Hej alla offerkoftor.

Jag funderade på en, för mig, ganska intressant sak just idag.
Ni som blev alldeles blåa av ilska och fasa över hur jag hanterade min sjukdom efter förlossningen och Minnas kolik precis efter det, alltså HUR förbereder ni er mentalt för att kunna irritera er på bästa sätt när min nästa bäsilainen kommer till världen? Jag förstår ju att ni redan har diskuterat vid bordet angående hur lämpligt det egentligen är att Ärtan nummer två ens är på gång (det är inte hybris, jag tänkte väl mest att eftersom ni hade så otroligt starka åsikter förra gången finns det åsikter nu också), du till exempel Anonym, som menade på att jag lämnade bort Minna för att dricka vin och inte för att försöka återhämta mig från min sjukdom, du borde ju rimligtvis ha något att tycka om denna saken.

Med risk för att bli kölhalad, doppad i tjära och rullad i fjädrar samt stenad kan jag bara säga en sak; Blir det likadant igen kommer jag att göra på precis samma sätt. Jag kommer inte att låtsas att allt är bra, jag kommer att ta stöd i människorna omkring mig och jag kommer att tänka på bebisens och mitt eget bästa.
..och ja, jag kommer att tycka synd om mig själv. Visst finns det andra som har det värre, men allvarligt talat, hur många av er gnällspikar tänker så varje dag? "Okej, jag har magsjuka och kaskadkräks samtidigt som jag sitter och skiter vatten men det är inte alls synd om mig för uteliggare har det värre" liksom.

Hur förbereder jag mig då, inför bebisens ankomst? Nu är det ju i och för sig länge kvar men ändå. Svaret? Inte alls. Jag förbereder mig inte ett skit. Hur ska man egentligen kunna göra det? Det enda jag vet är att den kommer att komma ut, and that´s it. Kanske kommer han att skrika, kanske inte. Vara vaken hela nätterna, eller så inte. Sånt får man ta när den dagen kommer.

För övrigt så är Minna, trots att vissa anser att hon haft en fruktansvärd start i livet i och med att hon fick sova hos farmor och farfar tre gånger under hennes första tre månader, pigg och glad. Envis, men snäll. Nyfiken, social och framåt, full av skratt och bus. Hon somnar lugnt om kvällarna och vaknar glad om morgnarna. Hon är inte överdrivet "mammig" eller "pappig", men när hon vill ha tröst, mat eller bara vara gosig, då kommer hon till oss. Hon är trygg i olika miljöer och älskar att vara i centrum. Hon ler och pratar med alla i mataffären.
Kort sagt, hon är som ungar är mest.
Vem vet, kanske hon börjar supa och slåss i tonåren på grund av det som hände? Den som lever får se.
Fast det gjorde då jag också, och jag blev aldrig bortlämnad. Inte ens till dagis.