I februari fyller jag 27. Det är inte gammalt men jag kan väl inte kalla mig dagsfärsk heller om man ska vara riktigt krass. Därför gjorde jag för några dagar sedan en raid på Apoteket och inhandlade en hel drös med Anti-Age krämer.
Jag är beroende av krämer. Krämer och duschgrejor. Om jag går in i en affär kan jag nästan garantera att jag kommer ut med något av det och hemmavid har jag massvis av olika flaskor och burkar som jag använder titt som tätt. Man kan säga att jag är besatt av saker som luktar gott. (Med "gott" menar jag blommor och vanilj och så, inte nygrillad kyckling, trots att det luktar underbart).
Tillbaka till Anti-Age nu, inhandlade lite ur L300-serien och är redan nu positivt överraskad. Speciellt ögonkrämen imponerar, mina blåsvarta påsar under ögonen har blivit mindre markanta och fortsätter det på det här viset kommer jag enligt mina beräkningar att se ut som en tonåring i april. Utan alla finnar då.
Det är lite deprimerande att tvingas konstatera att jag inte är ungdom längre. I kroppen. I sinnet är jag fortfarande en liten barnrumpa, på både gott och ont. Jag försöker att inte göra mig äldre än vad jag är, att samla vuxenpoäng är inget jag är intresserad av. Jag tar gärna på mig sockar med roliga tryck som får mina fötter att se ut som små gosedjur och jag tvekar inte att åka sopsäck nerför slänten när det har snöat. Att gå på vuxentillställningar (parmiddag, Tupperwareparty etc.) är bland det tråkigaste jag vet och jag försöker alltid slippa undan med en dålig ursäkt. Patetiskt? Kanske vissa tycker det.
Jag tycker att det är synd att vissa lägger ner så mycket tid på att vara vuxna att de glömmer bort att livet faktiskt är så mycket mer än så.
Är det därför ni aldrig hälsar på oss?;)
SvaraRadera