Back on track

Jamen JEBUS alltså, som ni måste ha saknat mina spännande anekdoter och vackra bilder! Jag har, helt sant, inte besökt bloggen sedan i maj. Det beror varken på tvåbarnsstress eller ointresse utan på helt andra saker, vilka (eller egentligen vilken) ska ni så klart få veta. Snart.

Det är inte bara bloggen som fått kalla handen, även träningen har uteblivit och det har gjort att jag inte riktigt nått mitt augustimål... eller något annat mål för den delen, så nu blir det till att lägga på ett kol om jag ska vara vältränad igen lagom till min 30-årsdag i februari.

Nu är ni säkert dödsnyfikna på vad som egentligen har försiggått i mitt liv, va? Jag ska komma till kritan och ta det lite kort men ändå ganska långt.

Wille blir sjuk.
Dagen efter mitt sista inlägg i maj börjar Wille att skrika mer än vanligt. Han är helt otröstlig, sover ingenting och har svårt att få i sig mat. Luttrad som jag är efter Minnas sexmånaders skrikmarathon gör jag det enda jag kan göra- jag bär, bär och bär pojken tills mina armar nästan trillar av och jag blivit plattfot av allt promenerande runt, runt i huset. Detta pysslar jag med i några dagar, kämpar med att få i ungen mat och grinar för att jag är så trött och less för att livet är så orättvist att jag bara får gapiga bebisar.
En natt äter Wille ingenting. På morgonen äter han 30 ml, efter det somnar han. När han sovit fem minuter ute i vagnen hör jag ett hemskt ljud och springer ut, då är det Wille som har kräkts ner hela vagnen, sig själv och till och med lite på bron.. men han sover fortfarande. Då fattade jag att någonting var galet, det var väldigt varmt ute, han hade knappt ätit någonting och kräktes- jag började oroa mig för att han skulle bli uttorkad. Efter några samtal till vänner som gav råd ringde jag till sjukvårdsupplysningen och fick rådet att åka in på akuten, vilket jag gjorde. Det gick inte att väcka Wille så jag satt med ena handen framför hans näsa hela vägen in samtidigt som jag körde, bara för att kolla så att han kunde andas.

Efter läkartitt och bedömning blev vi skickade till akuten i Sunderbyn, Wille visade tecken på uttorkning och hade gått ner i vikt.
Det hela slutade i alla fall med att Wille blev inlagd på barnavdelningen i Sunderbyn, han utreddes och efter många om och men fick de fram att han har mjölkproteinallergi. Tyvärr hade hans magsäck- och tarmslemhinnor hunnit bli skadade av ersättningen han fick så trots att han fått en speciell ersättning sedan dess så är det först nu han är riktigt bra i magen. Det har blivit några turer till Sunderbyn sedan dess men nu har vi (pepparpeppartaiträ) sluppit det den senaste månaden.
Mest troligt hade också Minna en överkänslighet mot mjölkprotein, därav allt skrikande. Det känns lite surt att det enda vi fick höra då var "Vissa barn skriker mer än andra". Jovars, och har de fruktansvärda magsmärtor är det ju inte så konstigt.

Jag kan känna mig lite irriterad på att ingen tog det på allvar när Minna var liten. Hela hennes bebistid blev en enda lång pina både för henne och för oss, något vi hade kunnat slippa om folk bara hade gett fan i att tro att förstagångsföräldrar överdriver.

MEN, nu är båda ungarna friska och glada och ingen kunde vara gladare än jag över det. Som ni kanske förstår har det inte funnits speciellt mycket tid över till någonting men nu när det har lugnat ner sig känner jag mig redo att ta tag i livet igen!Jejj!