Detta är livet

07.30- åkte ifrån jobbet efter ett nattskift som inte innehöll någon sömn alls, nästan.
07.49 typ- anlände hos Malla. Skyndade mig att prata lite skit och drack två koppar kaffe. Skrattade åt rolig grävmaskinist som hade "väntat hela morgonen ute på parkeringen" och tyckte att karln i huset skulle komma hem och berätta vart alla rör och ledningar gick.

Åkte hem strax före nio, åt frukost. Plockade, fixade, donade. In till stan för att köpa grejer. Hem. Ut med hundar. Lunch. Vila. Äpple. Besökte mor & far, eldade en stor brasa med skräp. Köpte mat på MAX. Latade mig. Det gör jag fortfarande.

Jag har ont i mina fotleder och fötterna över huvud taget.

Idag kom jag förresten på anledningen till varför en del tar livet av sig, jag tänkte nämligen själv göra det efter att ha stött lilltån hårt i en kant.
"FAAAAAN vad OOOONT det gör!!!!!" tänkte jag först. När den värsta smärtan lagt sig kom jag på att denna hemskhet med tusen procents säkerhet kommer att drabba mig igen vid något tillfälle- det var då jag tänkte om det verkligen var värt det. Leva med vetskapen om att det kommer att hända igen, liksom. Jag kom fram till att det var det. Ärtan ska inte behöva växa upp utan sin mamma. Däremot har jag full förståelse om nu någon skulle välja att aldrig mer behöva slå lilltån i en vass kant.