Det kan inte ha undgått någon som är någorlunda uppdaterad att många nästan svimmar av ilska när vårt nya pronomen, "hen", används. Den arga massan förfasar sig över könsförvirring och avsaknad av könsidentitet, barn kommer att uppfostras som "hen-ar" och inte ha någon aning om huruvida de har en snopp eller snippa.
Tänker ni så, ja då tänker ni fel.
"Hen" är ett substitut. Min bebis i magen, till exempel. Jag vet ju vad det är för en kvalisort där inne, men några av er vet det inte. I stället för att kalla bebisen för "den" eller "det", ganska abstrakt i mitt tycke då just dessa ord syftar till föremål och objekt, kan man då säga hen. Han eller hon.
När min bebis kommit ut och heter Putte eller Klara blir det genast lite tydligare, jag tror inte att mina vänner och bekanta kommer att benämna ungen hen då. Förutsatt att jag inte kallar hen för Putte-Klara, då kan vi får ett litet bekymmer.
Men, låt oss för skojs skull säga att jag arbetar på förskola. Jag ska berätta något för en förälder, något som involverar ett annat barn men situationen kräver inte att jag nämner barnet vid namn eller specificerar vilket kön barnet har. Då kan jag, för att få lite omväxling i mitt berättande, byta ut "barnet" mot hen. "Ett annat barn bråkade med ditt barn idag. Hen har sagt förlåt och de är vänner igen". Könet på det andra barnet är i detta fall totalt ovidkommande.
"Hen" handlar inte om att ta bort någons snopp eller snippa. Det är snarare en signal om att vad någon har mellan benen är oväsentligt, eller att man helt enkelt inte vet, vilket är fallet med många henbebisar i magar.
Min treåring är fullt medveten om att hon har en snippa. Lillebror har en snopp, det har hon minsann sett (och nypt), ur den kan det komma kiss och den fungerar i princip likadant som hennes snippa fast den är utåt. När han med stor förtjusning hänger den utanför blöjan tittar hon och suckar. "Stoppa tillbaka snoppen Wille, den ska vara i blöjan annars pinkar du utanför". Hon vet att pappor inte kan ha bebisar i magen och har med skräckblandad förtjusning insett att små bebisar kommer ut någonstans där nere.
Vad min treåring däremot är lyckligt omedveten om är att hon, just för att hon har en snippa, förväntas vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt och leka med dockor, barnvagnar och köksattiraljer. Jag är fullständigt på det klara med att hon kommer att upptäcka även det en vacker dag och när den dagen kommer hoppas jag att vi varit så pass lyckade som föräldrar att vår dotter kommer att göra precis vafan hon vill ändå. Detsamma gäller vår son och vår bebis, vad hen nu än har mellan benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar