Jamen vafan.

Jag är lite sur. På mig själv.
Men det kan inte hjälpas.

Jag hoppas innerligt att ni skiter i att läsa om ni blir tråkade till döds av det jag skriver. Det är ju nämligen så att till och med jag halvsomnar när jag ögnar igenom vissa inlägg. Tyvärr är läget inte bättre än så. Just nu.

Minna blir mer och mer förbannad för varje dag som går. Hon VILL ju kunna krypa! Stackarn, jag förstår verkligen att hon blir frustrerad, vem skulle inte bli det om man såg en massa intressanta grejer som man vill ha men inte kan ta sig till? Idag blev hon surast någonsin, hon försökte ta sig framåt men på något vis ålade hon sig bara baklänges. "Alltid en början, Minna" sa jag tröstande men hon blev inte gladare för det. I gåstolen kan hon förflytta sig men fastnar alltid vid någon mattkant eller stol. Detta utlöser naturligtvis ett raseriutbrott.
Det är nog inte lätt att vara liten och vilja så mycket.

Idag har vi som bara varit ute. Det har varit vår-blåsigt och härligt, löven har nu krattats upp (jag lite, sambon mest) och jag lyckades hinna med att rensa ännu en rabatt. Livet kanske återvänder ändå! Minimojängen grejade med sitt i barnvagnen och vi var en ganska harmonisk liten familj där ett tag.
Jag har hunnit komma på tusen projekt som jag vill fixa ute i sommar, vart det hela slutar lär vi ju märka till hösten.