Visst är jag trist?

Förutsägbar och bestämd.

Jag dricker bara lättmjölk, använder bara mini-Lätta och köper alltid mager ost.
I flera års tid har jag (oftast) vänligt men ganska skarpt tackat nej till fika, tårta och saft eller läsk med socker (kalorier) i.
"Meh! Fikar du FORTFARANDE inte!?", "Jaha, är det något nytt du har börjat med" och "Nog kan du väl ta en kaka i alla fall, det gör ju varken från eller till" är kommentarer som jag lärt mig att vifta bort, omärkligt och effektivt.

Varför har folk så svårt att förstå att jag
1. inte är speciellt förtjust i fika
2. inte håller mig till någon strikt diet (tex. inga kolhydrater bara fett, ananasdiet eller annat tjafs)
3. jag KAN ta en KAKA men jag VILL INTE. Inte för att jag tror att jag blir fet av en kaka, men (se punkt 1).

Ingen säger något om någon vill ha äcklig grön standardmjölk i stället för lättmjölk, eller bregott i stället för Lätta.
Det handlar inte om att jag bantar, det handlar om vad jag gillar och är van vid. Jag tycker att mellanmjölk smakar grädde. Grädde är det värsta jag vet. Bregott gör så att hela munnen känns insmord i fett så det avstår jag gärna.

Jag skiter i att det är "nyttigt fett" och att lightprodukter är "skadliga för hälsan" och "onaturliga". Jag kommenterar inte på att andra äter det, menar, vad skulle folk säga om jag vräkte ur mig att de minsann är tillräckligt tjocka och borde skära ner på fettet, på samma sätt som en del säger till mig att jag är tillräckligt smal så jag borde fika.
Vad har det egentligen med saken att göra? Varför pratar de om saker de inte vet någonting om? Vad andra vill äta eller inte har jag inte så mycket med att göra. Tydligen tänker inte alla likadant. Det är inte socialt accepterat att tacka nej till en semla.

---------------------------------------------------

En mördarpromenad upp till Råberget i halvmjuka skoterspår- sug på den ni! Gröt i benen på vägen upp- frisk fläkt på vägen ner.
Kvällen- soffläge och popcorn (efter hundrastning).
I morgon, en fullspäckad dag.