Allting har en ände..

Ja, visst sägs det så. Att allting har en ände, men korven- den har två.

Den här bloggen har dock inget slut. Ingen sån där äcklig slemmig bit som man skär bort och kastar i soporna, ger till hunden eller matar barnen med.
Den här bloggen bara är.

Så, här står jag nu, elva månader sedan sista inlägget. Jag har blivit ett barn rikare, några sömntimmar fattigare och lite fulare. Jag har till exempel inte plockat mina ögonbryn på en månad (förutom unibrow-stråna då), slå det om ni kan.
VI har byggt en altan. Jag säger VI för utan min hjälp hade sambomannen aldrig fixat att skruva en miljon skruvar. Testa gärna själva, det är inte helt enkelt att bygga en altan samtidigt som man ska sköta tre barn under fyra år.
VI har även bytt tak. Samma anledning till varför jag säger VI.

Förutom att jag samlat på mig ytterligare ett barn har jag samlat på mig åtskilliga gravidkilon. Jag är inte den person jag var för två år sen, jag är dessutom betydligt surare. Det KAN ha att göra med att jag har typ tusen barn som kräver min uppmärksamhet dygnet runt men jag är inte säker. Jag började faktiskt gymma för ett par månader sen, världens tagg hade jag och allt var solsken. Tills förkylningen kom. Täppt bebisnäsa är inte att leka med och än har jag inte hämtat mig från alla huffanden och puffanden som höll mig vaken om nätterna.

"Vila när babyn vilar" står det i bruksanvisningen man får från MVC. Jag försökte förmedla det till mina två äldre barn men det var som att tala med en vägg. Ingen hänsyn visades och jag har tappert fått vara vaken trots att bebisen har sovit.

Arbetsmiljön. Don't get me started on arbetsmiljön, liksom. Att vara föräldraledig är ju ett heltidsjobb sägs det, men vart är skyddsombudet?!? Bullrigt, stressigt och inga raster. Lagen om dygnsvila följs inte- 7 dagar i veckan 52 veckor om året- är det ens någon som har uppmärksammat detta? Skamligt att det får förekomma i dagens Sverige.
Tack och lov att jag börjar om att jobba i januari. Då kanske man får en lugn stund.

Egentligen vill jag inte ha så mycket sagt med detta inlägg. Jag är tillbaka, kanske bara för en kort stund (tills förkylning eller magsjuka slår till) eller för alltid. Eller lite längre än så, vem vet?

Det blev i alla fall en lillebror, en stor en. 4265g, 52 cm. Född 21/4. Han heter Joel och är hetlevrad. Det har han efter far sin.
Och jo, tredje kolikungen. Hurra,

Epiphany!

Jo, jag insåg precis,
att visst- mina morgonpigga barn gör mig trött.. men..
att "sju resor värre" väntar bakom knuten.

Så, allt är relativt,
utom kanske tröttheten
som verkar vara konstant.

Mitt diktbidrag till PT. Om jag hade varit lagd åt det hållet.

För att fortsätta på det glada temat "sömn" så kan jag med sorg berätta att restless legs verkar vara en återkommande gravidkrämpa för mig.
Springer jag runt lite för mycket en dag, vilket jag gör de flesta dagar då sitta still-konceptet inte anammats av familjens yngsta medlemmar, då kommer ryckningarna i benen som ett brev på posten. Precis när jag ska somna.
Sitter jag för mycket händer samma sak.

Jag måste få bort det.
Annars kapar jag benen.

Tiden flyr...

Ja, då vaknar man och helt plötsligt är det onsdag- bara så där! Halva januari är snart förbi och trots att det är en fruuuuuktansvärt lång månad- kanske den längsta månaden som finns- har jag en misstanke om att jag, när januari väl är slut, kommer att tycka att dagarna passerade i ett rasande tempo.

Vi renoverar, vi möblerar. Vi jobbar, vi sköter barn. Vi gör vardagssysslor (tvätta, damma, handla) och vi stupar i säng strax efter 21 om kvällarna. Det finns liksom inte utrymme för att "ha tråkigt", trots att årstiden i sig är en ganska rutten årstid när man har två små barn som ska roas så gott det nu går.

Igår var det ju till och med lite soligt. Vi hade barnvakt men den där solen fick vi inte riktigt njuta av, för vi höll på nere i källaren hela dagen. Med "höll på" menar jag inte roliga vuxengrejer, nä, utan läggning av heltäckningsmatta, ihopskruvning av möbler och ihopplockning av saker. Rätt som det var stod barnen på bron och var hemma igen. Trötta men glada efter en dag hos mormor och morfar som, till min stora tacksamhet, både hämtade och skjutsade hem barnen. En tidsbesparing som heter duga! Det är nämligen inte lätt att få ihop timmarna när allt annat också måste göras, på kvällarna har ingen av oss ork till att göra något annat än att slänga oss i soffan, ge varandra en high-five och tyst fira att vi överlevde dagen.

Denna dag går dock i lugnets tecken och ingen kunde vara mer lycklig över det än jag.

Vad gäller graviditet och sånt så är jag fortfarande på tjocken. Finns inte så mycket mer att säga om den saken, faktiskt.

Regarding IrvingiP4.

I fredags strax efter klockan 12, eller var den halv ett- kanske ett, vad vet jag, satt jag i bilen på väg hem från min syster. En resa på dryga 30 mil, halkig, kurvig och snöig väg. En treåring i sätet bredvid pockade på min uppmärksamhet och när vi såg en invallad renhjord tog det hus i helvete. Hon SKULLE minsann ha en "renunge" med sig hem.
45 minuter och åtskilliga "Lilla snigel" senare lugnade hon ner sig och somnade.

Då började Mr. Irving att pocka på min uppmärksamhet.
Den dansante engelsmannen irriterar sig, av tonfallet att döma, till bristningsgränsen på mödrar som ammar offentligt- framförallt om de tar plats. I synnerhet om de tar plats PÅ EN FIN RESTAURANG, den restaurang han sitter på.

Jag ska inte gå in på någon diskussion om offentlig amning, där har jag inget att tillföra då jag 1. är partisk, jag har ju några snorungar själv, samt 2. inte är tillräckligt vidsynt. Jag kan helt enkelt för mitt liv inte sätta mig in i varför det ens skulle anses som stötande eller störande, på samma vis som jag inte kan förstå de som anser att utvecklingsstörda som låter avvikande är ett störningsmoment.

Han pratade om mammor som ammar ståendes i gången på flygplan. Ganska störande om man måste på toaletten, jag förstår, men där är även tjocka gubbar som står och surrar med ett ölglas i näven en ganska stor källa till irritation.

Någon påpekade något om gubb-bröst på stranden, det hade Mr Irving ingenting emot för det var ju inte deras fel, det är ju så det blir när män blir gamla. Att "det är så det blir när barn blir hungriga och kvinnor måste amma" är tydligen ingen bra ursäkt om man drar fram patten, nej då, det gäller endast gubbar.

Hur som helst, av egen erfarenhet vet jag att engelsmän i allmänhet har ganska låg tolerans mot det de anser vara fel, vilket är ganska mycket. Man blir förvånad över hur deras syn på samhället verkar ha stagnerat, barn ska vara tysta, lydiga och snälla och en auktoritär uppfostran är kutym. Förutsatt att det inte är åt andra hållet,ingen uppfostran alls, likgiltighet, vilket verkar vara vanligt i de lägre samhällsklasserna.

Nu till saken, det som Tony Irving fick mig att fundera över.
Hur ORKAR så många lägga sin energi på att irritera sig över saker och ting? Inte bara amning och barnuppfostran utan allt mellan himmel och jord? Det måste vara fruktansvärt jobbigt att gnälla över såna saker i tid och otid och inte (som exempel) bara låta det passera.
Många blev jätteirriterade över det där radioprogrammet. Själv kände jag mig bara trött. Trött på att det alltid ska finnas människor som tycker att vissa människor inte ska finnas, höras eller bli sedda. Ett barn kan inte rå för att det är ett barn, lika lite som en människa med funktionshinder eller utvecklingsstörning kan rå över hur de ser ut eller beter sig. Jag vill inte jämställa att vara barn med att ha ett handikapp men båda förtjänar respekt och förståelse.

Det finns egentligen inte så mycket man kan göra åt saken om en mor behöver amma sitt barn, så varför sitta och elda upp sig själv? Hungrig unge, fine. Mat i boobisen, fine. Det är väl ungefär lika provocerande som om någon skulle ta upp en flaska och mata barnet, eller är verkligen en kvinnas bröst så fruktansvärt sexuellt laddat?
Är det inte lika jobbigt när någon står i flygplansgången och flaskmatar? Super? Sträcker på benen? ..och vad blir bättre av att man blir på dåligt humör över det?

Till sist vill jag bara beröra "children should be seen, but not heard". 1800-talet ringde. Enough said. 

Ännu en dag.

Ännu en tidig morgon, återigen två griniga barn som vaknade för tidigt för sitt eget bästa. NÄR får de egentligen ro i kroppen till att sova det de behöver för att vakna utvilade? NÄR kommer de att slå upp sina blå, inse att de fortfarande är trötta och stänga ögonlocken igen? Det är ingen som vet. Jag hade mer än gärna betalat för att få reda på det men inser att jag inte kan göra något annat än att vänta. Vänta, samt lägga mig före vår 80-åriga granne om kvällarna.

Veckans planer

Trots att jag är tjock kan jag fortfarande göra saker. Än så länge.

På onsdag åker jag och Minna till Gällivare, vi lämnar herrarna i huset för sig själva och hälsar på lilla kusinen. Jag tror att vi ser fram emot det lika mycket båda två, efter två veckors sjukdom och inomhus-tråkande är vi allt annat än överstimulerade. Tror även att lilla fröken behöver lite egentid, hon är en typisk treåring just nu med allt vad det innebär. Treårskrisen sägs vara en av livets värsta och det kan nog stämma. Allt är fel. Alltid. Humöret svänger från ena mikrosekunden till den andra och både mamman och lillebror får ta emot en och annan smäll. Häromdagen bjöd hon även brorsan på ett bett i ansiktet men då, mina vänner, kan jag tala om att det brann för mig. Eller brann och brann, men hon blev skickad på sitt rum med en skarp tillsägelse. Det tyckte hon var fruktansvärt orättvist då brorsan FAKTISKT stått framför spegeln när hon hade tänkt spegla sig, därav bitattacken.

Nåja, kriser går över och med ganska mycket tålamod (tur att jag är gravid, då är jag lugn som en filbunke) lär även jag och sambomannen ta oss igenom detta med förståndet i behåll. Jag misstänker faktiskt att det är lillflickan som mår mest dåligt just nu, det är inte lätt att bli stor.

Innan resan påbörjas på onsdag ska vi på MVC. Jag har redan tänkt ut värsta möjliga scenario (vilket inkluderar tjuveri av en massa kanyler... inte jag men Minna) samt klurat på hur jag bäst ska lyckas få henne att stå ut i ett och samma rum i tio minuter.
Har inte riktigt någon plan ännu men det löser sig när den dagen kommer.

-------
Tillbaka till nutid.
Jag var och handlade i förmiddags. På listan fanns fiskpinnar, normalt sett brukar det inte vara några bekymmer med det men just idag fick jag vika mig för naturlagarna.
Jag är ju nämligen ganska kort, och som jag tidigare nämnt, tjock. Magen putar ut och är ett hinder i vardagen, speciellt när man ska nå en vara längst in i frysboxen.
Jag gjorde ett halvhjärtat försök att sträcka mig över kanten men insåg ganska snart att var jag inte försiktig, ja då skulle jag tippa över och hamna i själva frysen. Så jag fick svälja min stolthet och be om hjälp. Hädanefter skickar jag min långsmala sambo för att handla.
-------
Handlingen tog all min energi och nu längtar jag mest bara tills jag kommer hem och får gå och lägga mig. Att vara trött är tydligen min grej nuförtiden...

Tuuuung

Den tredje graviditeten och jag stoltserar med min största mage ever. Vid denna tidpunkten alltså. Helt vansinnigt.