon hunnit dra fram.

Kan barn bajsa med flit förresten? För Mini gör det jämt när hon ska sova. Idag hann hon till och med somna innan jag märkte det så jag var tvungen väcka henne igen, självklart tog det evigheter innan hon somnade om.
Minna Medflitbajsarn Fredriksson borde hon nog egentligen ha hetat.

Hon klämde sig förresten igår, det lilla livet. I ytterdörren som gled igen när pappan var ute och fixade med några grejer. Det gick bra, som tur var, men fatta att det måste ha gjort ont. Skinnflådd och blå om fingrarna var hon, men det verkar som om hon har bra läkningförmåga för i morse syntes det knappt.
Fan, hon hinner överallt den där.
Förresten så står hon ganska bra nu utan att hålla i sig i något. Tusans duktig så här på sin tiomånadersdag. Fast vi firar inte månadsdagar som många andra verkar göra. Oftast kommer jag inte ens ihåg dem.

Dagen Måndag

Idag kommer de hem, delarna av familjen som spenderat helgen i skogsmiljö utan mobiltäckning. Det känns skönt men jag är lite stressad. Jag hade stora planer för helgen och skulle överraska med tapetsering och storkok, det enda jag gjort är städat, tvättat och latat mig. Kanske rensat ett eller annat förråd också men sen tog liksom orken slut. Jag ska lägga sista touchen vid städningen nu på förmiddagen, efter det får vi se vad det blir.
Man kan i alla fall säga att jag är extremt utvilad. Jag kan inte komma ihåg när jag sov så här mycket sist, men det var nog behövligt. I veckan börjar sambon också om att jobba så lite mer stress än vanligt lär det bli innan man fått in rutinen. Fast jag jobbar ju inte så länge till, även om jag denna gång hade tänkt snika lite. Jag kanske arbetar till i mitten av mars. Eller slutet, beroende på hur jag mår och om jag orkar. Det känns lite som om det är mer ansträngande att vara hemma 100% med en 15-månaders än att jobba, i alla fall när jag är höggravid och tjock som ett as.


Pratade med en kompis som också är gravid igår och vi kom på att vi inte vet om så många andra som är på tjocken. Så, är det nån som går omkring och är gravid utan att ha berättat det eller är det bara det att ingen känner för en till unge just nu? Kom igen... berätta måste man ju.. skriv en anonym kommentar om ni inte vill att jag ska veta vem ni är, jag är ju så jävla nyfiken! :)

Å just ja.

Om du piss&skitgödslande bonde i närheten av mitt hem läser detta;

Ge fan i att slänga ut det stinkande innehållet i gödseltanken när det är soligt ute. Jag hade hängt ut den rena tvätten på tork för det var typ tusen år sedan det var fint väder.
Inte kul när den börjar lukta kopiss.

MVH hon i gula huset som vinden alltid blåser mot.

Försvinn nån gång...

...o, du dumma hormonella huvudvärk! Eller du kanske har tänkt vara kvar resterande 27 veckor av graviditeten? Eller 26, eller vad det nu är.
Jag ska ta bort alla babytickers (nåja, har väl bara en) förresten, så att ni vet, är fortfarande gravid i allra högsta grad. Inte för att det syns ännu, det känns inte vidare värst mycket heller. Bara lite bubblor då och då men det kan lika gärna vara mag-gaser som gör en omorganisation.

Jag har höjt värmen på elementen, sambon kommer att sänka den direkt han kommer hem- vi är som gamlingarna. Jag höjer igen så fort han åkt bort för jag VÄGRAR att frysa. De som pratar om att man ska "ta på sig en extra tröja" har ingen aning om hur det är att vara gravid och tvärsemot alla andra. Jo, för man brukar ju vara alldeles otroligt varm när man är på tjocken enligt barnmorskan jag besöker då och då. Det är inte jag, var det inte med Minnamojängen heller. Jag frös och hade så kalla händer att hon inte fick ut blod till att mäta blodsockret och blodvärdet med ett stick i fingret utan var tvungen att ta en jättenål och sticka i armvecket i stället.
Så sambomannen E, rör inte mina element!!!!

Dagen idag blir en fortsättning på gårdagen, ska få lite besök också och det uppskattar vi så klart, jag, hunden, katten och mini-Ärtan.

Nu har vi lila gardiner i vardagsrum och kök, jag blev nöjd. Var väldigt produktiv igår, så produktiv att jag somnade i soffan vid 22 och vaknade strax före sju. Skönt, om det inte vore för den här förbannade huvudvärken. Kommer inte ihåg hur länge jag hade den när Minna låg i magen men det var nog ett ganska bra tag så jag får väl se till att stå ut då.

Men visst! (Dagens).

Utvilad, på bra humör och sugen på att göra något vettigt.
Jepp.
Dagens, till att börja med och i turordning (jag sätter små delmål så känner jag mig extra duktig):

Äta frukost. Inte så jobbigt men känns som en bra idé, trots att jag inte är hungrig nu brukar det löna sig att äta något litet i alla fall. Annars kommer huvudvärken som ett brev på posten. Dvs. inte speciellt fort men ganska säkert.
Vika tvätt och placera på rätt ställe. I garderoberna.
Städa sovrummet och putsa fönstret där inne. Ganska tärande för det sitter ett insynsskydd påklistrat som man måste ta av och sen sätta dit igen. Jag svär alltid för det är så svårt att få till det utan att det blir bubblor.
Ta en promenad med hunden. Det ser jag fram emot för vädret visar sig verkligen från sin bästa sida idag.

Efter det borde det vara någonstans vid lunchtid och då hade jag tänkt sitta i solen en stund och njuta lite. Då njutningen är klar påbörjas etapp två, jag gissar att det involverar handling av nya gardiner till vardagsrummet. Lyxigt!

----
Det ena man tänker på blir lätt det andra och innan jag börjar med allt jox vill jag bara säga en sak till en speciell person, utan att nämna henne vid namn eller länka hoppas jag att hon ändå förstår vem hon är.
Jag är SÅ tacksam för alla saker och kläder Mini (och jag själv) fått eller fått låna av dig. Det känns nästan dumt ibland, att ta emot allting, men du ska veta att i princip allt har kommit till användning!
Då jag inte är ett stort fan av att handla en massa kläder och saker, det känns väldigt slösaktigt då det många gånger är sådant som man bara använder ett kort tag, är glädjen av att kunna återanvända det någon annan haft stor.
Ibland känns det dumt då vi inte har någonting att ge tillbaka som du skulle behöva till dina barn, därför ville jag bara skriva detta så att du förstår att vi verkligen uppskattar det som M får ärva! Jag kommer att fortsätta i din stil och ge saker vidare- det kanske blir marginellt mindre resursslöseri i världen men förhoppningsvis blir någon annan lika glad som jag!

Jag ville inte skriva ett sms för att säga detta för det skulle 1. ha blivit jättelångt och 2. ha varit dumt för du gillar inte sms ;)

Nu frukost.