Detta med att...

...sakna gravidmagen. Tidigare har jag påstått att jag absolut aldrig, never ever, no way José skulle sakna den otympliga tjockmagen. Jag vidhåller fortfarande att den var fruktansvärd.
Själva känslan däremot, det är den jag saknar. Känslan av att något stort kommer att hända, förväntningarna- att inte riktigt veta vad som väntar. Alla gissningar och undringar, vem är det där inne, hur ser hon ut och hur kommer livet att bli när hon är här?
Under tiden jag gick omkring med Sveriges mest gigantiska mittparti uppskattade jag inte alls denna långa väntan och längtan, jag reflekterade inte ens över hur spännande det var utan fokuserade enbart på "dagen D". Antagligen är det så för de flesta, att man först efter barnet är fött uppmärksammar de känslor man faktiskt hade under tiden man bar det lilla livet inom sig. Glädjen över första kännbara sparken, att lyssna på hjärtljuden och så vidare i all oändlighet.

Nu har man ju en annan sorts känsla men jag kan säga direkt att jag inte låter mig själv längta bort Minnas bebisperiod, hur jobbig den än må vara ibland. Jag tror att det skulle vara ett stort misstag, att bara gå och vänta på att hon ska bli större och börja prata, gå och springa.

På en begravning jag var på i somras sa prästen något klokt;
Njut av varje dag precis så som den är. Njut av allt för tiden går så fort.
Det ska jag försöka göra, verkligen.
Fast visst fan är det svårt att njuta när ongen lagt en pizza i det nytvättade håret och inte en chans att jag kommer att ljuga och säga att allt är finemang tjufyra timmar om dygnet, men jag ska då helt säkert inte längta bort dagarna.