Alltså. eftersom jag inte är någon expert på att uttrycka mig i ord och eftersom mina tankar snurrar så fort att fingrarna inte hinner med på tangenterna- på grund av det kommer det här inlägget säkert att bli krångligt att förstå och därmed ganska meningslöst. Men jag ger det en chans i alla fall, vi får väl se vart vi hamnar.
När jag bodde utomlands jobbade jag med barn. Jag arbetade på förskola och i just det landet (England) är barnen allt mellan tre månader och fyra år, de går på olika avdelningar så klart, men den röda tråden är lärande. Allt ska ha en mening.
Säga vad man vill om att ha lärande som den röda tråden, yadda yadda yadda, det är inte det jag vill skriva om så det lämnar jag därhän.
Däremot så vågar jag påstå att jag under mina år inom det yrket och just i den miljön lärde mig otroligt mycket om barns beteenden, ja, mycket barnpsykologi om man nu ska uttrycka sig på det viset.
Jag arbetade med många människor som jag respekterade oerhört mycket och som tillförde mycket i mitt sätt att tänka kring just barn och barnuppfostran.
Så, för att komma till den berömda kritan- jag kan bli vansinnigt irriterad när folk skriver att de har ett "trotsigt" barn. Vad menar de egentligen med det? För dem kanske det bara är ett uttryck, något man säger när ungen gör precis tvärtemot vad man vill att den ska göra, när den står och gallskriker i affären efter något som den vill ha men inte får, när den vägrar ta på sig kläderna och gå till skolan... men jag kommer aldrig (jag lovar) att säga det om mitt barn. Inte på ett negativt sätt i alla fall.
Det vissa kallar "trots" ser jag som positivt. Ett barn är en människa, om än en liten sådan, och har en egen vilja, en egen personlighet.
I Sverige är det fult att visa vissa känslor. Man FÅR inte bli arg, man får inte skrika på varandra, man får inte bestämt uttrycka sin vilja, det anses som fult och stötande. I synnerhet barn ska lära sig att man, till exempel, inte FÅR bli arg på mamma när hon säger att man ska städa.
Min unge får vara arg, hon får vara arg utan bestraffning och hon får vara arg utan att jag lägger någon skuld på henne för det. Däremot så har hon inget ut av det, annat än att hon får lufta sina känslor och ge uttryck för dem (inom rimliga gränser förstås, att kasta, förstöra och slå är inte något som jag accepterar. Däremot så kan detta sätt att uttrycka ilska bero på att barnet blir frustrerat, brist på ord eller annat kan ju resultera i utåtagerande och destruktiva beteenden och handlingar, då måste man helt enkelt ge barnet andra "verktyg" så att de ändå kan förmedla hur de känner).
Ett litet barn tänker aldrig "nu ska jag vara TROTSIG och olydig och besvärlig bara för att vara det". I deras huvud har de en fullkomligt legitim anledning till det beteendet.
Uhh... fattar ni vad jag menar? Jag förstår det knappt själv.
Som ett litet exempel kan jag ta min alldeles egna lilla Minna, damen som har ärvt mitt hemska humör och min starka vilja (fast ännu har hon inte svimmat av ilska, som jag gjorde när jag var liten).
Minna vill mer än gärna vara vid spisen. Det får hon inte, utan varje gång hon går dit lyfter jag bort henne och sätter henne en bit ifrån. Hon går dit igen, samma sak. Igen. Igen. Till sist blir hon så frustrerad av att hela tiden bli bortlyft så hon sätter sig och skriker i högan sky, dunkar nävarna i golvet och lägger sig ner och sparkar.
"Du får vara arg Minna", säger jag då. "Du får vara arg men du får inte vara vid spisen för du kan bränna dig". Sedan säger jag inget mer och tio sekunder senare ger hon upp. Hon fick visa mig att hon blev arg, jag bekräftade detta men sen hände inget mer, det var inte så kul eller spännande alltså.
Jag förstår att hon blir arg. Jag förstår att hon går tillbaka till spisen tusen gånger, det är inte för att vara trotsig utan det är för att hon VILL VARA DÄR. Spisen är rolig och hon vill leka med knapparna. Jag säger nej. Det blir en viljornas kamp men hon försöker inte trotsa min vilja. Hon försöker bejaka sin egen. Det tycker jag är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar