Att påstå att jag är en briljant förare vore att ta i med väldigt hårda handskar, dvs. överdriva rejält. Jag är väldigt okoncentrerad och har för det mesta en massa tankar i skallen, varav få eller rent utav inga har med min bilkörning att göra.
Därför får jag ibland obehagliga överraskningar, typ "Just ja, jag glömde att titta åt höger när jag svängde, tur det inte kom någon bil" eller "Nämen! Är jag redan här? Undrar vad som hände på vägen hit, egentligen".
Jag hade mitt alldeles egna, personliga helvete när jag skulle ta körkortet. 27 körlektioner, 2 stora bråk med körskolläraren och 1 jättelång vandring hem när jag blev förbannad på min pappa, lämnade bilen där den stod och gick iväg med arga steg. Han skulle lära mig backa, vilket inte gick så bra.
Jag kan än idag inte backa ordentligt. Soptunnor, stolpar och postlådor- beware!
Efter många om och men fick jag dock mitt körkort- om än med viss förvåning.
Klarade både teorin och uppkörningen på första försöket, det var det senare som fick mina ögonbryn att höjas en aning.
Frågade till och med uppkörningsgubben om han verkligen menade allvar, det gjorde han tydligtvis.
Jag firade dagen efter genom att backa mammas bil rakt in i en järnstolpe vilket förstörde hela bilen.
Eller, nja, nu överdrev jag. Det var när jag såg till att bli påbackad av en annan bil några dagar senare som mammas bil verkligen gav upp.
Fast enligt lag var det inte mitt fel för man måste se sig noga för när man backar.
haha, backa det kan inte jag heller göra :P det jobbigast eär ju när man lånat ngn annans bil och råkar klanta sig, så jag kör helst min egna gamla skrutt!
SvaraRadera