Det ser ut som att jag inte har en enda läsare kvar här på bloggen men sånt är väl livet antar jag! Ger man upp i flera månader får man sannerligen skylla sig själv!
Inte för att jag lider av det, jag har nog mått mer dåligt över min superhemska dunderförkylning tror jag. Tack och lov börjar jag ana slutet i tunneln, jag mår bättre och än så länge har ingen av ungarna insjuknat. De skulle bara våga! En släng av barnmagsjuka är nog för hela vintern.
Jag hade dagen från helvetet igår. Unge herr Wille vaknade på sin allra sämsta sida, detsamma gällde fröken Minna. Hon blir ju tre år nu i december och fastän jag är en sån som inte "tror" på trots så måste jag erkänna att det finns något sådant som "treårshumör". Hon har upptäckt att hon är en egen liten person med en stor vilja som kan göra livet surt för både mor och bror. Det slutade med att jag baxade in båda barnen i bilen och åkte till stan. Där hämtade vi upp en kompis som vi åkte hem med, dagen krävde en stödperson!
Timmarna gick, om än långsamt, och när kvällen kom var Ärtan helt slut. Vredesutbrott tar kraft. Hon somnade på fläcken, det var knappt att sagan blev läst.
Idag är en annan dag. Har eventuellt tänkt åka in till stan och familjens hus men inget är bestämt riktigt än.. vet inte riktigt vilken grad av självplågeri jag orkar med idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar