Nyfikenhet och dumstruten på.

Med risk för att verka lite schizofren (eftersom jag har i praktiken noll läsare till min blogg) ska jag försöka utveckla min känsla för det här med facebook lite tydligare.

Jag hade några hundra "vänner" på min lista. Vissa riktiga, andra knappt avlägsna bekanta. Några släktingar. Många människor som finns runtom i min närhet.
Jag blev less på att ständigt ha alla dessa personer i mitt liv utan att ha dem i mitt liv, så att säga. Man vet precis vad dessa människor gör, eller man TROR att man vet precis då man ju baserar sitt "vetande" på statusuppdateringar som kanske inte alltid är sanningsenliga och definitivt inte ska betraktas som fakta. Men man hör aldrig av dessa människor. De kommenterar på något här och på något där, så långt finns det livstecken, men sen är det dött förutom kanske ibland då något meddelande ploppar upp på chatten.
Man får kalasinbjudningar och dopinbjudningar via facebook. Det säljs saker och skapas sidor för hästar som inte finns. Mammagrupper diskuterar bebisvantar tills vantarna trasas sönder och råd ges angående hur man ska kunna virka den snyggaste prinsessbakelsen.

Det känns bara så meningslöst, någonstans. Sedan jag stängde av sidan har folk ringt och frågat om det hänt något.
Jajjemän, har jag svarat. Det har hänt ett under. Jag känner inte längre ett behov av att veta alla dessa onödiga saker, folk får ha sina separationer och skilsmässor för sig själva och deras barn får jag titta på i verkligheten och inte på en bild.
Typ.

Jag är inte så nyfiken, längre.


På tal om nyfiken, idag är dagen U!