måndag 2 december 2013

En liten uppföljning!

Min klump i halsen.
Den är nu borta! Alla prover visade att jag mådde bra och själva sköldkörtelförstoringen var bara en reaktion på dunderförkylningen jag dragit på mig. Jag saknar den inte, varken klumpen eller förkylningen.

Det var väl egentligen bara det jag hade att följa upp. Lite trist men ändå bra att jag inte har fler åkommor att fundera över.

Efter diverse gravid-krämpor så som illamående och jättetrötthet har jag nu hittat tillbaka till min form (ganska rund) och mår i princip som en prinsessa. Visst mår jag illa men inte tillnärmelsevis lika illa som tidigare vilket jag ju är tacksam över. Illamående är inte min grej, jag tycker så synd om mig själv att jag nästan lägger mig ner och ger upp.
Mer än hälften av de 280 dagarna har gått men mina graviditeter tenderar att hålla i sig lite längre så vi säger väl att det är ungefär 150 dagar kvar nu, jag hyser inga som helst förhoppningar på att föda på utsatt datum. Willes 2-årskalas den 16e lär gå av stapeln utan en liten bebis närvarande, det är dock tveksamt om jag kommer att kunna vistas i köket då magen lär dominera och ta plats. Synd.... då måste sambopappan sköta fikastöket... synd.

På onsdag blir Minna-ärtan hela 3 år. Älsko-tjorvungen. Hon är nog den envisaste, finaste treåring jag känner. Fortfarande obeskrivligt avogt inställd till att ta på sig kläder, prinsesskläder går bra men andra är det mer kinkigt med, och fortfarande besviken över hur jobbigt det är med naturliga behov så som att kissa. Att gå på toaletten är slöseri med tid, tycker Minna. Det stjäl av de roligare sakerna i livet, därför har hon satt i system att vänta in i det sista innan hon går på dass.
Hon är en stor flicka, längd- och viktmässigt närmar hon sig nog en normal 4-åring, men i huvudet är hon bara tre. Ibland glömmer jag bort mig och tror att hon är äldre än vad hon är.
Tänk att det är tre år sedan jag satt med magen i vädret och var bitter över att ungen aldrig ville komma ut. Det skulle räcka med ett barn, sa jag, för graviditeter var inget för mig. Nu sitter jag här och väntar mitt tredje barn.

Jag har alltså varit gravid delar av 2010, 2011, 2012 och 2013, samt kommer att vara det de första 4 månaderna av 2014. Fem i rad, inte illa av någon som tycker att det är sisådär att vara på tjocken. Men det är ju barnen jag vill åt, och ska sanningen fram så är det inte så hemskt ändå. Jag har nog blivit vuxen, någonstans efter vägen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar