..och det vrids och det vänds och det suckas.

Jag skulle vilja att någon spelade in mig när jag "sover". För jag sover inte, jag jobbar på det. Natten har INTE varit bra, orsaken heter förvärkar. Tydligen något som man ska ha, men inte får man någon bebis av det. Nädå. Det är bara träning inför de riktiga värkarna. Lite "smaka på det här, vad tror du om det fast tusen gånger värre?", typ.

Förvärkar gör inte ONT, ONT, de gör mensvärkont. Mina försvinner tydligen inte om jag tar alvedon eller panodil så jag får vackert leva med dem. Det börjar på kvällen och fram till fyra slumrar jag bara lite lätt för att vakna till när det liksom ilar i magen och den blir hård som sten. Upp och promenera runt i huset lite (bara för att, det hjälper inte speciellt bra), för att sedan lägga mig igen och samma procedur upprepas en tio, femton gånger fram till runt fyratiden ungefär. Då somnar jag. Hade inte varit några problem om man inte hade haft livet att kliva upp till strax efter klockan 06.
Jag må låta konstig men jag längtar till riktiga värkar som ger resultat. Ska jag nu ändå ha ont är det lika bra att ha skitont direkt i stället för att gå i flera veckor och ha småont. Hur vet man egentligen vad som är skitont och småont? Det är ju så olika från person till person, vissa skulle påstå att mitt småont är skitont eftersom jag har en väldigt hög smärttröskel (formad av njurstensanfall och andra roligheter). Jag kan nog kallt räkna med att när blod och/eller vatten samlas i byxorna, då har det startat. För är det bara ontet kommer jag mest troligt att övertyga mig själv om att det är förvärkar, oavsett om jag håller på att svimma eller ej.


Precis nu ska jag dricka mitt kaffe, sedan promenera hundar. Begravning efter lunch idag, så att vila kan jag ju glömma.