Långt, säkert trist men bara för att jag kan.

Jag har funderat och funderat på hur jag ska formulera mig i detta inlägg men det är svårt att hitta orden så att folk ska förstå vad jag menar. Jag ger det ett försök, om någon inte fattar eller tycker att det verkar sinnesslött får ni väl anta att det blev lite knasigt.

Jag är medlem i en mammagrupp på facebook, där dryftas allt mellan himmel och jord- man kan fråga små frågor, alltid finns det någon som har svar, eller klaga eller visa någon liten bild eller vad man nu vill. Häromdagen kom en fråga, vad det var för fråga behöver jag inte ta upp här men den resulterade i alla fall i en jäkla massa kommentarer och diskussioner angående ansvar för barnen, hemmet osv. Det visade sig att i de flesta familjer har mamman ansvaret för i princip allt, tycker att det är jättejobbigt och vill ha mer hjälp samt mer uppskattning från pappan i familjen. Men de vill helst inte behöva be om hjälp, och hjälper de till får de inte göra det "slarvigt" och de ska VILJA göra det, alltså inte tycka att det är jobbigt. Många resonerar som så att "ska något göras ordentligt, ja då får man minsann ta och göra det själv". Så de gör allting själva och är mer eller mindre på dåligt humör över hur tillvaron ser ut.

Jag kan känna att det finns en hel del brister och orimligheter i det resonemanget och blir nästan besviken när jag ser att det är så många som tänker precis likadant.
Om ni har läst min blogg ett tag så kanske ni har uppfattat att jag är en person som anser att varje vuxen individ själv har ansvar över sitt mående och leverne. Att gå omkring och tänka att allting skulle vara så mycket bättre "om bara han/hon gjorde/sa/tyckte..."- det tycker jag är fel. Antingen accepterar man situationen så som den ser ut eller så försöker man ändra på den. Att ändra på något betyder inte alltid att det är alla andra som ska förändras utan man kanske även måste titta på sig själv och sitt eget beteende och tankar med andra glasögon.
Vi tar ett exempel.

Jag tänker; "Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Nu måste jag städa också, sen måste jag börja med middagen så att den är klar när sambon kommer hem från jobbet. Fy fan, det tar aldrig slut, det är så jobbigt och jag är så trött".

Titta på ovanstående exempel en gång till.
Nu ändrar vi det lite.

"Herregud så stressig dag jag har haft. Allt har gått åt helvete, ungarna skriker och det är kaos här hemma. Tur att sambon kommer hem snart, då kan han ta ungarna medans jag lagar middagen i lugn och ro, sedan kan vi hjälpas åt att städa när ungarna har somnat och jag kan ta en tidig kväll ikväll".

Många menar på att den som är föräldraledig faktiskt är hemma under dagarna och bör ta största ansvaret för hushållssysslor av diverse slag och visst kan jag hålla med om det- till en viss gräns.
Att känna efter hur mycket man faktiskt orkar, förutom att ta hand om ungarna (som ju faktiskt är anledningen till varför man är hemma, det är inte för att vara någon hushållerska), är viktigt. Att sambon varit på arbetet hela dagen betyder inte att han eller hon "gjort bort" allt för dagen, det skulle ju i praktiken innebära att den stackare som är föräldraledig arbetar 24 timmar per dygn och det låter väl inte rimligt?

Jag tror att många, framförallt tjejer men det finns säkert någon kille också, har för låga förväntningar på sina respektive, är rädda för konflikter och tvekar att ställa krav just därför. Jag skulle, utan att överdriva, jävlat explodera om min sambo kom hem från jobbet och sen förväntade sig att utan vidare diskussion sleva i sig middag och lägga sig raklång i soffan. Så skulle han nu aldrig göra men OM.
Här kör vi med respekt och hänsyn, samt lite förståelse. Åt båda hållen, naturligtvis. Har jag inte hunnit laga middag när han kommer hem, då har han förståelse för det. Han visar hänsyn och låter mig få en paus från ungarna när jag lagar maten, sen leker han med dem eller vad som nu ska göras efteråt så att jag kan ta mig en kopp kaffe i lugn och ro. Jag kanske åker och tränar så han får lägga barnen- vi är båda lika trötta men hans trötthet är inte viktigare än min och tvärtom.
Om jag tycker att det behöver dammsugas men inte orkar, då frågar jag honom. Orkar inte han, eller han kanske inte tycker att det behövs, då står jag inför att fatta ett beslut. Antingen tycker jag att det är väldigt akut och dammsuger själv, eller så skjuter vi upp det till någon annan dag. Inget tjat, ingen blir sur och där har vi det där med respekt- jag respekterar att han är trött eller av en annan åsikt. Är jag då så dum och dammsuger själv fastän jag skulle kunna mörda för en timmes sömn, ja då får jag faktiskt skylla mig själv. Smutsiga golv har ingen dött av, såvitt jag vet.

Vi har inte haft någon diskussion angående hus och hem och barn, självklart har vi pratat med varandra och kommit överens om hur vi vill ha det i vår familj, vi vill att alla ska må så bra som möjligt. Ibland betyder det att båda är halvtrötta (eller heltrötta för den delen) men hjälps åt ändå. Ibland betyder det att en är heltrött men den andra åker och tränar ändå, då vet personen som är kvar i huset i alla fall att det är dennes tur i morgon.
Nu har jag ju faktiskt haft en väldig tur, vi tänker samma kring det här, men jag vet att jag inte hade accepterat att ha det så som vissa verkar ha. Jag ställer höga krav på mig själv men jag ställer även höga krav på andra, i synnerhet på min sambo. Att inte bli respekterad finns inte i min värld. Att placeras i något könssterotypiskt fack där jag går hemma med ett förkläde och en unge på vardera axeln och ser glad ut är inte heller något jag kan se framför mig.

Jag klankar absolut inte ner på någon med detta inlägg, men jag tycker att man kan fråga sig själv detta;

"Är jag nöjd med situationen så som den ser ut"?
Om inte,
"Vad kan JAG göra för att ändra på det"? ...inte "Hur kan ALLA ANDRA ändra på sig så att jag kan vara nöjd".