Nå, jag överlevde.

Så här var det. Jag höll jävlat på att avlida i förra veckan. Fruktansvärt less på att vara hemma och drälla, göra samma saker dag ut och dag in och aldrig någon-förbannade-sin få sätta mig ner på röven utan att behöva ställa mig upp två sekunder senare på grund av att bebisen är där hon inte får vara.
Så jag packade helt sonika väskan. Sambon och väskan. Lämpade av ungen hos första bästa människa jag såg på stan (GJORDE hon verkligen det?!! ÄR DET SANT?! Bara jag som vet). Sen tog vi oss en paddeltur med kajakerna, tältade på en ö, lagade svingod mat och hade det allmänt trevligt.
På ön fanns tre läskiga renar med bjällror, det upptäckte vi när vi vandrade runt. Sent på kvällen kom de vandrande mot vårt lilla läger och jag blev upprörd. "Ta BORT dem!" "Försvinn dumma renar!". Jag tvingade Emil att skrämma iväg dem och sedan lade sig friden åter över vårt tillfälliga hem.
Dagen därpå paddlade vi tillbaka i regn och blåst, åkte hem, duschade i kallvatten för jag hade oturligt nog stängt av varmvattnet innan vi for. Av misstag, inte av snålhet. Vi hämtade barnet och en soffa och åkte sedan hem igen för att städa, packa upp och laga mat.
Tillbaka i hjulet, men med lite mer energi än innan.

Jag är förresten en naturbegåvning när det gäller kajakpaddling. Må så vara att jag lider av höjdskräck, har spindelfobi och är smårädd när jag åker bil- stora monsterhavsvågor däremot, fruktar jag icket. Det blir ju snarare lite mer sport när det blåser.

Eran helg då? Äventyr?