Ganska uppenbart.

Som ni kanske har anat så har vår lille kille anlänt. Det hände inte igår precis, utan för ungefär en månad sedan, därav bristen på blogginlägg.
Seriöst! Jag har skaffat mig två ungar på mindre än två år, jag borde få medalj om jag hinner gå på dass när jag vill.

Han skriker då inte (eller jo, han började, men då fick vi specialersättning och hans mage lugnade ner sig) så jag slipper fly fältet som jag ju hotat med tidigare, om ni kommer ihåg. Han är en helt vanlig bebis, grinig ibland, sover på de mest konstiga tider men sällan då jag vill sova, dvs. nattetid. Äter, skiter, tittar vindögt. Sånt där som bebisar gör, det gör han.
Wille blev namnet. Minna säger "Diiiillleee" med sin allra ljusaste röst. Hon gillar Wille, däremot så gillar hon inte, av någon konstig anledning, att jag håller i honom. Lite egennyttig, kanske, men hon är då snäll och go och säger "Godda, godda" och skakar hand med sin lillebror. Tusen gånger per dag ungefär.

Förlossningen gick fint och fort. Jag blev inlagd natten den 15 april på grund av pinvärkar som inte gjorde något annat än hindrade mig från att sova i flera dygn. Förlossningen hade alltså inte startat. Fick morfin och bricanyl, sov en timme. På morgonkvisten gick jag ut i korridoren och högg tag i första bästa sköterska, "Jag KAN INTE SOVA", snyft, hulk, gråt. Åkte till mor&far över dagen, kräktes, grät, försökte sova.. men inga värkar. På kvällen åkte vi tillbaka till sjukhuset för jag hade fått löfte om en ny sovdos, det fick jag också men avböjde bricanylen då jag inte hade värkar.
När jag hade sovit en timme fick jag pinvärkar igen men då var det ju för sen för bricanylen. Jag låg och våndades hela natten och svor över det dåliga morfinet som inte funkade. Klockan sex väckte jag Emil och sa att jag ville ha sällskap. Halv åtta sa jag att han minsann fick ringa på klockan för det började göra ganska ont. Kvart i åtta gick vattnet och jag var öppen 8cm. Testade lustgasen men den förstörde bara koncentrationen så det fick funka utan bedövning.
Halv elva föddes pojken, han låg fel och krystskedet tog väldans lång tid men ut kom han till sist med en fostersvulst som var större än den Minna hade när hon föddes. Jag mådde bra direkt och vi åkte hem dagen efter.

Roligaste minnet från själva förlossningen; när vattnet gick. Barnmorskan hade precis berättat att de köpt in nya, superdyra förlossningssängar (en sån jag låg i då, om nån inte fattade det) och att de var såååå bra. Värken därpå ploppade det bara till och .. ja, vattnet gick. Då började jag störtgrina. "Åååå neeeej! Vattnet gick!" ... "Men det är ju bra.." sa barnmorskan. "Ååå neeej! Förlåt... i den NYA SÄNGEN och allt! Herregud, förlåt, förlåt! Ojojoj... nej... jag torkar bort det sen.. förlåt..". Jag var helt förtvivlad. Så här i efterhand inser jag ju att värre saker har hänt i de där sängarna och att det är det de är till för men just i det ögonblicket trodde jag att jag skulle få betala för att jag förstört sängen.
Så tokigt det kan bli va, och vilket långt inlägg om Willes födelse.
Det är väl lika bra det, ingen vet när jag får tid att skriva nästa gång.