Högst personligt.

Jag börjar bli nojig. Mer än vanligt, vill säga. Om det nu är lite eller mycket låter jag vara osagt men situationen är fortfarande densamma. Nojig alltså.

Jag är inte riktigt säker på att alla vet, därför ska jag nu förklara. Från första början, inte med alla detaljer men med de flesta fakta. Ställ in er på långt och tråkigt inlägg, jag känner att jag bara måste få ur mig lite funderingar. Inte för att jag förväntar mig några svar utan bara för att.

Minnas födelse var skit. En besvikelse. Själva förlossningen menar jag då, och tiden efter. De var väldigt stressade och tyckte att allt skulle gå jättefort trots att vi båda mådde bra, fem timmar tog det allt som allt. Deras stress resulterade i att mitt blodtryck blev farligt högt och de beslutade att lägga en EDA mitt i förlossningen. Läkaren stack fel.
Hur som helst, ut kom ungen trots fostersvulst the size of jorden itself och ansiktsbjudning.
Efter 1½ dygn på BB skulle vi få åka hem, då upptäckte de att jag hade fått en spinalpåverkan av bedövningen. Vad det innebär orkar jag inte gå in på men det är inte roligt i alla fall, ni får väl googla om ni är nyfikna.
De sa att det skulle gå över inom två dagar så vi åkte hem.
Det gick inte över och trots flera besök på akuten fick jag ingen behandling. De menade på att blood patch inte utförs längre, det borde gå över av sig självt. Det värsta var ändå läkaren som sa "du verkar ju inte ha så ont" en halvtimme efter att jag hade fått en morfinspruta. Den fick jag av läkaren på specmödra som akut tog hand om mig då jag fått syrebrist och knappt kunde ställa mig upp pga. smärtan. Läkaren på akuten skickade hem mig. Jag kunde varken gå eller hålla i min egen bebis några längre stunder, att sitta och amma var ett helvete. Det enda som fungerade var att ligga platt på rygg med en kudde under nacken.
Efter nästan två veckor fick jag, vid ett besök på akuten, dropp av en läkare. Samma kväll var smärtan borta.

Några dagar senare började jag frysa så förfärligt. 39,5 i feber. Jag hade haft lite ont i njurarna ett tag men trodde att det var ett men från när sköterskan låg på min mage under förlossningen så jag brydde mig inte särskilt mycket om det. Det visade sig i alla fall vara UVI som gått upp i njurarna, jag hade inte känt av någon smärta tidigare pga. den andra smärtan som ju var tusen gånger så stark och liksom tog över. Antibiotikadunderkuren startade och amningen slutade fungera.
Summa summarum; jag var sjuk i en månad, Minna hade kolik i tre och världen var kaos, upp och ner.

Nu fasar jag inför nästa förlossning och tiden efter. Tänk om det blir likadant igen?

Tänk om det egentligen inte var personalen som var dålig, oförstående och gav ett dåligt bemötande, tänk om det egentligen är MIG det är fel på?
Tänk om det är JAG som är DÅLIG på att föda barn,
som inte klarar av smärtan och får högt blodtryck för ingenting?
Det kanske var jag som hade för höga förväntningar på förlossningen och därför tycker att den var fruktansvärd... när det egentligen är så som förlossningar faktiskt går till? Det jag upplevde som stressande, påskyndande, bråttom BRÅTTOM så fort som möjligt, det kanske helt enkelt bara är vanligt?
Spinalhuvudvärk i tio dagar kanske egentligen är något som folk liksom biter ihop och går igenom, det var bara jag som var fånig och vek?

Det är så svårt att förklara hur det känns.
Jag är ganska förvirrad själv, som ni kanske märker, och det snurrar runt lite av varje mellan öronen. Det är svårt att uttrycka sig när man inte riktigt vet vad man vill säga. Om det nu är mig det är fel på finns det ju inte så mycket någon kan göra, jag kommer ändå att uppfatta nästa förlossning som lika fruktansvärd som den förra.

Tur att det inte är alla dagar man har tid att sitta och fundera.