Min utflykt.

Igår skulle jag prova mina skidor.
Jag har inte åkt skidor en enda gång efter jättevurpan i högstadiet då jag åkte rakt in i en telefonstolpe (ja, jag är så gammal att det fanns telefonstolpar när jag var ung) och nästan slog ihjäl mig.

Först och främst stod jag i fem minuter och undrade hur i helvete man skulle få PÅ skiten så att de liksom fastnade i pjäxorna. Till sist lyckades jag och då blev det åka av kan jag säga! Både bakåt och framåt och sidledes och med stavarna flaxande vilt i luften. Fast när jag väl återfick balansen stod jag kvar på exakt samma ställe som jag startade på så själva åkningen var nog en hallucination.

När jag skulle starta gick det trögt. Jag ramlade en gång innan jag kommit mig iväg och när jag väl rörde på mig kändes det som att all snö i landet klibbade fast under mina fötter. Efter några meter hade jag fått in schwunget och måste ha liknat fröken Kalla där jag for fram som skjuten ur en kanon... tills jag kommit ungefär 20 meter och hunden bokade kli-tid längst fram på skidorna. Han stoppade effektivt min framfart genom att helt sonika lägga sig ner mitt framför mina fötter. På skidorna.


Sammanfattningsvis kan jag berätta att jag åkte en bit och det gick bättre på tillbakavägen. Jag är fortfarande inte riktigt säker på hur jag egentligen fick på mig skidorna så jag gissar att även nästa tur kommer att bli en utmaning från början till slut.
Men skam den som ger sig!