Trodde ni på allvar att jag hade försvunnit för gott?
Det gjorde i alla fall jag.
Den gångna vintern har bjudit på ett sällan skådat mindre helvete, en enda stor prövning har den varit och jag kan med rätt stor säkerhet säga att jag varit vid depressionens rand.
Allt började med förkylningar. Sömnlösa nätter och förkylningar. Vid jul skedde ett smärre mirakel, inte Jesu födelse utan Wille sovelse. Han började sova hela nätter och lyckan var total. I en vecka. Då pajade sambon ryggen och blev sjukskriven från jobbet vilket innebar att inte heller jag kunde arbeta eftersom han knappt kunde ta på sig strumporna själv, än mindre sköta om två ungar.
I slutet av januari var han okej igen, då blev båda ungarna dunderförkylda. Wille sov INTE hela nätterna. Denna förkylning höll i sig i en evighet, tills dess att de fick magsjuka.
Veckan innan min 30-årsfest vaknade jag en helt vanlig tisdagmorgon och kunde inte röra mig. MIN rygg hade kraschat, lagt av, sagt upp sig. Jag bet ihop, det blev lite bättre och 30-strecket passerades och firades med ett party den 23:e februari. Den 25:e, en måndag, skulle jag fästa en kylskåpsmagnet i tvååringshöjd.
Det var ett misstag.
På tisdagen åkte jag in på akuten och blev inlagd på sjukhuset med diskbråck och låsningar av alla de slag. Jag blev utskriven efter en vecka och då kändes det rätt okej. Ungefär två dagar efter att jag kom hem blev ungarna sjuka.
Sambon blev sjuk.
Tillvaron kändes sjuk.
Nu börjar det kännas lite bättre igen. Vi har alla varit friska i sju hela dagar, vädret är vackert och snart kommer våren.
Jag har börjat plugga.
Wille började gå när han fyllde tio månader, jag gissar att det kommer att göra underverk för våra trötta ryggar. Han är fortfarande odöpt dock, tror bestämt att han får ett dop i ettårspresent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar