Hundliv.

Vardagens våndor och vedermödor.

Att ha hund är som att ha småbarn, kan jag nästan lugnt påstå trots att jag inte har några barn.
De grisar när de äter.
Försöker alltid få sin vilja igenom.
Omöjliga att diskutera med.
Bajsar vartsomhelst.
Uppfostrar man dem fel kan det leda till oönskat beteende.

Jag har precis satt mig i soffan, både jag och de två illaluktande fyrbeningarna är nöjda med eftermiddagen. Vi har varit och handlat (de fick stanna i bilen), lämnat tillbaka två filmer (inte heller då fick de följa med in) och hälsat på min mamma (de fick komma in, det första Harley gjorde var att pinka på kattleksaken som hänger i trappen. Markera revir, ni vet. Snabbt som blixten var jag där och bestämde och jag tror inte att han någonsin gör om det).
Ja, jag tar oftast med mig hundarna dit jag ska.

Även om de ibland är jobbigt fåniga (collien) eller jobbigt fulla av energi (Aussien) tycker jag att det är ganska skönt att ha hundar. Eftersom jag innerst inne är en väldigt lat människa blir det liksom ett tvång, jag MÅSTE ut och röra på mig. Vissa dagar mer, andra mindre- men ändå nåt. Sen är det ju skitkul när det faktiskt visar sig att träningen och tiden man lägger ner på dem ger resultat.
En lydnadskurs är inbokad för mig och Aussien, 23 februari börjar allvaret och säkerligen kommer vi att lära oss ett och annat, inte minst om varandra. Att han bet mig i tummen häromdagen är redan glömt och förlåtet, och han har numera insett att det inte är någon mening med att bråka.

Men det är jäääävulskt svårt att behålla lugnet no matter what!
Jag beundrar människor som kan det. Själv tar jag några djupa andetag och lyckas kväva mitt utbrott precis tillräckligt länge för att vi ska hinna hem, då går jag ner i tvättstugan och grinar och kastar grejer omkring mig.
Som ett barn, ungefär.

---------------------------------
Tack förresten, Malla , för din kommentar- hade det inte varit så att mina BH-ar från den tiden skulle vara alldeles för små för mig nu hade jag säkerligen haft dem kvar också!