Idag har jag ärligt talat haft en riktig skitdag.
Båda småttingarna vaknade strax före 05, den ena gladare än den andra. Vi har nämligen påbörjat projekt "sova i samma rum i stora sängar bägge två"- för barnen alltså vi kan redan sova i storsäng- vilket innebär förtjusning och förväntan och "titta jag kan kliva ur sängen själv"- upplevelser. Samt tydligen tidiga morgnar. Det kom inte som någon större överraskning direkt så just att vakna tidigt var väl ingen större fara.
Problemen började när hunden blev bajsnödig. Med en sambo på jobbet spelar det liksom ingen roll att 1 ½-åringen har 39 graders feber, jag måste likväl klä på mig och barnen för en tur ner till åkern då hunden vägrar att bajsa på gården. Strategi: klä på äldsta först, skicka ut henne att vänta på gården med hunden. Problem: hunden fäller ungen med en snygg hockeytackling och drar av henne vanten. Vante över hela gården. Lösning: Ta två panodil.
När vi alla var påklädda och hundbortdragna vantar återförenade med rätt barn parkerades båda barnen i vagnen. Iväg! Problem: barnen har blivit tyngre och det har kommit snö. Att putta vagnen känns som att putta ett klippblock i motvind. Lösning: se det som ett träningspass.
Väl nere på lilla åkervägen släpper jag lös barnen. Direkt uppstår ett... javisst! Problem: andra rastar sina hundar där och det finns gul snö. Treåringen äter den gula snön. Lösning: finns ingen, bli arg och gorma hjälper tydligen inte och vagnen har vi lämnat en bit bort eftersom jag inte orkade knuffa den längre.
När hunden beslutade sig för att hon skulle äta upp vår katt, som även han ville följa på promenad, brast ett litet blodkärl någonstans långt in i min hjärna. Jag vrålade mitt värsta vrål efter hundhelvetet som självklart sket fullständigt i det. Då hivade jag upp två barn (mina) över axlarna och sprang till vagnen. De placerades i densamma och hunden fick sig en redig utskällning när hon väl kom tillbaka. Puttade hem vagnen med barnen i och gick in.
Efter några timmar, alldeles för många enligt mig, var det dags för lunchvilan. Det tog 1 ½ timme att få ungarna att somna och jag förbannade mig själv för att jag ens kommit på tanken att ha båda barnen lösa när de ska sova.
Men fint i deras rum, det blev det allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar