I morgon åker Mini och hennes pappa ner till Västerbotten och stannar där, hos Gammelmormor och Gammelmorfar, till på måndag. Jag gissar att jag kommer att sakna dem båda lite grann men mest av allt kommer det faktiskt att bli skönt. Inte ledigt, men skönt.
Jag ska ta tillfället i akt och putsa fönster, städa och fixa- fantastiskt att få göra sånt i fred. Ingen stress.
So far, so good. Vad jag däremot kan halvt irritera ihjäl mig på är hur olika kommentarer man får beroende på vem som åker bort. När jag har varit bortrest med Minna har folk sagt till Emil att "ÅÅh, så skönt, nu får du vila upp dig blablabla". Till mig är det helt annat ljud i skällan.. "Men stackars dig! HUR ska du klara dig i tre dagar utan bebisen? Oj, oj, oj...". Ja.. hur ska jag klara mig? På samma sätt som hennes far har klarat sig utan henne, månntro? Varför ska det automatiskt vara så att det ska vara svårare för mamman än för pappan att vara ifrån sitt barn i några dagar? ...och varför ska man som mamma låtsas att man inte uppskattar tiden man får för sig själv för att man har sådan enorm separationsångest, medan man som pappa ska se till att ta vara på tiden och njuta ordentligt?
Tusen frågetecken och säkert tusen åsikter, men nu är det så att jag och Emil, vi sitter inte ihop. Jag och Minna har visserligen gjort det en gång i tiden men navelsträngen klipptes för cirka tio månader sedan och det blev då möjligt för andra än jag själv att transportera henne.
Jag tycker att det är orättvist att förvänta sig att man själv (mamman) minsann ska ha med sig barnet vart som helst men se det som omöjligt att pappan, om han skulle ville resa bort och mamman inte har möjlighet att följa med, skulle få ta med sig barnet.
Så det så.
Just nu: Längtar bort från jobbet och hem till grinfian som håller på att få fler tänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar