Den lilla rösten.
Den säger;
"Varför ska du sluta snusa? Du vill ju snusa! Eller hur? Egentligen så vill du inget annat än att köpa en dosa och bara snuuuusa resten av livet. Kom igen nu, du VILL ju!"
Vill jag, eller tror jag bara att jag vill? Gissar starkt på alternativ nummer två. Är övertygad om att det är det rätta svaret, för hur man än vrider och vänder på det så kan ett beroende och en vana luras ibland. Det luras och får en att tro att man själv väljer att ta den där snusen/cigaretten/silen när det egentligen är den egna viljan som är utslagen och beroendet/vanan som bestämmer.
Så jag skriker tillbaka, vrålar till den lilla rösten.
"Jag vill it alls, röstjävel"!
Men det är inte alls så jobbigt som jag trodde att det skulle vara.
Jag är inte arg, ledsen eller sur.
Bara hyperaktiv för jag hinkar kaffe i stället för att snusa. Igår kunde jag inte somna, jag låg och vickade med tårna halva natten, har inte alls känt mig trött idag för det första jag gjorde på morgonen var att svepa en kanna kaffe. I den stilen har jag fortsatt, lätt att jag druckit minst två liter kaffe idag. Minst. Ni skulle se mina ögon, de är som tefat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar