Kan ni förstå, att trots att det inte var så jättelänge sedan jag hade en pyttebebis här hemma så har jag redan hunnit glömma hur små de egentligen är? Var och hälsade på en kompis igår, hennes lilla fjuttflicka är några veckor gammal och det första jag tänkte var "så där liten var aldrig Minna"! ...men det var hon ju.
Jag vet inte om någon egentligen kan vara förberedd på hur små de egentligen är när de är riktigt färska, själv tycker jag att det är sinnessjukt svårt att föreställa sig. När jag tänker på lillebror ser jag bara en unge i Minnas storlek framför mig- omöjligt, jag vet, men jag KAN bara inte tänka om. Först när han är ute lär jag fatta att nej, det är inte en pojk på 11½ kilo, 80 cm lång.
Sen sist då? Jo, en sväng till Skellefteå i söndags där det konstaterades att lillebror sparkar på bra där inne, fortfarande med huvudet neråt men inte alls fixerad. Hade vid det tillfället ganska kraftiga sammandragningar men inget som verkar ha påverkat något någonstans där nere så min gissning på ett senadrag till unge är fortfarande aktuell.
Blev en tripp dit även idag, planerad. Vi gick igenom en förlossningsplan och diverse önskemål så nu finns allting i min journal, nu är det bara att hoppas på det bästa.
Två skift kvar att jobba fortfarande, ett i morgon och ett på fredag. Hur har tiden kunnat gå så fort egentligen?
...och förresten, Minnas reaktion på att träffa en bebis var väl inte direkt positiv. Hon började storlipa och blev rädd.
"Du vänjer dig, Minna" sa jag. Wait and see, en sån kommer vi att ha hemma inom en snar framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar