Det undras och flundras och konstateras

Jag undrar ganska mycket, nu när jag har en (förhoppningsvis) bebis i magen. Jag ligger vaken lite extra länge om kvällarna för att känna efter ordentligt. Var det inte en liten rörelse där? Nä, det var bara en prutt. Pruttar finns det tydligen gott om när man är gravid. Rapar också, för den delen. Inte speciellt sexigt men what to do, what to do.

Funderingar över hur livet kommer att se ut när han eller hon väl är ute är väl ganska vanliga antar jag, liksom funderingar över förlossning och smärta och smärtstillande och amning. Det tänker jag dock inte så mycket på. Jag är inte orolig över att klämma ut en fyrakiloscirkaklump, jag är snarare rätt så säker på att det kommer att gå hur bra som helst. Smärta är inget jag är rädd för och jag tror inte att det kommer att förändras senare heller.
Eftersom jag själv jobbar inom vården har jag nog en annan syn på hela processen, tror jag. Jag är egentligen lite anti till mödravården och alla kontroller man kommer att gå på- det är överreklamerat. Så länge jag mår bra och magen fortsätter växa ser jag egentligen ingen anledning till alla mätningar och kollar men det lättaste är väl att följa med strömmen just i den här situationen.

Jag utgår ifrån att jag, när förlossningen väl är igång, blir korrekt bemött av kunnig och rutinerad personal. Det finns rötägg inom alla yrken och skulle jag nu ha oturen att träffa på ett av dem vet jag att jag kommer att ha sinnesnärvaro nog att be dem skärpa sig eller dra åt helvete. Visst är man väldigt utlämnad och kanske inte riktigt sig själv men i grund och botten är man ju ändå den man är.

Så nä, förlossningen är inget jag undrar över eller funderar på. Inte amning heller. Går det så går det, liksom. Många låter sig påverkas av tjatmostrar och moralpredikningar men min starka vilja (envis som en åsna, tydligen) är okuvlig. Har jag stora problem skickar jag karln på ICA (mycket reklam för ICA men det är affären som ligger närmast) för ersättnings-inköp. Varför göra det svårare än vad det är? Jag förutsätter dock att även amningen ska gå bra, ingen mening med att oroa sig i förhand.

Men, som sagt, själva livet efteråt, det är det jag tänker på. Hur kommer det att gå med hundarna? Vilken sorts mamma kommer jag att bli? När kommer bebis att börja gå/prata/springa? Jag är nyfiken av naturen och att inte veta vissa saker kan, om jag låter det, göra mig galen. Som tur är har jag en viss självinsikt och ganska bra verklighetsförankring och jag är medveten om att man tyvärr inte kan veta allt... men tänka, fundera och planera måste man ju ändå få göra!