Hon är mitt socker, min söt- satt jag på dass skulle jag avbryta för hennes skull... men!
Jag upptäckte igår att jag fått fler kommentarer på ett inlägg som jag skrivit för ett ganska bra tag sen- jag är ganska sen och kollar för det mesta inte om någon kommenterat äldre inlägg, det ska jag bli bättre på.
I det inlägget undrade jag när det egentligen blir så där härligt med bebisar som alla säger att det är, för just då kändes det inte alls prinsessperfekt. Det gör det inte nu heller, men det tar sig! Vi lär känna varandra bättre och bättre för var dag som går, när jag tittar på Minna nu ser jag en liten människa, inte bara en bebis som ska matas, bytas på och bäras omkring på som jag gjorde i början.
Jag tycker inte att det är pinsamt eller skämmigt eller dumt att våga erkänna såna här saker. Små bebisar är JOBBIGA innan man lärt sig hur de funkar, vad de vill när de vrålar som om man nypt dem jättehårt och sannerligen innan man vant sig vid att ha en annan människa att ta hand om, en människa som är totalt beroende av dig och litar på att du ska fixa så att allt blir bra. Det är ganska skrämmande innan man förstått att man faktiskt kan. Det går!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar