Nä nu jävlar är det dags för ett utbrott.

Inte från min sida men ett och etthalvt-åringen verkar resonera så alltsomoftast. Själv har jag ju gått och blivit en riktig mjukis, eller det har jag väl egentligen inte men jag orkar helt enkelt inte med att uttrycka vad jag tycker och tänker för tillfället. Alltid är det nån idiot som ska komma med någon dum kommentar och på grund av att jag helt enkelt varken har tid eller ork att ens bry mig om något sådant så avstår jag. Just nu får ni nöja er med lite halvtrista inlägg om barnbajs och konsekvenserna av att ha slut våtservetter hemma. (Inte så stora konsekvenser, bara att skölja ungarna när de kalasat i blöjan, så då vet ni det).

Sambon ligger och sover, Minna ligger och sover och unge herr Fredriksson, han ligger också och sover fast ute på bron i sin vagn. Jag tror till och med att katten ligger någonstans och sover så det är jag som håller ställningarna i huset just nu. Lugnt och skönt, tyst och stilla. För en liten stund, sedan börjar karusellen om.
Häromnatten när jag var uppe och fixade maten till bebisen blev det världens hallabaloo, kattfan skrek och skulle ut, den lilla ungen vrålade i högan sky och den stora ungen började även hon att gasta. Sambon ligger i soffan och sover, av den enkla anledningen att han måste få sova ordentligt för att orka med Minna om dagarna, han vaknade inte men utbrister argt i sömnen; "Det här är ju som en jävla cirkus!". Sömnprat kan vara klokt ibland, det också.

Vet ni, från det ena till det andra, ibland har jag bara lust att sälja iväg allt vi äger och har, packa ihop sambo och ungar och katt och flytta någonstans långt bort, ett annat land, ett annat klimat, andra människor. Australien skulle vara härligt, om det inte vore för alla spindlar. Afrika kanske, om man bortser från alla pirater och elaka kidnappare. Eller England, London saknar jag ibland- det finns så mycket där att se. Vissa dagar känner jag så. Andra är jag bara så nöjd och glad över att ha det jag har, där jag har det.